Egentligen hade jag något annat i åtanke här, och efter att ha bläddrat igenom bloggen så inser jag att jag förmodligen använder lite väl många ord ibland. Men det är ju liksom svårt att sluta innan man är färdig. Det är som att gå på toaletten. Det som ska ut måste ut, annars gör det bara ont.
Förmodligen en ganska opassande kommentar, med tanke på det tema som gäller.
För det är lite av en fortsättning på samma tema som förra bloggkrönikan.
Fast det var inte det jag hade planerat. Jag ville följa upp något tragiskt med något roligt istället, som kunde få in lite glädje igen och få folk att skratta. Nu blir det lite mer av samma skit.
För det hände en olycka med mc ganska nyligen. En ung kille från trakten körde ihjäl sig.
Vi bodde på samma ort i många år, men det var ingen jag kände. Möjligt att jag hade känt igen honom om man sett honom, för det är ju en liten ort och så värst många ansikten kan det ju inte finnas. Men när jag körde hem häromdagen så slog det mig en tanke.
Jag mötte en annan mc på vägen, och precis som vi alla gör så höjde man på vänsterhanden och vinkade till varandra. Hojåkare gör så. Vi hälsar på varandra. Och det som jag insåg var att även om jag inte kände denna killen så är chansen ganska stor att jag någon gång mött honom på vägarna och hälsat på honom. Kanske flera gånger till och med. Men jag kände som sagt inte honom. Vi delade bara passionen att köra på två hjul.
En person som är med i samma FB grupp som mig kände visst honom väldigt bra, och han delade med sig av sin sorg i ett inlägg. Många av oss uttryckte vår sympati och medlidande.
En person gjorde det inte.
Han började förvisso med "beklagar sorgen" men sen fortsatte han med att spekulera kring hur fort hojen hade kört, vilken hastighetsgräns som gäller och att han säkert inte hade haft uppsikt. Kort sagt, det var hojförarens eget fel.
Jag blev riktigt förbannad!
När en person har dött i en olycka så spekulerar man inte!
Antingen vet man eller så håller man käften. Men även om man nu skulle vara ögonvittne så kan man hålla käften ändå. Den totala brist på empati som denna person visade upp gjorde mig väldigt väldigt upprörd, och jag var på vippen att skriva tillbaka att om hans barn dör i en olycka så hoppas jag att nån ska säga åt honom att det säkert var deras eget fel ändå.
Tack och lov besinnade jag mig. Jag sjönk aldrig till den nivån.
Mitt samvete är rent.
Men jag blir ändå så jäkla förbannad på hur en del människor direkt utgår från att det är motorcykelns fel när olyckor händer! Statistiken visar klart och tydligt att i nästan samtliga fall där det skett en krock så är det bilens, eller i det här fallet, lastbilens fel. Det gick liksom fort att börja spekulera i hojens fart, men det föll honom aldrig in att undra om det kanske var en utsliten, överarbetande litauisk chaufför som fuskat med tidrapporten och var inne på sin 19:e timme bakom ratten som var orsaken. Eller en stressad åkare som pressar tiden för att kunna konkurrera med de billigare utländska chaufförerna.
Nä, det är alltid mcförarens fel...
Till viss del kan jag förstå varför folk tror det, för många kör hoj som om det vore lågflygande raketer. Många av dem utan mckort. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv ibland har väldigt bråttom och använder farter som är långt över de legala, men väljer oftast motorvägen till det. Även om det inte på något sätt är någon ursäkt.
Fast nu skulle det visa sig att även om jag inte kände denne personen så kände jag en som verkligen kände honom. Och fick berättat för mig några fakta.
Och det är här det blir djupt tragiskt...
Den här killen hade nyligen tagit sitt mckort. Tidigare körde han med fyrhjuling, som man får köra på vanligt B-kort. Min kompis körde mycket tillsammans med honom på fyrhjulingarna.
Tydligen så var den här omkomne killen den som alltid satte säkerheten först.
Den som hade rätt utrustning på sig.
Den som sade åt de andra att sluta leka i trafiken, annars kan de köra hem igen.
Den som tog ansvar helt enkelt.
När han fixade sitt mckort så gjorde han som så många andra.
Han skaffade en rolig hoj. En med många hästkrafter. Som rör på sig när man skruvar.
När hans sambo blev gravid så tänkte han om.
Gjorde sig av med raketen och skaffade sig en Harley istället. Helt annan typ av hoj, helt annat sätt att köra.
Återigen, ansvarstänkande och säkerhetsmedveten. Med barn på väg ville han ha en glidare som han kunde köra i betydligt beskedligare hastigheter. Jag vet många som slutat köra mc just för att de fått barn, men om man nyss har skaffat kortet så är man ju inte beredd att ge upp passionen direkt. Därför valde han det förnuftiga alternativet.
Nu vet jag inte exakta detaljer, bara vad jag har fått berättat för mig. Om jag har fel så ber jag om ursäkt.
Men tydligen så var det valet av hoj som varit bidragande orsak till olyckan.
Han hade lyckats göra en undanmanöver för lastbilen som svängt ut framför honom, men då en Harley är ett stort åbäke med många tunga kilon så hade han tappat kontrollen och lagt ner cykeln och glidit in under släpet.
Jag kände inte honom, men jag känner igen situationen. På de få år jag haft hojkort så har jag råkat ut för detta flera gånger att bilar kör ut framför mig. Och det är ganska jobbigt att tänka på att denna killen gjorde allting rätt. Han tänkte rätt, var säkerhetsmedveten, bytte hoj och var förmodligen väldigt passiv i trafiken.
Ändå blev allting bara så fel...
Vila i frid okände hojbroder.
Kommentera