egotrippusmaximus.blogg.se

Det var i sanning en helg med många premiärer må jag då säga. 

Det började som bekant med att jag "vann" en tävling där det utlottades en gratis städning, vilket jag såg fram emot, nästan med lite sadistisk glädje. Tänkte att "här ska du få för att du är så korkad och inte insåg åt vilket håll landet lutade när du var här och gjorde din undersökning"

 

Men givetvis var det ju som vanligt, när något verkar vara för bra för att vara sant så är det ju oftast det också. Det som dök upp var en medelålders herre som ville sälja en dammsugare till mig, och den "gratis städningen" bestod i att jag fick välja vart han skulle demonstrera maskinen. 

 

Till saken hör ju även att han inte var av helsvenskt ursprung, vilket iofs inte spelar mig någon roll, men som försäljare så bör man prata mer än bara begripligt. Det var fullt förståelig svenska, men den var också ganska risig emellanåt om man säger så. Som försäljare bör man inte ha svårt att komma på vilka ord det är man ska använda, samt att när han skulle visa sitt företags videoklipp på produkten så var de på tyska. Nu förstår jag dock tyska tillräckligt bra för att förstå poängen. 

 

Nu vet jag inte heller om det var en del av taktiken att låta en helsvensk tjej stå för kontakten, både vid den där  "undersökningen" och sen även vid samtalet där hon säger "Ja då kommer vi på lördag", för att sen då låta denne medelålders herre av utländskt ursprung dyka upp, men det känns väl som en trolig tanke att man är mer benägen att låta en tjej komma på besök. Och som sagt, för min del spelar det ingen roll vart han kommer ifrån ursprungligen, men det finns ju människor här i landet som inte är av samma åsikt, och då hade det ju faktiskt kunnat bli en väldigt otrevlig situation av det hela. Finns ju gott om idioter i landet liksom, som inte har någon som helst respekt för sina medmänniskor.

 

Anyway, denne herre fick uppta två timmar av min tid, på en otroligt vacker vårdag. Och det var ju faktiskt en jävligt imponerande maskin han hade, det går ju inte att förneka. Sakerna som hans maskin piskade ut ur min huvudkudde skulle kunna ge den mest luttrade personen mardrömmar för månader framöver, och till råga på allt bevisade han ju klart och tydligt att när jag kört med min egen dammsugare så kunde hans ändå få bort mer skit på exakt samma yta. Så visst skulle jag absolut vilja ha en sådan. 

 

Dude, that just aint gonna happen, som Detroit sade till Lidas när han ville ha Gordie Howe's nummer. 

Även om man slår ut det på de tio år som den hade som garanterad livslängd, och med den tid som den ska spara åt mig. Enligt hans kalkyl så skulle man ju byta dammsugare varje år...

Min förra dammsugare vete fanken om jag inte knyckte från loppisen, och så länge motorn brummade och smutsen försvann från golvet så fick den vara med. Förmodligen något år för länge, men i gengäld dammsuger jag ju inte så ofta, så det kanske jämnar ut sig? ;)

 

Det sägs ju att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete, eller om man så vill, med tanke på allt prat om suga "Lite skit rensar magen" som den ena bögen sa till den andre. (Oh no, he did'nt!?) ;)

 

Nåväl, vi lämnar det därhän, och kan bara konstatera att jag var nog inte direkt den rätta måltavlan för en sådan demonstration. Men när min vänlige dammsugarförsäljare väl lämnat så var det ju då dags för en vårpremiär.

 

Strålande solsken ute, ganska varmt i luften, ja då var det bara till att svida på sig och baxa ut hojen ur garaget och rulla iväg. Med ett stort leende på läpparna kan jag tillägga.

Förvisso fick jag botat lite av den värsta abstinensen på en moppe nere i Thailand när jag knattrade runt på bergsvägarna, men en moppe som maxar 100 knyck har liksom inte riktigt samma tjusning som en GSR som gör samma hastighet typ på första växeln.

 

Ska även medge att det var lite vårkänslor i gashandtaget emellanåt, för det är ju inte direkt den typen av hoj som är gjord för att puttra omkring på. Den är gjord för att fräsa omkring på, vilket ganska fort gör sig påmint i en relativt obekväm sittställning. Men jag lugnade ju ner mig i farten rätt fort, delvis beroende på att jag varit alltför optimistisk i mitt val av handskar, och delvis för att jag faktiskt mest njuter av att köra småvägar i maklig fart.

Missförstå inte, vrida på handtaget är hysteriskt roligt, men man upplever mer av trippen om man faktiskt bara glider fram i sakta mak. 

 

Vilket bara får mig att mer och mer inse att jag "lurade" mig själv litegrann när jag köpte den här hojen. För det var ju inte ens en sån jag var och kollade på egentligen. Jag ville ha kåpor och det var en sån hoj jag testade. En lite beskedligare maskin, så att säga. Men en väldigt slipad försäljare baxade upp mig på en GSR, som naturligtvis var fullkittad med Yoshimurablås och det tog ju inte många kilometer innan jag var hooked. Speciellt som jag skulle sätta mig på min egen 500cc och köra hem från handlaren direkt efteråt. Aldrig förut hade den känts som den "förvuxna moppe" som kollegan spefullt kallade den, men efter att ha kört den där GSR'en så kändes det fan som att sitta på en trampmoppe!

