Egentligen är jag så jävla kass.
Jag har ju haft rätt klart för mig vad det är jag hade tänkt mig att skriva ett rätt bra tag nu, men har liksom inte tagit mig tiden att skriva det. Istället har jag drällt iväg en vecka utan att få fram det.
Oh well, så är det ibland. Och det har ju hänt en del.
Följetongen med mina mc-handskar börjar nästan bli episk snart.
Åkte hem från jobbet häromdagen med de tjocka på mig, soligt och varmt ute, varmt och obekvämt med dem på mig.
Tänkte att nu ska jag ta och plocka fram mina tunna handskar så att jag vet vart jag har dem till imorgon.
Letade som fan, stökade runt i röran, spottade och svor.
Hittade dem till sist....
I min ryggsäck....
DOH
Sen passade jag på att ta ett litet snack med flickan från kontoret. Ni vet hon som inte kunde koka vatten. Kände på något sätt att jag kanske borde be henne om ursäkt.
Det är ju som vanligt liksom.
Kvinnan gjorde fel, mannen hade rätt, men gissa vem det är som känner sig tvungen att be om ursäkt...
Nåja, ingen större skada skedd skulle det visa sig.
Jag frågade henne om jag var skyldig henne en ursäkt, berättade att andra tyckte att jag hade förnedrat henne.
Men hon fnös bara till svar.
"Äh! Överkänsliga"
My kind of girl :)
Fast frågan är ju hur länge jag klarar mig utan att förolämpa henne igen dock.
Hon kom till jobbet häromdagen i en sån där skjorta som gick ner till fötterna. Visserligen är flickan väldigt väldigt kort (yup, det kommer från mig, så gissa bara) men den gick faktiskt ner till fötterna med flit. Ni vet en sådan som man hade på slutet av -80 talet. Hade en sån själv en gång faktiskt, men blev extremt mobbad för den.
Anyway, när hon kommer farande fram på golvet med skjortan vackert fladdrande bakom sig så såg jag henne och log lite vänligt och hälsade artigt. Och hon hälsade tillbaka.
Inget märkvärdigt där liksom.
....inne i mitt huvud??
Is it a bird? Is it a plane?
Datt daddadaaAAA
SUPERMAN!
Fast jag sa aldrig något. På sin höjd att jag log lite för mig själv. Men jag tror inte jag blev ertappad. Men förr eller senare så snubblar väl tungan över sig själv och släpper ut nått sånt skit.
Och det är ju inte den enda tics jag har. Ett av dem började som ett skämt, men nu kan jag liksom inte hjälpa det. Varje gång jag ser en viss person så börjar jag nynna på Sir Mix-a-lot´s låt "Baby got back" som går:
"I Like big butts and a cannot lie. All you Brothers cant deny..."
Och det som är det sjukaste av allt är jag faktiskt inte ens gillar rumpor över huvud taget. Och av nån jävla anledning så triggade min nya kvinnliga kollega fram ännu en grej. Ni vet de där skämten:
"That´s what she said..."
Och jag gjorde dem bara mot henne i början, men har upptäckt att jag fanimej mumlar det för mig själv ibland också. Dear lord liksom, drar skämt för sig själv, snart sitter man väl i en grotta som en eremit och gnager på tånaglarna.
Snart nog borde jag komma fram till poängen med den här krönikan, men det verkar sitta hårt inne. Egentligen vill jag passa på att klappa mig själv på axeln efter att ha knuffat runt en icke-självgående gräsklippare i fyra timmar i helgen och förvandlat savannen till en någorlunda nedklippt gräsma....
Nah, ska kalla den för vad den är. Mossmatta. Inget annat.
Men ett steg i taget. Kan ju inte fixa allt på en gång. Kan dock upplysa om att blocket besöktes på kvällen och priser på åkgräsklippare övervägdes noga. Kan få en hyfsad för runt 10 loppor.
Ska det ta fyra timmar varje gång så vete fanken.
Men å andra sidan fick jag ju ett rätt rejält motionspass på kuppen.
Nog nu.
Let´s get to the F-ing Point....
Titeln till dagens krönika har jag lånat från the King of one-liners.
Mannen som med sitt enkla sätt kan sätta nålen i ögat på nästan varje tillfälle. Mannen som jag citerat vid fler tillfällen än han egentligen kan ana.
Det började med att en person skrev ett fantastiskt inlägg på FB om hur vi alla är väldigt duktiga på att tala om för våra vänner att de är vackra och fina när de "gjort vid sig" men att vi många gånger glömmer bort att säga det på vardagar. Och det är ju faktiskt så, de flesta lever i vardagen. Man är ju lika fin varje dag liksom.
På insidan. Den delen som räknas. Därför borde vi tala om för de vi bryr oss om att de är fina.
Varje dag.
....Äsch, hon skrev det mycket bättre än mig. Lika bra att citera. Men tanken med min blogg är att aldrig använda namn, så jag tänker inte ange källan. Förmodligen vet nog tillräckligt många det ändå.
