egotrippusmaximus.blogg.se

Då ska vi se om vi kan komma fram till poängen här nu då. Fick ju dela upp det eftersom jag kände att det kommer bli ohållbart långt annars. Fick ju ett tips om att man gärna vill ha längden på läsandet så att det går att klaras av på ett normalt toalettbesök, utan att skiten ska ha torkat fast i arslet på kuppen. 

 

Så det är väl bara att slänga fram det då. 

Jag kör en liten ordlek här, som den skarpsynte kanske lade märke till. 

 

De var bättre förr  syftar på det som förmodligen kommer att hända en vecka från nu. Ingenting är spikat såklart, men de flesta verkar vara ombord på skutan. 

Klart till drabbning med andra ord...

 

Deltagarantalet på brottarna är ju så dåligt emellanåt så att man har bestämt sig för att göra en kul grej, nämligens damma av ett gäng gamla stötar och ställa ett veteranlag på benen i en seriematch. Fredag den 14:e nov är det dags. 

 

Japp, du läste rätt.

Denna killen som inte gått en tävlingsmatch på sisådär 12 år har tackat ja till att ställa upp i en seriematch. 

...och tro mig, vi var nog alla betydligt bättre förr i det laget! 

 

Otränad som jag är så var jag ändå jäkligt snabb på att nappa på det där förslaget. Tänkte att det kan väl bli kul att avsluta där man en gång började, med samma grabbar som man tävlade ihop med då. 

Sen började man ju fundera på vad fan man gett sig in på egentligen. Jag fattar ju att det inte finns den minsta risk att jag klarar 59kg så jag blir ju tvungen att gå i 66kg. Liksom vad hände där? Sen när går jag i en viktklass över 60? Jag som alltid gick i 48kg på SM, tills man tog bort den viktklassen. Att gå i 66 känns helt overkligt!

 

Jag hade som mål i våras att ta mig under 60kg, enbart för mitt egos skull. Därför har jag varit ute en del och joggat, försökt sköta kosten och sånt där, men jag vet också om att jag slarvat med godis rätt mycket och nu när det är regnrusk och snålblåst så har det inte blivit särskilt mycket motionerande längre. Så vågen står där den står. Det rör sig inte så mycket åt varken ena eller andra hållet. Fyra kg drygt ner till 59. 

 

Sen börjar man då tänka i de gamla banorna. 

Fyra kg på en vecka....det ska ju inte vara så omöjligt. En gång tog jag ju 4 kg från onsdag kväll till fredag morgon för ett SM. Och det gick ju bra.

Eller ja alltså, själva viktnedgången gick bra, men åkte på en överstörtning i första matchen och landade på axeln, och varje gång jag lyfter på armen och hör det där knastrandet i axeln så minns jag den där briljanta bantningen på 4 kg. Man blev nog lite skör i kroppen av det där. 

 

Så den tiden är nog förbi. Jag får nog gå där jag väger helt enkelt. 

Fast nu när jag gått och tänkt lite på det där med att avsluta där jag en gång började, för många herrans år sedan, så kom jag att tänka på en sak. Många av grabbarna i detta laget har stannat kvar i klubben, medan jag har varit iväg och representerat fyra klubbar som brottare, och en femte som tränare. Och jag insåg en rätt lustig grej.

 

Jag har aldrig sökt mig till någon annan klubb!

 

Jag har vid alla gånger jag bytt klubb blivit kontaktad och erbjuden ett kontrakt. Jag har aldrig kontaktat den nya klubben självmant. Så på ett sätt kan det ju betyda att man varit eftertraktad, men på ett annat sätt kan det ju betyda att man varit en lättövertalad slampa..

 

Fast så lättövertalad var jag kanske inte ändå. När jag bestämde mig för att lämna en klubb pga för långa pendlingar till träningen så blev jag kontaktad av en annan klubb som låg lite längre bort och fick ett erbjudande. Ledaren sade direkt "Vi ger dig mer än du hade i Ore" men eftersom jag var trött på pendlandet och visste att det skulle bli ännu längre att åka så försökte jag döda diskussionen genom att lägga till en rejäl slant på det jag faktiskt hade fått, och frågade om de var villiga att toppa den summan. 

- Absolut fick jag till svar. Och då började man såklart fundera, men det var nog inte så aktuellt ändå. Pengar är inte allt här i livet. 

 

Fast frågan är om de hade kunnat toppa mitt allra mest gyllene kontrakt. 

Jag var ju på väg att lämna rätt länge, var trött på resandet och ville "hem" till Klippan igen. Men det året avgjordes Fyrstads i cupform. Alla började i D gruppen, och för er som inte vet hur det fungerar så är det alltså fyra lag i varje grupp. 1 A grupp, 2 B grupper, 4 C grupper och 8 D grupper.

 

....på den tiden fanns det ju liksom lag för att få ihop 8 D grupper. Bättre förr in deed!

