egotrippusmaximus.blogg.se

Så smög den sig på en då. Likt en krigsmålad apacheindian. 

Den Sista Semesterdagen. 

Imorgon är det åter till saltgruvan. Slavfabriken. Die Bunker. 

Eller om man så vill, en återgång till det normala i tillvaron, med arbete varje dag. 

 

Fyra veckor gick oväntat snabbt må jag då säga. Mycket av det som avsågs göras under semestern blev inte gjort, men å andra sidan så har jag aldrig varit ett stort fan av att ägna 48 veckor åt att slita, och sen 4 veckor åt att göra allt det där som man planerat att göra. Ett helt år av åtaganden nedkramat i fyra ack så korta veckor. Förvisso har väl de flesta av oss fem veckor, men man måste ju spara någon vecka till julstressen också. 

 

Måhända slöade jag aningen mer än vad som borde ha varit fallet, men när temperaturen går upp emot olidliga höjder så är det inte så särskilt inspirerande att göra annat än att smälta bort i en solstol. Det enda jag egentligen ångrar att jag inte tog tag i att göra oftare under semesterveckorna är att dra fler repor i löpspåret. Men det har ju som sagt varit ganska olidliga temperaturer under dagen, och på kvällen blir det ju mörkt direkt. 

 

Nåja, året är inte slut ännu, så jag hinner kanske med resten också. 

Jag hade en bra känsla i början av sommaren att det här kanske var sommaren som jag träffade rätt person, men än så länge har den biten kommit på skam. Dock är väl inte sommaren helt över ännu. Finns ju hela Augusti kvar att spela på. Fast det börjar ju kännas lite höstlikt när jag betänker att det är lite mer än en månad kvar innan den efterlängtade hockeyn drar igång igen.

 

Och det finns ju några andra saker att se fram emot också. Tävlingssäsongen med ungarna. Det kommande Dragon Age spelet. Även "The slow regard of silent things" står högt på önskelistan. Så högt att den förtjänar en helt egen bloggkrönika. Även den kommande avslutningen på Hobbitfilmerna är väl något att se fram emot, även om det är med en viss känsla av "jamen se till att bli färdig med skiten nån gång nu då"

 

Jag har fortfarande lite svårt att greppa hur en 320 sidors bok kan bli tre långa filmer, men har valt att inte läsa om boken igen, för man kommer säkert bara bli irriterad över detaljer som saknas eller inte fanns med från början. 

 

Faktum är att det är lite det som är tanken bakom dagens krönika. 

Jag hade först tänk avsluta dagen med att åka in och kolla på Guardians of the Galaxy ikväll, men jag sparar väl den till en annan kväll. För jag är väl lite rädd att jag bara kommer att bli besviken. 

Jag blir ju det numera på filmer. Kan inte riktigt se dem med samma ögon som man en gång gjorde. En häftig actionrulle är liksom inte bara häftig på grund av alla häftiga effekter. Numera reagerar jag på sånt som inte känns direkt trovärdigt. 

 

Missförstå mig inte dock. Jag kan kolla på en sci-fi film och tycka den är awesome, om den så har en karaktär som fiser gröna moln som det regnar småmynt ur så kan jag ta det som trovärdigt, om det är så filmen presenterar just den karaktären. 

 

Jag har lite svårt för andra saker. Som t.ex att en 66-årig Stallone spelar en ytterst sliten Balboa som ändå kan gå slag för slag mot en topptränad världsmästare. Eller ta hela ensemblen i "The Expendables" där vissa av dem mer ser ut att behöva en rollator än en M16, men som ändå kan dela ut en rejäl dos Bad Ass'ery.

 

Nyligen såg jag Need 4 Speed. 

Har alltid gillat spelserien,spelat de flesta av spelen. Hade en förhoppning om att filmen skulle kunna förmedla åtminstone lite av samma känsla. 

BTW, här kommer en liten spoileralert!  Har du inte sett filmen, men har för avsikt att göra det så hoppa några paragrafer längre ner.

