Som vanligt numera så blir det ett gäng dagar mellan uppdateringarna, och det är ju inte utan anledning. Fast just nu handlar det ju inte om brist på material eller på tidsbrist, utan nu hänger det snarare på min laptop.
Det känns lite som att om den vore en fet dam så har sista sångversen klingat ut för länge sedan och hon släppt en fis och gått och lagt sig. Med andra ord, den har gjort sitt. Så det är dags för en ny misstänker jag skarpt. Fast behovet av en dator är ju inte lika starkt längre. Det mesta av surfandet gör jag ju på mobilen eller plattan, men när det kommer till saker som att sitta och skriva två mil långa blogginlägg....ja då vill jag nog ha ett ordentligt tangentbord faktiskt. Sitta och knappa på mobilen är bedrövligt och det virtuella tangentbordet på plattan är jag inte riktigt kompis med, så det hade antagligen bara slutat med att jag knäckt plattan över knät.
Som jag nämnde på min FB så har jag så smått upptäckt att teknikintresset har dalat på sistone. Mitt mobilabonnemang gick ut i april, så jag har kunnat teckna upp ett nytt och fått en ny mobil hur länge som helst, men jag har inte ens brytt mig om att kolla särskilt mycket efter vad som finns att tillgå. Känner mig nästan lite som en pensionär där. De använder sina telefoner till att ringa med. De lite mer avancerade skickar sms.
Jag använder min 4s till att fejsbooka, surfa lite och så utsätter jag mig för det där enerverande tidsfördrivet som går ut på att krossa godis. Nått enstaka samtal och sms också såklart. Siri är jätteduktig på att berätta saker också, som t.ex om Colorado vann sin match. Med andra ord, mobilen funkar till det jag använder den till, så varför byta?
DEN filosofin hade jag inte kunnat övertyga mig själv om för några år sedan. Då skulle luren ha alla möjliga funktioner som man aldrig använde ändå, men de skulle vara där. Och jag hade blykoll på alla kommande lurar också, vilken som var bäst och sånt shit. Måste vara en åldersgrej det där. Snart glömmer man väl bort hur man kopplar in hembiosystemet eller nått.
Egentligen har jag inget direkt ämne idag, förutom att jag ska whina lite på fenomenet Halloween. Men jag får väl hitta på något smaskigt också, för när jag promotade föregående blogginlägg som att handla om religion så blev det ett klart tapp i antalet besökare. Så om jag säger "Jenna Jameson" så kan jag ju promota detta som att handla om porrskådisar. Eller är det falsk marknadsföring?
Men vafan, det är väl inte värre än när tjejer kör med pushup BH, korsett som klämmer in fläsket, lösögonfransar, lösnaglar, hårextensions och krigsmålning á la Siouxindian, och sen säger att de vill ha en karl som är ÄKTA....
Men jag ska inte klaga på de där grejerna för mycket, för efter att ha sett den där twitterkampanjen som kändisarna gjorde med sina före och efter bilder så kan jag ju konstatera att i en del fall så kan jag leva med lite fejk. Gad damn alltså vilka resultat man kan åstadkomma. Fast den sanna skönheten står ju att finna i betraktarens ögon, och den kan man nog aldrig fejka.
Men om vi nu ändå ska prata om marknadsföring så är väl dagens ämne helt korrekt. För nu är den så här, den dagen som jag såg komma för länge sedan, redan när man började med fenomenet "Halloweenfest" för vuxna, där man skulle klä ut sig och krogen hade spökat till det helt. Redan då svor jag över den här jävla amerikaniseringen som råder, där man ska ta allt som man ser på film och överföra till vår egen kultur.
Och nu är den så här. Nu ska man ha Halloweenfest för ungarna, de ska klä ut sig och gå runt och tigga godis. "Trick or treat" har förvandlats till "Godis eller bus" men det är ingen av ungarna som ens vet VARFÖR de går runt och säger det. "Mamma sa att vi skulle göra det" fick jag till svar en gång när jag frågade varför de ringde på min dörr och bad om godis. Och de kunde inte riktigt svara på vad de skulle utföra för bus om de inte fick något. Men ungar är ju ungar och allt som innebär att de får godis är ju värt att göra, och säg mig den unge som inte tycker att det är roligt att klä ut sig.
Men det är fortfarande ingen som vet vad det går ut på. För det handlar ju egentligen inte om att få massor med godis. Det där är en grej som handlarna promotat så att de kan få sälja sitt skit. Den här dagen handlar ju egentligen om de döda. Precis som den heter på spanska. El dia de los muertos, De dödas dag.
Det är meningen att man ska tända ett ljus för sina vänner och släktingar som har gått hädan, en dag att minnas nära och kära. En dag att besöka graven för att säga hej helt enkelt. En andlig dag, en stillsam dag, en dag för eftertanke. Kanske till och med en dag för att reflektera över sin egen dödlighet.
Inte en dag för att kränga en massa varor till ingen nytta.
Men med massiv marknadsföring kan man åstadkomma det mesta, så länge som kundkretsen är mer än villiga att haka på trenden. Och ser man något på film så måste det ju vara häftigt och värt att apa efter.
