Jag måste då säga att det känns väldigt inspirerande när jag får påhugg att jag måste ta tag i bloggen igen eftersom den är saknad. Och jag känner även själv att det borde bli en mer kontinuerlig uppdatering om det ska vara lönt att driva den. Men som jag tidigare nämnt så sitter jag på min väldigt klena uppkoppling via mobilen fortfarande.
Bredbandsbolaget tycks ju inte vara särskilt intresserade av sina kunder. Egentligen är det väl bara Canal Digital som toppar dem i dålig kundservice. För jag sade upp mitt abonnemang hos Bredbandsbolaget när jag skulle flytta, och fick då en uppsägelsetid till sista januari. För tanken var ju att jag skulle kolla efter en helhetslösning med både internet och tv i samma paket. Men efter några dagar så använde jag ju njuren och kom på att om jag ändå ska betala för mitt internet till den siste januari så kan jag ju få det flyttat hit under tiden.
Så jag ringde till dem, och jodå, det gick att flytta och jag skulle få samma hastighet. Fick ett brev hem att det skulle ta upp till 10 arbetsdagar att koppla in, men att det skulle fungera till den 5:e december. Och om det inte hade kommit igång efter 3-5 dagar så skulle man höra av sig. Fick ett nytt modem och hela paketet.
Så en vecka efter utsatt tid, lagom till lucia så ringde jag och frågade varför jag inte fått igång mitt internet. Blev lovad att en tekniker skulle fixa detta inom en vecka. Efter ännu en vecka och ännu en påringning så trodde de att det kanske skulle bli fixat under julveckan.
Känns lite som att jag tror mer på tomten i det här fallet...
Canal Digital var ännu bättre i sin nonchalans. Dem ringde jag till och frågade om jag kunde få samma abonnemang i huset som jag hade i lägenheten och det gick alldeles utmärkt. En tekniker skulle komma ut och montera parabolen och ställa in den helt gratis. Skulle bara ta någon dag att ordna.
En månad senare har ingen tekniker dykt upp ännu.
Men det gör inget. Jag hittade den paketlösning som jag efterstävade, så nu ska jag bara vänta in att uppsägningstiderna rinner ut, sen får jag teckna helt nya abonnemang, så får jag de kanaler jag vill ha.
Och i ärlighetens namn så saknar jag inte tv'n så där jättemycket. Jag saknar mina hockeymatcher, dvs den enda anledningen till att jag ens hade Cmore. Och avsaknaden av tv har ju gjort underverk för bokläsandet, och så har jag såklart kollat på en serie på nätet. Så helt fri från digitala medier har jag ju inte varit.
Egentligen har det hänt alldeles för mycket på sistone när bloggen legat i träda för att kunna ta allt på en gång, så jag får väl ta det i lite fel ordning kronologiskt sett. Det mest aktuella är ju julafton som är idag.
Och nu kommer jag säkert att bli en whiny bastard igen, men jag får lite avsmak faktiskt på den här fruktansvärda konsumtionshysteri som råder. Måhända kan det vara så att just mina syskonbarn är överdrivet bortskämda, men jag brukar få se dem anfalla sina berg av paketer likt utsvultna hyenor, slitandes upp omslaget och knappt ens ha tid att lägga märke till vad de får. Men jag tror knappast att de är ensamma om detta fenomen här i landet.
Min åsikt är lite att man bör ha gränsen att ett barn under 7 år bör inte få fler paket än de är år gamla. Och en unge som är under 2 år har inte den minsta aning om han får två paket eller tio paket. Idag skulle man nästan kunna tro att det var sju barn som fick klappar, fast det bara var två. Det var helt enkelt löjligt många paket till två små barn. Fast samtidigt är det väl naturligt att man vill skämma bort sina barn, barnbarn eller syskonbarn om man har den möjligheten.
Fast jag som då har kommit upp mig en bit i åldern har ju då förtjänat rätten att klaga om hur mycket värre det var förr. För det är ju inte alltid det var bättre förr, ibland var det sämre. Googla Monty Python om ni vill få veta just hur mycket sämre det kunde vara.
Jag som då är född ganska nära julen fick ju alltid höra att jag får mitt paket på julafton istället för när man fyller år, men inte fan fick jag några extra paket för den sakens skull. Och inte fan fick jag en massa paket från mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och morbröder, kusiner 'n whatnot. Jag minns inte heller exakt hur gammal jag var när jag fick beskedet att jag numera var för gammal för att få julklappar, men jag var nog avsevärt mycket yngre än många av de som fått paket tvärs över landet idag.
Men det var andra tider och andra regler då. Och jag är rätt säker på att jag inte hade varit en lyckligare människa idag om jag fått ett överflöd då. I själva verket har jag nog snarare lärt mig att uppskatta det som ges mer än den som drunknar i sina presenter.
Och det finns ju människor här i vårt land som knappt har råd att virka en grytlapp att ge sina barn i present. Vilket i sig är rent ut sagt bedrövligt, men det som gör det än mer sorgligt är att många av de presenter som ges i överflöd är totalt jävla krimskrams! Nån skitgrej för några hundralappar som roar i en kvart och går sönder efter en halvtimme och som får bo i soptunnan ungefär samtidigt som granen åker ut. Och de som har råd tycker att det är okej, några hundralappar är ju ingen större grej om det går sönder.
Jag tycker att det är till att elda upp pengarna. Till ingen jävla nytta alls. En kvart av eufori, och om de är riktigt små så kunde man uppnått samma sak med en tom kartong med lite papper omkring.
Ibland känner jag mig lite som en snålbög som inte vill köpa presenter till de små, men jag tycker att det är så jäkla onödigt att köpa saker bara för köpandets skull, och speciellt när man vet att vad jag än köper så kommer det att drunkna i det berg av paket som de får av andra.
Jag tror inte att det är särskilt hälsosamt heller att få för mycket när man är barn.
Det sägs ju att de barn som har föräldrar som skyddar dem mot livets alla törnar aldrig kommer att klara av att hantera motgångar i det vuxna livet. För de är ju vana vid att mamma eller pappa fixar problemet. På samma sätt kan de inte hantera besvikelser. Det är det som kallas för "curlingförälder" som i sin iver att skydda sina barn handikappar dem inför resten av livet. Många är de unga vuxna som idag inte kan ta hand om sig själva, och det är sånt man gör tv av så att andra kan få skratta åt det.
På samma sätt är det med att alltid ha fått en massa saker. För ju mer man får desto mer kommer man att förvänta sig, och ju mer man förväntar desto dyrare kommer det att bli. Till sist kommer det en dag då förväntningarna och prislappen överstiger förmågan att ge, och det är då korthuset kommer att rasa och föräldrarna får hantera ett skrikande monster och undra varför han beter sig på det viset när de alltid varit snälla, totalt omedvetna om det monster de själva varit med om att skapa.
Men julen är ju en tid av överflöd, och vi uppmuntras ju i både filmer och reklamer att vara givmilda mot varandra. Och självklart så vill man ju ge sina barn en lycklig barndom, det är ju bara naturligt. Frågan är bara om lyckan kommer inslagen i ett paket, och om så är fallet, vem är det som skapat den idén att det är där lyckan står att finna.
Handlarna och köpmännen är lyckliga åtminstone, och skrattar hela vägen till banken över allt krimskrams som de får kränga....
Julen borde ju handla mer om vem man är med, än om vad man gör eller får. Typ hellre en varmkorv på Sibylla med någon man verkligen vill vara med, än en bankett med en massa okända.
Fast den tanken borde ju iofs gälla varje dag om året.
God Jul i stugan.
Kommentera