egotrippusmaximus.blogg.se

Okej. 

Jag är väl egentligen ganska less på den senaste tidens "tema" om man nu ska kalla det så. Men jag har en grej till som hänger samman med det. Hade väl egentligen tänkt peta in det tillsammans med föregående bloggkrönika, men valde att dra i handbromsen innan det blev för långt. Budskapet behövde liksom inte dränkas i en massa ord.

 

Men nästa bloggkrönika kommer att bli skitrolig. Jag lovar!! Några av er känner kanske till storyn, men andra kommer att garva läppen av sig. Bergsapromise....

 

Men nu har jag iaf gjort det. Det som jag dragit mig lite för en längre tid. 

Jag har registrerat mig på donationsregistret. När jag dör så kan man ta vad man vill ha av det som blir över. 

 

För vissa så kanske detta kan låta som den självklaraste sak i världen att man ska vara registrerad där. Men ni får ju inte glömma en sak. Jag är ju f.d idrottsman och är det något idrottsmän är så är det vidskepliga.

 

 

Fråga vilken idrottsman som helst. Han/hon fruktar jinxen. 

Hela den där grejen med att ha sina saker "i ordning" eller om man så säger, vara redo för att det värsta som kan hända faktiskt ska hända, ja det är som en öppen inbjudan. Så därför har jag dragit mig för att registrera mig. Samma sak är det med min livförsäkring. Har en via facket och har en till som jag har via Trygg Hansa. Men att säga upp den ena är som en öppen inbjudan till skit att hända. Samma sak om man skriver testamente... 

Fuck that, ni får slåss som kråkor över skiten som finns kvar...

 

Men nu var det inte det jag skulle grotta ner mig i, det går säkert att hitta någon form av humor här också.

Som sagt, donera sina organ, det borde ju vara den självklaraste sak i världen. 

Varför gräva ner dem så att de bara ruttnar bort, när någon annan kan ha nytta av dem liksom? Ta vad ni vill ha, inte fan bryr jag mig. Förmodligen spelar jag racketboll med änglarna vid det laget, eller så är jag nere i Hades och demonerna spelar racketboll med mig som boll. Oavsett, det som finns kvar på jorden är inte till någon nytta för mig. Jag planerar att sitta uppe i himlen och titta ner, le och nynna på "var nöjd med allt som livet ger, och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer sorger och besvär"

 

Eller så har man tvärfel. Olika religioner har ju olika synsätt på vad som får och inte får ske med ens jordliga kropp. Oh well, då får man väl stå sitt kast. Mest troligast av allt är ju att det inte händer ett skit ändå.

 

Det enda jag egentligen störde mig lite på när man registrerade sig var valen man fick göra. 

Jag kunde välja vilka organ som jag avsåg att donera, vilka jag inte ville donera och om jag ville donera till medicinsk forskning. Well...dela med mig kan jag göra, men någon medicinstuderande ska inte stå och peta i mina organ samtidigt som han glor på den schyssta hyllan hos sin studentkompis. Ska det vara så ska det vara till nån riktig nytta, annars kan man skita i det. 

 

Framförallt så ville jag få välja kriterier. Vem som ska få ta del av dem. 

Jag förstår att den möjligheten inte finns där av en anledning, för det hade väl blivit ramaskri när vissa valt att bara blåblodiga arier skulle få ta del av deras likaledes blåblodiga ariska organ. 

 

Men det var inte det valet jag ville göra. 

Jag ville få välja personlighet. 

För jag skulle inte uppskatta särskilt mycket om min lever hamnade i kroppen hos någon som valt att supa bort sin egen. Som valt att knarka sönder sina njurar. Som rökt sönder sina lungor. Eller hos någon som valt att leva som djupt kriminell, och som fått sina egna organ sönderskjutna i nått gängkrig. 

 

 

Jag vill hjälpa någon som behöver hjälpen. Och som förtjänar den. 

Vi har haft den här diskussionen några gånger, på olika ställen. Många hade olika förbehåll om vad de ville donera. Nån vägrade ögonen, eftersom de anses vara själens spegel. Många vill inte donera sin penis.

 

Jag har inga som helst problem med att donera min penis. Vore ju kul om nån jävel får nån nytta av den liksom.

 

Ögonen då?

Jo, förvisso är det ju själens spegel. 

Och jag gillar ju tjejer med fina ögon, det är liksom lite av en grej för mig. Förmodligen pga de där vackert djupblå ögonen som dalkullan hade. 

 

Men tänk er en unge som föds blind. En defekt på ögonen. 

Kan ni tänka er en härligare gåva än att låta det barnet få se världen för första gången genom mina ögon?

Hade inte det varit hur jävla häftigt som helst? 

 

Det sägs ju även att det är i hjärtat som godheten sitter. Man pratar ju alltid om "ett gott hjärta" hos de med mycket empati. Och det har även hävdats att människor som fått organ transplanterade har börjat leva ungefär samma liv som den som donerade organet. Hä hä, man ska kanske vara försiktig med vad man önskar sig då...? ;) 

 

Jag vill ju tro att jag har ett gott hjärta. 

Nog vore det väl en kul tanke att det kunde bulta vidare en stund till, även efter att resten av mig är uppeldat sedan länge? Men helst av allt vill jag ju såklart leva så länge så att varenda organ kommer dra en djup suck av lättnad när man väl cashar in. Helst vill jag ju vara med på ännu ett sekelskifte. 127 år gammal i så fall. Det är väl ingen omöjlighet? Tänk så mycket tokerier man hade hunnit se på den tiden..? 

Bäst av allt är ju att jag i så fall har 2/3 kvar... :)

 

Right?