Jag vet inte om jag egentligen borde ge mig på att skriva idag. 
Det är ju inte riktigt sommar ännu, men nog fan har jag dragit på mig något som närmast kan liknas vid en sommarförkylning. Med andra ord så är hjärnan inte riktigt på sitt vassaste humör om man säger så. Några bira i samband med skrivandet så hamnar vi nästan på nivå Neanderthalare. 
 
Samtidigt vet jag ju om att jag återigen har drällt lite för länge. Även denna gången har jag väl på ett ungefär haft en tanke om vad som ska ut. Men tiden har inte riktigt räckt till. 
Jag smög ju in en liten uppdatering om hur mycket vi har jobbat på sistone. 
Det var ingen överdrift!
 
Det brukar ju heta att "man ska minsann vara glad att man har ett jobb" och i dagens samhälle är det måhända på det viset, men med tanke på det sätt vi har jobbat och det sätt vi blivit behandlade på sistone så kan jag inte låta bli att tänka för mig själv: 
 
"Vi kan ju byta så att du får mitt jobb så ska vi se vem av oss som är gladast"

Men naturligtvis så vill man ju ha lönechecken som kommer med allt slitet. Det är ju trots allt det som är själva syftet med att jobba. Och jag fattar att ett investmentbolag pissar fullständigt på utbrända arbetare, de vill se profit!
Nya drönare finns det gott om...
 
Samtidigt är det ju så att slaveriet är ju avskaffat och tanken är att vi ska ha en human verksamhet i enlighet med västerländsk standard. 
 
Jobba hårt är en sak. Det gör vi nog alla från tillfälle till tillfälle.
Att bli bemött med en pissig attityd som tack för allt slit, och hotad med beordrad övertid om man inte ställer upp "frivilligt" är ju en helt annan sak. Vi är ju några som har reagerat på den där biten nu faktiskt.
 
Ekvationen är ganska enkel. Om jag hotar någon med en pistol och säger åt honom att han måste ge mig sin plånbok; då kan jag väl inte riktigt hävda att han gav den till mig frivilligt!?
 
Ironin i det hela är även den att man som tack mest bara får skit. 
Egentligen borde jag inte skriva om arbetet för det kan ju komma surt bakefter om någon skvallrar, men fuck it, jag skriver ju bara sanningen och om den smakar skit så är det för att det var skit som serverades!
 
Häromveckan var jag ute på lunch. Hade glömt att köpa med mig något så att jag kunde käka på jobbet, så det fick bli en lyxlunch på B.K
Med lite kö och sånt så drog det iväg lite på tiden, och när jag kommer tillbaka till jobbet så springer jag på chefen i dörren till omklädesrummet. Han noterar såklart blixtsnabbt att jag varit iväg och käkat och att klockan var mer än den borde, så jag får följande skrapa. 
 
Du får fanimej se till att sköta fikatiderna! Jag har stenkoll på vilka raster ni har tagit. Det här är inte acceptabelt!
 
Och han hade såklart rätt. Det går inte att förneka. Jag hade gjort fel.
Jag tittade på klockan.
13:34.
Jag var fyra minuter sen tillbaka från lunchen. Så jag svarade bara "Okej" och gick därifrån.

Sen började jag fundera. I just det läget var vi inne på femte veckan i rad med nio timmars arbetsdag. Jag kommer att jobba nio timmar om dagen varannan vecka fram till oktober-november, frivilligt, eftersom jag har en extrauppgift att lasta bilar som ska gå iväg på morgonen. Börjar en timme tidigare än alla andra. Jag som är morgontrött börjar kl 6 istället för 7 frivilligt för att jag tagit på mig en extra grej. Jag har jobbat helger och jag har jobbat på röda dagar. 
 
Chefen väljer att tjafsa om fyra minuter....
Och säger att han har stenkoll på alla fikatider jag har tagit.
 
Really!?

Nån som vill ta en gissning på hur många fler lördagar och röda dagar jag tänker ställa upp på frivilligt...?
 
Jag är dock inte ensam om att ha fått sådan behandling, och jag är definitivt inte ensam om att ha tröttnat på det hela. Förr eller senare kommer det att bli en jäkla soppa av det hela. Men beter man sig som en röv så får man räkna med att det blir skit av alltihop!
 