 

Jag hade som sagt tänkt lämna, hade mer eller mindre en fot utanför dörren redan. Då ville man locka kvar mig genom att kasta pengar på mig, ty det var väl ungefär så man gjorde på den tiden. Och jag har långt ifrån fått mest av den klubben. Så man erbjöd mig ett korttidskontrakt, som bara gällde fram till nyår och som gav mig 500 kr för varje vunnen fyrstadsmatch som jag brottades. Alltså mina matcher, inte lagets. 

 

Det var naturligtvis lite av en gamble att hoppa på det. Jag hade ju kunnat förlora varenda match och inte fått en spänn, eller så kunde laget ha förlorat och vi inte gått vidare. Men jag litade på laget, och jag litade på min egen förmåga. Jag minns inte exakt hur många matcher jag brottades eller hur många jag vann, men vi tog oss hela vägen till A det året är jag rätt säker på. Och jag är rätt säker på att jag inte förlorade särskilt många av mina matcher heller. Första omgången i D blev närapå legendarisk för mig. 

 

2 vinster på Walk Over. Dvs att det andra laget inte hade någon i den viktklassen.

1 vinst på fall efter 8 eller 9 sekunder. 

Går bort till kassören efteråt och ber om att få mina 1500 kr. 

 

 

Och så fick han vackert pynta ut slantarna, sur som ättika. Fast han var lite sådan, den gubben. Behandlade klubbkassan som om den vore hans egen plånbok. Höll hårt i slantarna som fan. En väldigt ung gosse i laget fick inte sina utlovade pengar på 1½ år, tills han berättade för oss lite äldre om hur det låg till. Sen såg vi till att det blev löst.

 

Och det som är lite lustigt i sammanhanget är ju att det man minns bäst är de dåliga avsluten. Jag vet inte om jag bara är löjligt långsint, men jag minns exakt hur jag blev behandlad när jag lämnade min moderklubb för 22 år sedan, och den behandlingen har ju gjort att jag kommit att betrakta Klippan betydligt mer som klubben i hjärtat, trots att jag nog tillbringat minst antal säsonger tävlandes för Klippan.

 

Jag minns exakt hur dåtida kassören vägrade att ge mig mina segerpremier för seriesäsongen som gått. 

Det var budskapet jag fick. Jag minns summan också. Och jag minns framförallt hur man hade skaffat vars ett hopprep till killarna i laget, som var graverat med brottarens namn, som jag inte heller fick. 

Jag har till och med sett det där hopprepet en gång när jag var på besök, det låg i en låda i styrelserummet med felstavat namn och allt. 

 

Det kan ju vara värt att tänka på hur man beter sig mot folk.

Kassören den gången sparade 800kr i segerpremier, vilket gjorde att det enda jag krävde av min nya klubb var att få den summan ersatt. De gav mig 1000kr istället. 

Och så dröjde det 22 år innan det ens är aktuellt att dra på mig klubbtrikån igen. 

Man kan ju undra om det var väl investerade 800 kr.....

 

Nu är det ju nya tider och nya människor i styrelsen så det är ju inte som att jag håller kvar vid gammalt groll, men det man ska komma ihåg är ju att 800 spänn är betydligt mer för en 18 åring än det är för mig idag, även om det är samma summa. Fast att vägra ge mig ett hopprep med mitt namn ingraverat...nja, det var ju faktiskt bara tramsigt. Det var ju inte som att de kan ge det till någon annan...

 

Samma sak hände ju nu när jag började som tränare i en annan klubb. 

Jag tror att jag har nämnt det i en tidigare krönika, hur ordföranden i Klippan inte ansåg mig vara värd en hundralapp för ett pass i veckan och diverse tävlingar. Även om det inte var ett beslut som övriga styrelsen var särskilt överens med honom om så kan det kanske komma att visa sig vara en ganska dyr hundralapp det där. För man gjorde en kovändning och erbjöd mig den där hundringen trots allt, men då hade jag bestämt mig för att lyssna på vad en annan klubb ville erbjuda mig. För jag kände det som att man inte värdesatte vare sig kunnande eller engagemanget. Och sen valde jag att nappa på deras erbjudande. Trots att hjärtat egentligen sade något annat. 

 

Kan inte direkt påstå att jag ångrat det valet idag. Jag har inget att klaga på. Fick ett ypperligt mottagande, fått stort förtroende och jag börjar så sakteliga få en grupp som är intresserade av att träna och tävla. Till nästa nybörjartävling har jag 5 tjejer som vill ut och brottas. Så till nästa år så kanske de där tre musketörerna får sällskap av ett gäng stridsberedda töser också.

Hur kul vore inte det...? 

 

 

Match på fredag...

Undrar om det inte vore en bra idé att kontakta varenda sjukvårdskunnig person jag känner och be dem komma till idrottshallen. Bättre att tänka efter före liksom...

Vem vet, det kanske är min tur att förlora på 8-9 sekunder...?

Hemska tanke!