Jag har dock inget emot konceptet med en maskeradfest, för De dödas dag bör ju faktiskt firas med en fest också. En fest för att man faktiskt lever och får ta del av det som finns runt omkring en.
Fast det kan ju lätt bli så fel med de där maskeradfesterna. Som när jag försökte vara vänlig mot tjejen jag mötte på gatan och jag sa:
"Snygg zombiesminkning. Den kommer funka bra på festen"
Och hon fräste bara ilsket tillbaka:
"Vaddå, jag ska inte på nån jävla maskeradfest."
Ooooups, så kan det gå. Lätt att göra misstag. Så maskeradfesterna kan vi gärna få fortsätta med, precis som man en gång gjorde när man var barn och tog varje chans att klä ut sig. Men låt amerikanerna få ha sitt "Trick or Treat" för sig själva.
Härnäst börjar vi väl fira Thanksgiving också, istället för Mårten Gås.....
Thanksgiving är för övrigt en lustig sak att fira, för det man firar är det som blev starten på utrotandet av en typ av människor som levde i harmoni på landet som man stal ifrån dem. Lite som att tyskar skulle fira Kristallnatten...
Men nu har jag gnällt klart om det. Kanske ska peta in en kort liten update om vad som händer mer påtagligt i mitt liv, ifall någon bryr sig. Fast det mesta har ju stått att läsa på FB ändå, så det blir bara en upprepning antar jag. Kan spara det till nästa update här istället.
Fast jag tänkte på en annan grej, nu när vi ändå är inne och snackar om döda personer och sånt.
Jag har ju börjat använda plattan till att kolla på film när jag ska gå och lägga mig, vilket i stort sett gjort den där tv'n i sovrummet helt överflödig, och häromkvällen hittade jag en dokumentär om Bob Marley.
Jag brukar välja dokumentärer, eftersom en fet jävla actionfilm är rätt dåligt val om man vill kunna somna, även om det kan ge rätt feta mardrömmar när man ser saker som "Planet Ocean" eller "The Cove" även om jag ska erkänna att jag somnade sist jag började kolla på "Elfte Timmen" så den får jag nog kolla noggrannare på.
Men iaf. Bob Marley kände jag ju till, har alltid gillat musiken och har hans "No Woman No Cry" rätt högt på listan över all time favourites.Så jag tänkte att det kan ju vara lagom att somna till, vilket jag också gjorde. Men när jag vaknade så hade jag en känsla av att jag missat något, så jag offrade en kväll på att faktiskt titta på den där 2 timmar och 25 minuter långa dokumentären. Blev till och med så att jag offrade en hockeykväll på den.
Ni fattar? Den var bra!
För jag har som sagt alltid gillat musiken, men för mig så var mannen bakom musiken bara en pårökt snubbe som studsade runt på scenen hög som ett skithus. Med andra ord, stereotypen av en snubbe från Jamaica.
Men nu fick man se mera av mannen bakom. Jag har aldrig riktigt fattat tidigare hur mycket av hans liv som ägnats åt andra. Han säger med sina egna ord
"Mitt liv har ingen betydelse. Kan jag göra något gott för andra så räcker det för mig"
Och det där är en av de grejerna som jag faktiskt missat innan. Hur mycket av hans musik som faktiskt handlade om fred och kärlek. Och vilken stor betydelse han faktiskt hade på världen. Visst har jag hört hans låt "One love" och gillat den, men låten fick en helt annan innebörd efter denna dokumentären. Att han sen var så pårökt hela tiden...ja det är ju en del av hans religion som rastafari. Inte för nöjes skull liksom. Sen får man ju lyfta på hatten för en lirare som har 11 officiellt erkända barn med 7 olika kvinnor (men bara gift med en av dem) och där det finns misstankar om några till.
Det finns så mycket mer jag kan säga om hur min syn på den mannen blev ändrad efter denna dokumentären, men det vore faktiskt att förstöra den för dig som vill se den. Vilket jag rekommenderar. Marley heter den, släpptes 2012.
Men det jag skulle komma till, som var hela poängen med att jag skriver det här är att jag fick ett infall, en tanke som bara dök upp från ingenstans. Som hänger litegrann ihop med det där med religion.
För Bob Marley och John Lennon är två musiker som väldigt starkt predikade om fred och kärlek. Finns nog knappast någon som kan förneka det. Fred, kärlek och enighet, det var deras ledmotiv.
När Lennon blev skjuten den 8:e dec 1980 så var Bob redan svårt sjuk i den cancer som knappt fem månader senare skulle kräva hans liv, och tanken som poppade upp i min skalle var:
(...okej, nu blev det jävligt spooky här. Precis när jag ska till att skriva min slutpoäng så kraschade mitt trådlösa internet. Precis som om en högre makt ville säga mig att det kan vara en jävligt dum idé att avsluta den tankegången. You've been warned liksom. Vidskeplig som man är, speciellt på en dag som idag, så väljer jag att lyssna till varningen och lämnar min avslutning öppen åt er själva att fundera fram)
Thus spoketh the fraidy cat....
Kommentera