egotrippusmaximus.blogg.se

Äsch då, nu gick det sådär onödigt lång tid igen mellan inläggen. Detta trots att jag inte direkt lider någon brist på material, snarare tvärtom just för tillfället. Får nog se till att bruka lite allvar på den biten. Och nu måste jag nog ta och skriva den där krönikan som blivit uppskjuten några gånger. 

 

Låt mig bara först får säga att jag ikväll faktiskt var och såg den där Guardians of the Galaxy, och såg den i 3D till på köpet. Första filmen i 3D, ett format som jag länge varit aningen skeptisk till. Man har ju hört talas om åksjuka och huvudvärk 'n whatnot. 

 

Upplevelsen att se en film i 3D var ganska häftig till en början. Mycket coola effekter, saker som verkade sväva i luften precis framför näsan på en och ibland komma flygande emot en. Men samtidigt ska det sägas att undertexten kändes lite konstig emellanåt, samt att det ibland blev så många detaljer att ta in så att det kändes som att man missade en hel del. Och just nu sitter jag ju här med en mindre huvudvärk, samt att det kändes lite jobbigt i ögonen lite då och då under filmen.

 

Fast nu berättar jag nog saker som de flesta redan vet. Det är ju jag som är lite bakåtsträvare och ligger efter på 3D fronten. Filmen som sig var helt okej också. Mycket humor, inte det där överarbetade in-your-face räserfartsaction som jag förknippar med Transformers. Den typ av action som helt enkelt blir jobbig efter ett tag. Här var det ett lugnare tempo, och en klart sevärd film.

 

Fast nu var det inte det här som var på agendan idag. Bara en liten uppföljning efter senaste sågningen av vissa av Hollywoods alster. 

 

Nu är det så dags. 

Sällan har väl en boktitel fyllt mig med sådant ha-begär! 

Frågan är om jag inte längtar mer efter denna än efter Doors of Stone faktiskt. 

Och det som förmodligen är den största anledningen till det är för att denna boken faktiskt har ett releasedatum senare i höst, medan Doors of Stone lika gärna kan komma ut 2016 som 2015. 

 

Jaja. 

Jag vet. 

De flesta av er har inte en susning om vad jag svamlar om just nu. I get it. Och det här kommer inte att bli en uppmaning om att knäcka upp en bokserie och börja läsa, ty då kommer ni snart att finna er i samma situation som mig då jag fick tipset om denna författaren, nämligen en intensiv sträckläsning genom två böcker och sen ett frustrerat väntande på avslutningen. 

 

Ungefär som fallet är med A song of Ice and Fire...

För övrigt har man droppat rollbesättningen till säsong 5 av GoT, och det ser onekligen ut som att vi kommer att få stifta bekantskap med The Sand Snakes, Areo Hotah och några till nere i Dorne. Men det är nog ingen risk att femte säsongen blir lika seg som A Feast for Crows bitvis faktiskt var.

 

Men nu tänkte jag faktiskt backa bandet lite, och berätta om upphovet till den här krönikan. Och då får vi backa ända tillbaka till Orsayran för nästan en månad sedan. För nu, äntligen, är det dags att tackla ämnet som jag skjutit upp. Och precis som jag snart ska komma till så är det ett ämne som håller sig. 

 

Jag strosade iväg en stund för mig själv där på Orsayran, och jag hamnade i en affär som egentligen mest kan beskrivas som en glorifierad loppis med allsköns skit liggande härs och tvärs. 

Där fanns elektronik som var "state of the art" nångång i början av -90 talet. Fanns bandspelare, LP spelare, våffeljärn, sladdar till det mesta omodernt och jag hittade faktiskt ett sött litet 56K modem till salu. I stort sett en massa skräp som aldrig kommer bli sålt, annat än om någon vill ha en nostalgitripp. 

 

Inte för att jag har något emot nostalgitrippar. Gillar retroprylar, men det finns en hårfin skillnad mellan retro och skräp. Och jag hittade nog vad som måste ha varit den mest svårsålda saken i hela Dalarna...

Tänk er ett brädspel, typ Monopol. Fast som frågesport. Med frågor om året som gick, 2006 om jag inte minns fel. Och som grädde på moset...