Men nog nu om gnällandet på jobbet. Jag får många pengar på banken för min möda. Det får duga. Men jag ska skriva lite till om jobbet ändå, fast på ett annat sätt. 
Nackdelen med att ha en förkyld hjärna som består av stelfrusen gegga är att jag vet att jag hade ett par formuleringar redo i skallen, men fan om jag kan komma på dem nu. 
Fuck it...
 
En av de nya kollegorna ska visst vara med på tv snart. Han har sökt in till "Ensam mamma söker" och ska vara med där. Jag kunde dock inte låta bli att peka på det uppenbara i hela grejen, vilket jag lite skämtsamt berättade för honom. 
 
"Så jävla bra kan hon ju inte vara, annars hade hon ju inte varit singel. Hon har ju till och med testats, befruktats och sedan befunnits ovärdig att dela sitt liv med. Någon har ju redan tröttnat på hennes skit"

(och där gjorde jag mig ovän med samtliga singelmammor som kan tänkas läsa detta)
 
Men som en annan kollega som deltog i samma samtal så vänligt pekade på så måste det ju finnas ganska många fel på mig också som varit singel länge. 
Absolutley!
Felen på mig är många och allvarliga. Rentav oöverkomliga.
Jag vet. 
Har fått dem uppräknade. 
 
Men låtom oss återkomma till det där senare. 
 
Själva konceptet att tävla om någons kärlek kan jag inte riktigt greppa. Jag menar, hur kan något sådan vara på riktigt? Jag har förvisso inte sett reklamen för just den här säsongens mammor (jag har ju ingen tv) men jag har sett hur de varit tidigare år. 
Herrejösses...
 
Jag svär på att om en kille hade stått i tv och beskrivit sin favoritkvinna på samma sätt som dessa sökande mammor gjort så hade han blivit lynchad av en mobb radikala feminister från Fi. Han hade blivit hånad, bespottad och förklarats ovärdig som man. 
 
Jag har heller aldrig följt dessa program, eftersom jag anser dem ett hån mot mitt intellekt, men jag har ju greppat konceptet. Man måste profilera sig. Den man som ska bli vald måste ju höras, synas och märkas mest. Och jag kan inte låta bli att tänka...
 
En fiskmås är knappast fågelvärldens vackraste fågel. Många ser den som ohyra. Men den syns. Och den hörs. Och den märks. Men den är knappast bäst!
 
Och däri har vi nog lite av botten i mitt problem. 
Jag hade varit direkt urusel på ett sådan program. Jag är inte bra på det där med att framhäva mig. 
Visst, jag syns och jag märks ibland, men sällan på ett positivt sätt. 
Jag gillar inte skryt, och jag gillar inte folk som skryter. Inte ens när jag hade något att skryta om så var det något jag ville göra. 
Varför liksom? Jag vet vem jag är och jag vet mitt värde. Varför måste jag tala om för varenda jävel just hur bra jag är? Kan de inte ta och lista ut det själva liksom?
 
Fejsbook är ju ett ställe som uppmuntrar till skryt. Gärna till överdrift. 
Ser man det minsta lilla bra ut så ska man lägga ut en selfie. Har man en fin bil så ska man lägga ut en bild på den. Går man på gym så måste man både checka in och helst göra en selfie också. Äter man nyttig mat så ska det synas. Och uppenbarligen fungerar det. 
 
Jag har alltid trott att kvinnor är för smarta för skrytmånsar. Att de inte faller för skitsnackare. Att det vackra yttre inte hjälper om man har ett tomt inre. Så som många gärna vill framhäva att de tycker och tänker. 
Jag sitter med i några sådana grupper för vuxna människor på FB och där får man ibland höra vad olika personer har för åsikter i olika frågor. Ibland är det mest trams och ibland är det "på riktigt"
 
Ofta har jag där fått höra att smarthet vinner över snygghet. Ödmjukhet vinner över skryt och att vänlighet vinner över skitsnack. Med andra ord borde jag (enligt min egen ringa åsikt) vara det perfekta kapet. 
 
....sen inser jag att kvinnor köper skor för flera tusen kronor, trots att de är fruktansvärt obekväma. Men de är åtminstone snygga! De har dem på sig halva kvällen, får sanslöst ont i fötterna av dem och tillbringar resten av natten med att gå omkring med dem i handen.
Barfota bland glasskärvor och småstenar.....
 
 
Snygg VS Bekväm 1-0
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej