egotrippusmaximus.blogg.se

Det verkar inte som att man lär sig. För det är samma fenomen som med tvättkorgen och diskbänken. Ju längre man väntar, desto mer får man att göra. 

Med det sagt, lets get ready to rumble!

 

Ibland kan jag vara en elak jävel, beroende naturligtvis på hur man väljer att se det. Som t.ex den gången när jag träffade en tjej i affären. 

 

Jag har aldrig träffat henne, eller haft någon kontakt med henne förut, men jag känner ett syskon, och tack vare diverse bilder och uppdateringar på FB så vet jag en hel del om henne. Så jag kan ju såklart inte låta bli...

 

- Nä men tjenare *namn* Hur är läget? Hade ni kul när ni gjorde *exempel* och hur går det med den där ryggtatueringen? Jävligt läckert motiv alltså.

Och så fortsatte jag en stund. Fick några osäkra leenden till svar och man kunde nästan höra hur det knastrade i hjärnan på henne och utan att vara tankeläsare så var det inte svårt att lista ut att tankarna gick ungefär så som Frida sjöng en sommar: "å vem fan e du? Även om jag varit full skulle jag väl aldrig ligga med det där..."

Sen, naturligtvis, eftersom jag har universums sämsta pokerface så fick jag förklara hur det låg till, så att hon kunde dra en lättnadens suck och inte behöva undra vad det var för minne hon supit bort. Och vi har väl alla varit där. Nån som hälsar på en och vet allt om dig och själv står man där som ett fån och undrar varför denna människa vet så mycket när man själv inte minns personen alls. 

 

Sen finns det såklart andra tjejer man träffar i affären som man känner igen, inser att man förmodligen inte känner, men som man bestämt tycker att man borde se till att lära känna. Men mer om det nån annan gång. Förhoppningsvis. 

 

Men som titeln anger så handlade det om möten, och jag har gjort några sådana de senaste dagarna. Träffade en tjej för första gången, en som jag kände till lite via den där gruppen. 

Fast det var ingen dejt. Mer bara att hon var ute och shoppade och undrade om någon ville göra henne sällskap. Och jag skulle ändå in och handla en leksak till ett barnkalas, så jag skickade ett mess om att jag var på väg dit. Vi träffades, jag köpte min leksak och sen så gick vi och strosade och småpratade litegrann, så som främlingar kan göra. Sen, som den impulsshoppare jag är, kom jag ju på att jag faktiskt behövde någonting. Något som jag behövt en längre tid. Så jag föreslog att vi skulle gå bort och kika i en affär. 

 

För övrigt är det kanske inte det smartaste draget att gå in i en skoaffär med en ny bekantskap och sen bli hänvisad till barnavdelningen eftersom min storlek inte finns som vuxen. Men nu är det ju så naturen har skapat mig och jag kan inte göra ett skit åt saken, och det var ju inte en dejt ändå. 

 

En som däremot ville ha en dejt var en annan tjej från den där gruppen. En som jag knappt haft någon kontakt med alls, men som ändå tyckte att det var en bra idé att skicka ett mess och fråga om jag ville gå på dejt. Och på ett sätt kan jag väl tycka om inställningen med "friskt vågat, hälften vunnet" men jag fick ju göra det enda jag kunde och se efter hur hon såg ut, och insåg rätt fort att det förmodligen är mer troligt att det kommer att växa maskrosor ur arslet på mig än att jag kommer bli attraherad av henne.

 

Lät det elakt? Nå, vi kommer till det snart, men låt mig bara säga att om någon kallar mig "Otrevlig" tillräckligt många gånger så kan du ge dig fan på att jag kommer till att bli det tillslut!

 

Jag var faktiskt på väg att tacka ja till den där dejten först.

Av ren artighet.

Tänkte att jag kanske kunde göra henne lite gladare och man behöver ju inte vara attraherade av varandra för att kunna ha trevligt ihop. Man kan ha kul ändå. Men för mig så måste det finnas något av intresse, antingen utseende, utstrålning, personlighet, humor eller bara ren smartness. Någonting som väcker min nyfikenhet helt enkelt. Och det fanns inte, så jag tackade nej. Tänkte att ingen vill väl ha en dejt av rent medlidande, även om jag var en aning orolig för det smisk Karma kunde tänkas vilja ge mig för min taskiga attityd. Övervägde att låtsas som att jag redan hade sällskap, för att skona hennes känslor, men insåg att jag inte vill göra mig till en lögnare för någon jag inte känner. 

 

Numera undrar jag om det inte var Karma som räddade mig från att vara för artig för mitt eget bästa...

 

För jag träffade på den där personen av en slump. 

Låt gå att hon var dyngrak, och jag har själv förmodligen varit ganska påfrestande de gånger jag varit överdrivet full, men hon gjorde då verkligen inget gott första intryck. 