"Träffade en vän på väg till jobbet idag, som helt oväntat befann sig i Lund. Vanligtvis träffas vi mest när vi är i de mest avslappnade hemmakläder man kan föreställa sig (eller i temafest-kostymer). Som vanligt såg hon strålande ut, vilket jag påpekade. Sen kom jag i tanke om att det egentligen är dumt att man oftast bara påpekar detta när kvinnor har stylat sig för att vara "presentabla". Det är ...synd, eftersom de flesta är precis lika snygga utan smink. På ett annat vis, men varken mer eller mindre snygg. Skönheten sitter ju inte i 'pynten', speciellt inte när det handlar om folk med andra kvaliteter än bara deras utseende. Vilket trots allt, och tack och lov, gäller de flesta. Så, du vet vem du är; och det gäller alla er andra också: du är precis lika jäkla snygg utan smink! varken mindre eller mer, bara på ett annat sätt. Kan vara skönt att påminna sig själv om ibland, speciellt eftersom det är en av de saker som är skönt med vuxenlivet -man inser att 'snygg' är summan av annat än bara rätt smink och kläder, det sitter i det naturen gett en, både av yta och innehåll "
Och som någon då väldigt träffsäkert kommenterade:
"The Bird är inte längre the Word. Det är detta"
Och snart har jag väl kommit fram till min poäng (tror jag)
För jag började tänka lite, och lät tankarna få vandra en aning lite fritt.
Och då kom jag in på det här med att gå ner i vikt.
Ganska många som kämpar med det, jag själv är inget undantag. En del gör det genom stenhård träning och dieter värre än en måltidsvecka i ett KZ-läger.
Andra väljer att operera sig. Vilket några runt omkring mig valt att göra. Jag skrev ju om just en sådan person en gång. Och man kan ju inte förneka, resultaten är fantastiska.
En kvinna som jag känt vääääldigt länge gick förbi mig på en armslängds avstånd, och det tog mig rätt många sekunder innan jag ens kände igen henne. Även hon som jag tillägnade en krönika har gjort stora förändringar.
Och numera haglar det in selfies på fejjan från henne.
I träningskläder.
I tajta klänningar.
I nya kläder.
Fejsies (vet inte ens om det är ett ord, men annars myntar jag det nu. En selfie på bara ansiktet)
Men det är okej. I get it. Flickan är stolt över vad hon har åstadkommit, och det går ju inte att förneka resultatet heller. Och "du är så jävla snygg nu" kommentarerna flyger in i stort sett i samma takt. Den ena efter den andra upplyser om hennes nyfunna skönhet.
Och jag kan inte låta bli att tänka:
Betyder inte alla dessa kommentarer att det var något fel på den gamla tjejen?
Jag menar, är det inte samma tjej?
Jag personligen var ju rätt förtjust i tjejen som fanns innan också, och det gäller alla de jag känner som gjort denna operation. Jag har personligen aldrig haft för avsikt att döma utseendet på personer som jag ändå inte tänker gifta mig med. Om jag har haft synpunkter på någons övervikt så har det haft med hälsan att göra, inte med deras "påsättbarhet" att göra.
Men jag förstår ju också att många överviktiga hellre är smala, eftersom så otroligt många väljer att döma dem enbart på utseendet. Kände en sådan person en gång i tiden. Som drog det till sin extrem.
Minns ett speciellt tillfälle. Helt sjukt faktiskt.
Han skulle köpa en grej på blocket, jag följde med för att hjälpa till att bära. För jag är en kompis som ställer upp för mina kompisar utan att behöva fundera på vad jag kan tjäna på det.
Men oavsett, vi kommer dit, träffar paret som säljer och han köper sin grej. Vi betalar och lastar upp och kör därifrån. Och vi hinner nog inte köra en km ens innan han droppar kommentaren:
"Fy fan, jag kan inte fatta att han vill vara ihop med den fete jäveln"
Och jag blev så jävla paff!
Här snackar vi alltså om människor som vi aldrig träffat förut, förmodligen aldrig kommer att träffa igen någonsin, personer som ingen av oss känner.
Och han lägger energi på att bry sig om hur hon såg ut och huruvida någon ville sätta på henne eller inte...?
Fast nu är det ju såklart inte bara okända människor som fått sig en släng av den sleven. Oftast är det just deras påsättbarhet som varit måttstocken. Och sorgligt nog är det ju som sagt ganska många som ser det på det viset. Jag är väl egentligen bara marginellt bättre själv. En smal tjej är oftast snyggare än en överviktig sådan.
Men jag har kanske bara en högre tolerans för vad som räknas som viktigt i helheten.
Egentligen finns det tusen och åter tusen saker att säga i det här ämnet, men om jag inte avrundar snart så blir jag nog aldrig färdig.
Poängen som satt så långt inne var väl något i stil med vardagsskönheten.
Bara för att den nya kvinnan är smal och vacker betyder ju inte det att den gamla inte var vacker också.
På sitt sätt.
Hon visste kanske bara inte om det....
...typ
Kommentera