Titeln anger en sak, men låt mig först lite kort börja med något annat.
Såg nyss semifinalen mellan Tyskland och värdlandet Brasilien.
Slutade 7-1 till Tyskarna.
Total överkörning. Landssorg i Brasilien.
Men det var inget att snacka om!
Tyskland fick in ett tidigt mål, och sen rasslade det till flera gånger om, medan elva gulklädda brasilianare stod med byxorna nere och undrade vad fan det var som händer. Innan det ens gått en halvtimme så önskade man att matchen skulle vara slut och förnedringen över. En spelartrupp värderad till 4.9 miljarder kr sprang omkring som yra höns och skulle knappt platsa i division fem...
Och så fick Miroslav Klose göra mål!!
I detta VM gick han först upp på tangerad plats med Ronaldo, och sedan petade han in mål nr 16 på VM och klev därmed upp på ensam förstaplats. Äntligen, och väldigt välförtjänt.
Missförstå inte. Ronaldo är förmodligen den bättre spelaren av dem två, om man räknar punkt för punkt. Möjligen med undantag för huvudspelet, för Klose gjorde sig känd för att kunna hoppa som en känguru. Men 16 mål är fler än 15 mål, så rekordet tillhör Klose.
Än så länge....
Nån annan lär slå det. Förr eller senare. Så är det med nästan alla rekord.
Möjligen med undantag av vissa av Gretzkys rekord. De lär fan aldrig bli slagna.
Eller Selännes 76 mål och 132 poäng som rookie. Känns rätt svårslaget det också.
Men nog om det.
Det var inte det vi skulle avhandla. Antar att det var hockeyabstinensen som får mig att dra hockeyanekdoter mitt under brinnande fotbolls VM. Det jag tänkte skriva om var min dag på bana.
Blev ju inbjuden att komma och prova på, och nappade på erbjudandet.
Inget jag direkt ångrar kan jag lova!
I rent utbildningssyfte så är det ju där man kan lära sig mest, om man bara är öppen nog att ta till sig lärdomarna. Och nog lärde jag mig alltid...
Flickan som bjöd in mig till detta hade satt mig i "mellangruppen" och det var kanske inte helt fel tänkt heller. Men det blev ändrat och jag hamnade i nybörjargruppen istället. Det var ju trots allt min första gång på bana, så det var nog inte helt galet ändå, även om jag hann med att varva vissa flera gånger på varje tur på banan.
En av de saker jag lärde mig om mig själv är att jag förmodligen har lite för mycket tävlingsinstinkt ibland. Samt att en del spärrar kanske inte saknas helt, men de är då bra jävla mycket nedfilade åtminstone.
Jag hade ju skitkul. Och jag har ju pluggat på lite innan, så jag vet ju lite om det där med att flytta sig på hojen och hänga ordentligt.
Att veta är en sak, att omsätta det i praktiken är inte alltid det enklaste.
Vi började ganska lugnt, och sen ju fler varv man kört, desto modigare(?) blev man, och desto mer började man flytta fram gränserna. Vilket såklart var totalt fucking jävla skitkul!
Man kunde ligga bakom någon och bara längta efter en öppning, och då om någon gång var jag extremt nöjd med min GSR, som jag svurit en del över att den är ganska obekväm ibland, för den svarade ju varje gång jag sparkade ner en växel och vred på gasen. Tävlingsdjävulen hade mig fast i sitt grepp. Tveklöst.
Men fjärde gången det var vår tur att äntra banan så insåg jag ju också att den där tävlingsinstinkten inte alltid är ens egen bästa vän. För jag insåg vid flera tillfällen att jag faktiskt låg och körde en bit över min förmåga. De där rösterna man har i huvudet är ju inte alltid överens. Den ena skrek åt mig att tagga ner lite, men den andra väste om mer fart istället. Viljan att köra fortare och fortare gjorde att jag pressade mig längre än jag dels var bekväm med, och dels klarade av att hantera. Vilket höll på att gå riktigt illa vid ena kurvan.
Kom i en rätt så bra fart in i kurvan, som egentligen inte var så skarp, och på väg in i den så känner jag att det går alldeles för fort. Så jag börjar såklart att bromsa.
Här är ett tips:
Om man bromsar med frambromsen i en kurva så svänger inte motorcykeln!
Fråga mig inte hur eller varför, men så är det bara. Du kan hänga dig hur mycket du vill, drar du i bromsen så går hojen fucking rakt fram ändå. Men som tur var så var det ju inte en särskilt brant kurva, så jag hann med att inse mitt misstag och släppa bromsen och börja hänga mig istället. Problem solved liksom, även om det förmodligen gav mig andra problem med hjärtklappning. Killen som låg bakom mig sa efteråt att det såg riktigt läskigt ut.
Men man är ju där för att lära sig, och är det någonstans man ska göra sådana misstag så är det ju där man inte behöver oroa sig för mötande bilar eller halvblinda bilister som gör plötsliga svängar. Och bästa sättet att lära sig är väl att själv inse att man gör fel, vilket var typ exakt det som instruktören sa åt mig när jag berättade om incidenten.
Och sen började det att regna...
Jag använder ju hojen i stort sett uteslutande till allt jag ska köra till, så jag kör i alla väder. Lite regn på kläderna bekymrade inte mig särskilt mycket. Och på ett sätt så tyckte jag att det var bra.
Jag har ju kört omkull en gång med hojen, vilket jag gjorde redan första året jag hade kortet, och det skedde på regnblöt väg. Och efter det så har man fått lite av en spärr mot att utmana kurvorna när det är blött.
Jag började lite som alla andra och tog det jäkligt lugnt i början. Tyckte nästan att det var lite skönt att man "tvingades" till ett lägre tempo på ett naturligt sätt. Men sen började jag ju såklart pressa mer och mer.
Jag var ju liksom där för att köra bana, inte för att köra som en moped bara för att det kom lite vatten. Så det var liksom igång igen. Utmanade kurvorna mer och mer för varje kurva man tog. Och det gick liksom hur bra som helst. Tror faktiskt att jag fick bort lite av den där spärren mot blött väglag, vilket var hela poängen med bankörningen.
Och givetvis, det ÄR ju förjävla kul att köra fort på en bana. Att hänga i kurvorna och köra om sniglarna.
Need 4 speed in deed!!
En som också tycker att det är kul med fart är hon som bjöd in mig till banan.
Jag passade på att kolla lite medan hon körde.
Damn liksom. Girl got skillz...
Låt gå att hon själv hävdar att hon mer eller mindre kan köra banan i sömnen och med förbundna ögon, för att hon kört den så många gånger, men det är ändå hatten av för skickligheten.
En långt bättre förare än jag förmodligen någonsin kommer bli. Ett sätt att mäta skicklighet är ju hur man får det svåra att se så enkelt och avslappnat ut. Och även för mitt otränade öga så såg man hur enkelt hon prickade apex varje gång och vilka spår hon valde. Och sen såg man tio man till komma i samma kurvor och missa apex...
Jag har aldrig varit mycket för hjältedyrkan. Det finns de som faller på knä inför Kungen, enbart för att han är Kungen. Det finns de som avgudar Zlatan, enbart för att han är Zlatan. Sån är inte jag.
Däremot så uppskattar jag skicklighet.
Vare sig det är med en klubba och puck, med en boll, med ett musikinstrument eller helt enkelt bara för de ljud man kan åstadkomma med sin röst. Eller för det sätt man kan hantera sin motorcykel runt en bana.
'nuff said!
Kommentera