 

Hon tyckte att jag var otrevlig som lutade mig bakåt när hon försökte prata med mig. I själva verket så var jag (i mitt tycke) jävligt trevlig som inte sa de ord som var på väg fram: 

 

Och sen fortsatte det i ungefär samma anda. 

Denna människa var full. Inte bara av alkohol, utan även av spydiga kommentarer och rent allmänt dålig attityd. Man kan skylla mycket på fyllan, men vid flera tillfällen var jag på väg att säga jag är varken dum eller döv. Enda anledningen till att jag sa "va?" är för att jag inte kan förstå hur någon kan vara så spydig.

För tydligen så var vi allihopa väldigt otrevliga. 

Som t.ex när vi ska traska iväg till nån efterfest, som jag egentligen inte borde ha följt med på eftersom jag hade åtaganden dagen efter, men med rätt typ av honung så lockar man varje fluga. Den här personen var dock av kalibern att jag var bra nära att sticka direkt. Springandes om så skulle krävts.

 

När vi skulle börja gå så insåg hon att hon hade många väskor att släpa på, och att de antagligen vägde en hel del. Vilket gjorde det besvärligt för henne att dricka sin öl samtidigt. Hennes lösning...?

 

Jo. Blev väldigt inspirerad till att vara den hjälpsamma person jag normalt kan vara. Kändes verkligen som att det var en person som förtjänade en hjälpande hand. En som hade vett att uppskatta det. Och det fortsatte på samma sätt på efterfesten. Den där fylleraiden i kyl och frys resulterade i att någon hittade ett glasspaket. Och en normal person skulle förmodligen ha uttryckt sin önskan om att få lite på ett lite mer subtilt sätt än att bröla:

 

Tro mig. Vi hörde henne. Tror bestämt att det kom tre lik från kyrkogården fem km bort och bad oss att för i hela helvete ge henne lite glass så att de kunde få vila i frid. Och det fortsatte i ungefär samma anda hela kvällen. Så fort någon hittade något, fick något eller hade något så brölade hon Jag vill också ha! Ge mig! 

Ger mig fan på att om någon så fick ett spik inkört i ögat så skulle hon vrålat att hon minsann också skulle ha ett. Påminde faktiskt väldigt mycket om en fiskmås i sitt skränande och kivande om att få något som någon annan hade. Inte det mest charmerande personlighetsdraget man kan ha precis. Och jag är medveten om att det kanske inte är särskilt schysst av mig att såga denna människa på detta viset, men för det första så tänker jag att det på sin höjd kan finnas 3-4 personer som läser detta som kan lista ut vem det rör sig om, samt att om man kallar någon för "otrevlig" (och diverse andra saker) tillräckligt många gånger så ska man kanske inte bli så förvånad om man gjort ett synnerligen dåligt intryck på den man en gång bad om en dejt med.

 

För jag inser ju nu att om jag faktiskt hade gått med på att gå på dejt så hade den blivit en episk sådan. Typ en sån där man antingen fejkar att katten har fått diarré, eller att man själv har fått det, eller helt sonika bara hoppar ut genom ett fönster. Jag är tämligen säker på att jag skulle varit beredd att hångla ner närmsta kypare och fejkat att jag var bög för att komma därifrån. 

Återigen, alldeles för artig för att bara säga hur det egentligen ligger till....

 

Det finns ju artig och det finns snäll. Sen finns det ren och skär dumhet. 

Efter min shoppingrunda med tidigare nämnd dam så börjar jag ana vilken kategori jag tillhör. 

 

För där kom jag ut till mitt tvåhjulade fordon med famnen full. En stor jävla leksakslastbil och en påse med skor. Och DÅ börjar jag fundera på hur fan jag ska få med mig allt det där hem. Inser sen att jag faktiskt har ett gammalt skärp i väskan som man kan använda som lastrem. 

 

Så jag knölar ner skorna i min ack så lilla ryggsäck, som genast blir sprängfylld, och sen börjar jag jiddra med skärp och leksak. Håller på i säkert en kvart, eftersom skärpet är bara preciiiiiiis för kort för att nå runt ordentligt.

Of course liksom. Murphys Law!

Men med många svordomar och med svetten rinnande längs ryggen (då solen behagade att kika fram för omväxlings skull) så fick jag tillslut fast det där jävla paketet på passagerardynan. Lagom nöjd med mig själv. Problem solved liksom.

 

Sen kom jag att tänka på O´Tooles Law. 

Den som säger att Murphy var en optimist.

 

För jag har ett lås som jag brukar låsa fast hjälmen vid motorcyklen med. Som jag köpte efter att ha släpat runt på den jävla hjälmen i två timmar på Väla. Det låset brukar jag förvara i det där facket som finns under passagerardynan. Så när jag tar hjälmen för att åka därifrån så inser jag att det där låset förmodligen hade varit smartast att plocka av och lägga i facket INNAN JAG BÖRJADE KÄMPA MED DET DÄR FÖRBANNADE PAKETET!