Vaknade upp i morse till nyheten att Robin Williams hade tagit livet av sig.
Tänkte lite föraktfullt skeptiskt att det säkert var nån fjant som roade sig med att sprida nått dumt jävla rykte. Det har ju liksom hänt förut. Och mycket riktigt dök det upp nån nyhet om att det bara var ett påhitt.
Tyvärr skulle det senare visa sig från ytterst trovärdiga källor (jag kollade på Reuters, inte aftonlögnen) att han faktiskt verkligen hade tagit livet av sig.
Mannen som spred så många skratt omkring sig och alltid verkade glad plågades av svåra depressioner. Tydligen är det så att bakom ett skrattande ansikte så kan det dölja sig ett väldigt mörkt inre. Och det är faktiskt en ganska oroande tanke.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, har inte hunnit fundera igenom det så särskilt mycket. Fast på något sätt så känns det kanske lite mer rätt att bara köra och improvisera fram vad som det än kan bli av det, för även om jag älskade hans humor i många av hans roller så var han faktiskt som bäst när han bara improviserade och körde. Nästan ingen intervju med honom blev som den skulle.
Jag ägnade kvällen åt att youtub'a fram lite gamla klipp av honom, och jag hade ju ett svagt minne av en ganska oförglömlig intervju som gjordes på Inside the Actors Studio, och mycket riktigt så var det en helt hysterisk tillställning. Inte ens den normalt så samlade James Lipton kunde hålla masken.
Jag minns inte honom så särskilt bra från Mork och Mindy, det var lite före min tid, men jag minns honom från Good Morning Vietnam, som jag älskade totalt. Fast nästan allt han har gjort har ju blivit bra, med vissa undantag. Även i sina seriösa roller, som Döda Poeters Sällskap och framförallt Will Hunting så lyser ju humorn fram. Många tyckte att han var för mycket ibland, och andra anser att han var ett geni.
Med tanke på att de flesta riktiga genierna oftast är väldigt plågade själar så vet åtminstone jag vilket jag satsar mina pengar på att han var. Och ju mer jag tänkte på det här under dagen så kom jag att tänka på en sak. Det finns en dag som är ganska mytomspunnen, som gäller den 3:e februari 1959 som går under namnet:
The day the music died.
Det handlar såklart om flygkraschen som tog livet av Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper.
De flesta glömmer såklart att även piloten Roger Peterson omkom. Fast han var ju inte känd...
Jag hade en tanke i huvudet att idag, den 12:e augusti 2014 skulle bli The day the laughter died men det skulle visa sig att komikern Andrew Dice Clay redan hade snott den titeln till ett av sina verk.
Jag tycker Williams förtjänar det mer...
Jag har som sagt ägnat mycket av kvällen på youtube och kollat på hans grejer. Både intervjuer och stå upp shower. Och jag har skrattat.
Som jag har skrattat....
Jag kan inte ens återge punchlinen på hälften av dem. Man måste liksom uppleva dem, se honom göra dem, höra honom säga dem. Skämtet han drar om kvinnors tuttar är ju så underbart att jag nästan ramlade av stolen av skratt. Den korta versionen är när han säger :
"Fake tits are like nazi's. They don't jump, they don't dance. They're just standing there straight out. A woman can be turning around, and they still point to the front"
Men som sagt, man kan inte bara läsa orden. Man måste se honom göra det, med rösterna och gesterna. Hela hans sätt är ju komiken. Han var en roligt man, helt enkelt. Men det väcker också en ganska skrämmande tanke hos mig.
Hur är det möjligt att en människa som var så bra på att roa andra och få andra att skratta inte kunde hitta glädjen i livet och få sig själv att skratta!?
Depression är en sjukdom. Det är ju inte så enkelt som att säga åt nån att "rycka upp sig" och bara vara glad. Det ställer till saker i skallen på människor som man trodde var de starkaste i världen. Jag tänker på Micke Målare.
Bäst i världen, vunnit allt som går att vinna. Stor och stark bjässe till karl. Ödmjuk som få. Tog sitt OS guld i fickan och åkte upp till barnen på sjukhuset och hälsade på, lät dem få känna på ett OS guld. Inga tidningar, ingen media, ingen uppmärksamhet. Sådan var han. Och jag kände inte ens honom så bra, så det finns säkert tusentals liknande saker som han gjort för andras välmående.
Men han kunde inte vinna kampen mot sin egen skalle.
Den tanken skrämmer mig mer än något annat...
Jag har inte särskilt mycket att stoltsera med i denna världen. Är varken rik eller framgångsfull. Inte direkt vacker eller ståtlig. Kort sagt, det är inget märkvärdigt med mig. Jag är bara en individ som alla andra.
Men det som försigår mellan de där vingmuttrarna som jag kallar öron är det som jag ser som min allra största tillgång. Och tanken på att man kan förlora det till en sjukdom, som gör en själv till den värsta fiende man har, är ruskigt skrämmande att tänka på.
Börjar man liksom fundera på det så är det ganska många, både kända och okända som inte orkat med pressen. Kurt Cobain borde liksom haft allt. En gång blev jag förvånad när jag upptäckte att Jonathan Brandis valt att hänga sig. Han var ju en ganska populär skådespelare. River Phoenix var så fullproppad med droger att det förmodligen kunde dödat en noshörning när han kollapsade, och man kan ju fråga sig hur det kan komma sig. Jim Morrison må ha dött naturligt, men alla droger och alkoholen var nog där för att dämpa många inre demoner misstänker jag. Men listan kan som sagt göras extremt lång.
Fast det är bara de kända som får uppmärksamhet.
Jag har fortfarande svårt att greppa tanken på Robin Williams, så deprimerad att han hängde sig.
Obegripligt.
Kanske är det så. Man kanske inte har så mycket att stoltsera med här i världen, men att ha hälsan, både fysisk och psykisk, är kanske inte så illa pinkat bara det? Materiella saker är just det. Saker. När man börjar mäta saker i verkligt värde så kanske glädje och välmående räcker längre än en Ferrari och lyxbåt?
Oh Captain! My Captain!
R.I.P Mr Williams
Kommentera