 

För ni förstår, det som jag retade mig först och främst på var det där med att huvudkaraktären skulle vara en sån där super-mega-badass-awesome förare som kunde retas med snuten och bli jagad med flit, eftersom han visste att han enkelt kunde köra ifrån dem och senare i filmen blir jagad av en massa filurer genom öken och fan vet allt. 

 

Redan där började det så smått spinna lite i skallen på mig.

Tänkte att det förmodligen inte är särskilt troligt att samma däck som har så fantastiskt grepp på asfalt så att han kunde köra slalom genom mötande trafik, skulle ha lika fantastiskt grepp på grusvägar. 

Fast det där var faktiskt inte det minst troliga...

 

Nej, ser ni. Senare när han droppat av en polare på sjukan så är denne super-mega-badass-awesome föraren så förblindad av skönheten hos sin passagerare så att han glömmer typ det mest basala i en körkortsutbildning, nämligen att titta åt höger, sen vänster och SEN svänga ut från en parkering till trafiken, Istället lyckades han bli sidokrockad av en stor, tung långtradare som gjorde det med flit. Vilket får mig att undra dels hur en sådan superförare kan lyckas glömma kolla in trafiken, som för övrigt var helt obefintlig, och än mer, hur lyckades den där långtradaren pricka in så exakt hur han skulle köra för att smälla dem i sidan? Det är ju liksom en långtradare. Den axar ju inte upp på nolltid, så det gick ju inte att stå och vänta på att de skulle köra ut från parkeringen. Den var ju tvungen att vara uppe i fart, och tajma det minutiöst. 

Jaja, ni fattar. 

 

Ändå är inte detta det grövsta klavertrampet i det som kan gå under "nej, det där är nog inte särskilt troligt trots allt" eftersom slutet på filmen lämnar en med en stilla undran hur inkompetenta lagens väktare egentligen är. 

Återigen, spoileralert!

 

Men liksom, hela grejen med att han fick sitta oskyldigt i fängelse handlade om påståendet att det fanns 3 st Koenigsegg vid olyckan. För övrigt, vilken jävla farbror är så rik att han har inte 1, inte 2, utan 3 identiska bilar bara sådär i garaget för brorsonen att leka med? Och sen när filmen ska avrundas så säger man i polisradion att den röda Ageran (som vår stackars huvudkaraktär envist hävdat att Dino körde) helt plötsligt är registrerad på Dino. 

 

Skämtar ni eller!?

Huvudkaraktären får sitta i fängelse för att man inte kan hitta en röd Agera som sen visar sig vara registrerad på exakt den person som påståtts ha kört den! Liksom, ingår det inte i polisutbildningen att göra en sökning i fordonsregistret och se om en person faktiskt äger en bil han påstås ha kört vid en olycka med dödlig utgång?

 

En film som faktiskt hade kunnat vara bra förstörs ju av att man utgår från att publiken är dreglande fånar som bara ser den snygga bihangstjejen och de glänsande sakerna och häftiga effekter, men som inte kan tänka en logisk tanke. 

 

Än värre blev det när jag råkade hitta en gammal film med Patrik Swayze, nån grej från -80 talet som jag faktiskt inte ens hade sett. Jag insåg ju rätt fort att den var ganska tidstypisk, filmad efter färdigskrivet manus där man bara ändrat karaktärernas namn och plats, men där allt annat var same same som alla andra godhjärtad ensamvarg med talang för bad ass'ery som får sin mentor ihjälslagen framför sina ögon, oförmögen att göra något åt saken, men som genast bestämmer sig för hämnd på den extremt osympatiske bad guy figuren.

 

Jag kom ärligt talat inte så långt in i filmen innan jag lade ner.

Den var väl tänkt att vara nån form av Mad Max ripoff, och när då vår ensamme hjälte kommer till en liten farm mitt ute i ödemarken som han ska hjälpa till att skydda så möts han av en ganska snygg tjej. Förutsägbar dialog följer, men det var inte det som var problemet för mig. Utan jag satt där och tänkte: