Lite av semesterstängt kan man nog kalla det här.
Jag har precis kommit hem efter den obligatoriska semestertrippen till Dalarna, och då jag inte tog med mig någon laptop upp så fanns det inte särskilt stora möjligheter till bloggande.
För jag är ju inte så förtjust i att blogga från mobilen, och att blogga från surfplattans virtuella tangentbord, med allt det laggande och missade tangenttryckningar som det innebär hade förmodligen fått mig att knäcka plattan över knät.
Det är en helt okej surfplatta av märket Denver och den fyller sin funktion på många sätt, absolut på de sätt som jag behöver den till, men det virtuella tangentbordet utan stavningshjälp och ordlista som man själv får uppdatera får mig vid många tillfällen att vilja testa dess aerodynamiska förmåga.
Problemet som uppstår när man skjutit upp bloggandet i sisådär 10 dagar är ju att man har en hel del att kasta in i brasan så att säga. Och jag inser ju på en gång att jag inte kan ta allt på direkten, för då skulle det ju bli en sju mil lång roman av det hela. Alltså måste jag sålla, hacka och dela på konfekten.
Så frågan är väl vart man ska börja...
Vi hann ju med att göra en del där uppe, och inte helt i kronologisk ordning så börjar vi väl med Orsayran.
Den som har gott minne minns hur jag beskrev mitt första besök där förra året och hur fantastiskt jag tyckte konceptet var. Detta årets yra, som alltså är varje onsdag i Juli och några i aug, var lite mer avslagen faktiskt. Kanske inte så märkligt när det är flera gånger och det hade regnat ganska kraftigt tidigare på dagen.
Oavsett så tycker jag fortfarande att det är ett så otroligt häftigt koncept för att skapa liv och rörelse på orten. Googlade precis fram en siffra på c:a 5300 invånare i kommunen, vilket i sig borde innebära en ganska sömnig liten småstad där det inte händer särskilt mycket. Och först trodde jag, kanske en aning naivt, att vem som helst kunde ställa sig i vilken hörna de än ville och bara spela, men det är visst någon form av inchecking av artister först.
Men grundkonceptet finns kvar. De som spelar gör det för att de vill. Musik för musikens skull liksom, och jag tycker att det är så jäkla superhäftigt att stå framför en tjej som sjunger "Jolene" på ett fullt acceptabelt sätt, och sen går man typ tio meter och så får man höra en helt annan typ av musik, framförd precis lika bra.
Jag är helt övertygad om att Ägg och Bacon skulle stormtrivts som fisken i vattnet här. Just saying...
Och även om det kanske kändes en aning avslaget jämfört med förra året så var det ändå en kul grej att strosa omkring där. Kolla på raggarbilarna som plockats fram och dregla litegrann. Hade jag varit bara aningen mer mekaniskt kunnig så hade jag nog övervägt att skaffa en sådan bil att ha som skruvobjekt. Men jag vet mina begränsningar.
Jag letade faktiskt lite efter tjejen från förra året.
Hon som sjöng Sweet child 'o mine så vackert.
Och jag förväntade mig nästan att få se henne med ett betydligt mer jagat uttryck i ansiktet och att sången i år skulle mer gå i stil med "Håll käft för fan ungjävel"
För jag kan ju inte förneka att efter en vecka i samma hus som fem barn, samtliga 7 år eller yngre, så inser man hur mycket tystnad och stillhet är en lyxvara. Där varje måltid är ett bråk om vad som är tillräckligt att äta och där ljudnivån börjar på max och sedan bara eskalerar.
Jag fick ju alltid höra att all den där hårdrocken man lyssnade på i sin ungdom skulle förstöra hörseln, men fan tro't. Mina känsliga öron är ju uppenbarligen mer vana vid en betydligt tystare tillvaro. Men jag förmodar att om man själv får barn nån gång så blir man mer avtrubbad för den typen av oväsen.
Det verkar inte riktigt som att tålamod är samma sak som den en gång var heller. Förvisso var jag väl aningen äldre när jag själv tillbringade timme efter timme med att stå och kasta drag i Oresjön helt ensam, och njöt av det i fulla drag. Där det inte fanns någon som oroade sig över än det ena eller än det andra, utan man fick ta hand om sig själv helt enkelt.
Den inte fullt lika gamla systerdottern som ville följa med mig ut på sjön för en fisketur hade inte riktigt lika mycket tålamod. Hann knappt stanna båtmotorn vid vassruggen och ta några kast innan hon konstaterade att det visst inte var så värst kul det här. Men hon är ju ganska förslagen den där så hon visste nog bättre än att bara klaga över tristessen, eftersom jag varit ganska tydlig med att när man fiskar så gör man det ganska länge. Så istället berättade hon bara att man faktiskt kan åka in igen om man vill det. Man BEHÖVER ju inte stanna ute på sjön om man inte vill. Får man ingen fisk så är det liksom ingen idé att fiska.
Needless to say så behövde jag inte särskilt många sådana kommentarer innan jag förstod åt vilket håll det skulle barka, så det var bara till att helt sonika starta båtmotorn igen och köra in med ett styck uttråkad unge och sen vända tillbaka ut igen.
Värt att nämna är ju dock att det gått löjligt dåligt med fisket de senaste åren i Oresjön.
Fattar inte vad som hänt alltså. Förr kunde jag inte ens göra min standardvariant där jag kastade ut ett drag och sen paddlade med kanoten runt ön utan att få hugg efter hugg. Visserligen är det inte lika stora vassar som förr, men fisken borde ju finnas där ändå. Vi drog ju ett par fina borrar i nätet, så fisk finns.
I år hade jag typ två nafs på kroken, men inte en enda landad fisk. Det måste vara nån form av bottenrekord.
Men visst kan man sätta det på oturskontot om man vill.
Enda stället jag tycks ha tur på är när man är på Rättvikstravet.
Lyckades pricka in vinnaren direkt första loppet, och detta enbart för att jag faktiskt kryssade fel på talongen och sen inte ville ändra. Men jag skulle kanske ha satsat en större summa....
Summa summarum gick jag nog minus totalt sett efter besöket på travet, men några välplacerade vad gjorde ju att förlusterna inte blev särskilt stora. Fick in både vinnare och plats i ena loppet och det gav en del i jämförelse med vad jag spelat för. Likadant var det den gången jag fick följa med min dalkulla in på stallbacken, eftersom hennes föräldrar hade travhästar på sin gård. Fick några stalltips och valde i ena loppet att gå på magkänslan istället för topptipset utdelat av modern och fick helt rätt. Men satsar man småsummor så vinner man småsummor. Fast en vinst är dock en vinst.
Avslutningsvis kan jag väl bara konstatera att det mest meningslöst nedpackade föremålet var mina löparskor. Hade tankar på att ta några kortare joggingturer på grusvägarna, men det verkade som att den inställningen också tagit semester.
Får bli lite ändring på det där....
Kommentera