 

 

Inget ont om Danmark och danskar såklart, men där uppe i Dalarna så kan det inte finnas överdrivet många som skulle ha ut något av det där spelet. Inte så att det går att spela de stipulerade fyra personerna iaf. Fast jag har ju hört danska talas uppe i Dalarna, så det är väl inte helt otänkbart. 

 

Men när jag strosade omkring där i butiken med ett litet småleende på läpparna, petandes på diverse krims och plockande med diverse krafs så var det en rätt rolig liten tidsresa. Hittade en back full med LP skivor. En sån där perfekt gammaldags läskback som LP skivorna passade perfekt i, men tyvärr var den fylld med gamla dansbandsplattor och inget av värde direkt. Hittade en massa gamla kläder, och funderade på att köpa några skjortor ifall man ska på något temaparty. 

 

Sen hittade jag ett mindre rum, fylld till brädden med böcker. 

Rad efter rad med än den ena boken, än den andra. Såg hur många som helst som hade passat fint i bokhyllan hemma, men gjorde ekvationen om hur sugen jag var på att släpa på några kg böcker hela kvällen. 

Men när jag stod där och petade runt bland böckerna, kikandes på baksidan och skummade igenom dem, så slogs jag av en blixt från klar himmel.

 

Allt det andra som fanns där ute i butiken hade en gång varit det bästa som gick att köpa för pengar. 

Men nu låg det där som skräp, som ingen ens skulle fundera på att lägga en tia för. De där gamla vhs filmerna som jag hittade går ju knappt att se på om man inte råkar ha en video kvarglömd i källaren. Och många av de där gamla filmerna märks det verkligen hur gamla de är. Går liksom inte att ta miste på om en film är från -50 talet. 

 

Den tanken slogs jag av. 

Boken som jag höll i handen kunde varit skriven på 1800 talet och den kunde varit skriven igår, man hade ändå aldrig märkt skillnaden förrän man började läsa. En bok är liksom lika ny idag som den var för 100 år sedan. Man behöver inte leta fram någon gammal apparat för att kunna läsa den. Och om den inte är skriven på ett väldigt tidstypiskt sätt så kan man inte avgöra när den skrevs. 

 

Allting annat åldras och blir omodernt, men det skrivna ordet består. 

 

Tänk bara på alla diabilder man hade förr. Hela semesteralbum på diabild. Det var ett helt företag att plocka fram projektorn, släcka ner och så skulle man upp med duken och sen kolla på bilder. 

Efter det så blev det fotoalbum. Sådana man fick framkalla bilderna och sen lägga in i album. 

Hur många har diabilder eller fotoalbum idag? På sin höjd har man en mapp på datorn där man tömt mobilen.

 

Men visst kan en bok bli aningen omodern också. Bland annat så har jag läst Jules Verne´s böcker, och speciellt den om resan till månen gav ju upphov till några små leenden när man tänker hur naivt det är. Idag vet man ju så mycket bättre om vad som kan hända om man öppnar ett fönster ute i rymden, för att kasta ut lite skräp.

Och författaren beskrev väldigt ingående den där gigantiska kanonen som byggdes för resan, och som laddades med tillräckligt mycket krut för att se till att den där specialbyggda kanonprojektilen kunde lämna atmosfären. Vad man inte visste på den tiden var nog att den där uppskjutningen hade så mycket rörelseenergi att alla personerna inuti kanonen hade förvandlats till vätska omedelbart.

 

Men man kan ju ändå läsa en sådan bok, och flina lite åt den där naiva okunnigheten som fanns för nästan 150 år sedan. Och sen kanske man slås av en annan tanke...

 

När folk i framtiden läser om oss idag så skulle det vara väldigt kul att veta vad de skrattar åt. 

Vad är det vi tror oss veta idag, veta med bergfast säkerhet, som gemene man kommer att hånskratta åt om 200 år?

Idag vill vi ju kalla oss moderna människor. Vi kan allt, vet allt, har sett allt. Inget finns kvar att utforska. 

 

En gång i tiden så visste man vart världen tog slut.

 

....sen seglade en italienare vid namn Columbus västerut och bevisade hur fel alla hade haft.