 

Så jag blev en "easy sale" för honom. För inte är det särskilt svårt att sälja till någon som dreglar vid mungiporna och mässar "vill ha, vill ha, vill ha, ge mig NUUUUUUUUU" och jag ignorerade ju fullständigt det faktum att sadelhöjden var för hög för mig för att sitta bekvämt och kunna få ner en fot på ett betryggande sätt. När man vill ha något så blir man ju nästan som en hund, som kan gräva halvvägs till Kina för en brödsmula.

 

Fast nu har jag fixat sadelhöjden, hittade ett kit som sänkte ner den till rimlig nivå. Jag hittade faktiskt en racekåpa också en gång, på nån tysk sida, men fan i helvete om jag kan hitta tillbaka till den sidan igen! Tokstörigt, för att uttrycka det milt. 

 

Och grejen är att jag har ju hittat hojen jag vill ha. BMW har släppt sin F800GS i ny tappning till 2013, och då är det möjligt att sänka den på det brutala sätt att den kommer att fungera för en kortbening som mig. Och för er som inte vet, så är det alltså en adventurehoj, trådekrade hjul och med rätt grepp på däcken så finns det inte många ställen den inte tar sig fram på. En riktig GS med andra ord, eftersom den beteckningen står för Gelände/Strasse. Det vill säga, terräng och väg. En hoj med långa anor bak i tiden. 

 

Ett ganska omständigt sätt att uttrycka det på, hade varit enklare att bara säga "Det är en offroad'are" 

 

Ewan McGregor och Charley Boorman körde jorden runt, först på en 1150GS och sen en gång till på 1200GS, och just 1200GS har blivit en ledande ikon inom just adventuresegmentet. Hojen alla försöker komma ikapp och slå. Och grejen är den att det finns de som lyckats. 

 

Det finns en modell som är nästan likadan, aningens billigare och allt det där, men den mår inte lika bra av att vara ute i terrängen. Så även om jag förmodligen aldrig kommer att korsa en sanddyn i öken, eller köra över en brusande flod i Mongoliet, så vill jag ha en hoj som är kapabel till att göra det. Ungefär som när man ska skaffa en ny mobiltelefon. Man ska ha den som kan allt, även om man bara sitter och fejsbookar och candy crush'ar med den.

 

För jag hyser ju en dröm om att en dag köra iväg nånstans. Bara låta hjulen rulla och se vart man hamnar. Se en skogsväg och svänga in på vinst och förlust. Kröka kurvor i Alperna. Norge. Nya Zeeland. 

Skulle så jävla gärna vilja köra Pacific Coast Highway, Seattle till San Diego. Den resan finns hos en arrangör av sådana resor, men hade varit roligare att göra på eget bevåg. 

 

Oh well, if you can dream it, you can do it! Men få fantastiska saker händer i ens egen komfortzon.

 

 

Vet inte riktigt om jag ska dra den sista premiären också, börjar ju bli lite långrandigt detta.

Kan ta den korta versionen kanske. 

Egentligen inget direkt märkvärdigt, bara att jag rotade fram löparskorna i söndags, för första gången sen november, och gav mig ut på stumma ben. Blev mest en blandning av lunk och promenad, fantastiskt hur man kan tappa allt på så kort tid. Men allt som man kan tappa kan man också återerövra! 

Vilket lär behövas, för de där "julkilona" tycks vilja hitta ett permanent boende i min kropp. Men det ska vi nog bli två om...

 

Träningsvärken dök ju upp som ett oväntat brev från inkassobolag, och var väl ungefär lika välkommet, men jag tänkte att ont ska med ont fördrivas, så jag gav mig på att köra ett set knäböj och lite stretching på det. Benmusklerna var visst av åsikten att "ska du jävlas med mig så kommer jag jävlas direkt tillbaka"

 

Dock så ska jag komma igång igen med löpningen. Det bara ska jag. Punkt.

Fast det gör ju knappast saken bättre av att jag helt plötsligt får ont i ryggslutet av min säng, vilket manifesterar sig i extrem smärta i ena benet. Smärtan känns igen också, verkar vara löparknä, eftersom det är senan på utsidan som bråkar med mig. Det som jag hade problem med hur länge som helst på det andra benet...

Dvs det benet som numera funkar relativt smärtfritt!

 

Ibland har man fan lust att bara köra huvudet i väggen. När det slutar göra ont på ett ställe så nog fan poppar det upp ett annat som tar upp facklan, och likt en olympisk eld sprintar omkring i kroppen till alla dess hörn.

Tanten som var förbi på jobbet och föreläste om ergonomi hävdade att idrott var bra för kroppen.

 

Jag vet då fan inte många som tävlat och tränat på samma nivå som mig som lever helt utan smärta idag. I själva verket (igen!?) så är det ganska många som fått lägga av för att kroppen inte längre vill fungera som den ska. Fråga Per Elofsson...

Men för att använda ett favoritcitat från filmen The Replacements: