Nog är detta väl en ständigt återkommande fras, och kan även ses som det första tecknet på att man börjar bli gammal. Detta här med att det var bättre förr. Saker som kanske var sämre är trots det bättre. Men nu ska jag ge mig på att bevisa att det faktiskt var bättre förr.
Ty det är något väldigt märkligt som händer inom den idrott man ägnat hela sitt liv åt. Tävlingar ställs in på grund av för få deltagare. Bara denna hösten har två nybörjartävlingar fått ställas in för att klubbarna inte kunnat anmäla tillräckligt många barn för att göra en tävling av det.
Något måste verkligen vara knas här alltså...
Det mest basala i varje barns liv är ju den där viljan att mäta sin krafter med en artfrände. Titta på naturprogram om ni vill. Små vargungar eller rävungar stimmar och stojar, hoppar på varandra och rullar runt i en hög. Mäter sina krafter, etablerar rang. Alla djur gör så. Det är en del av naturen, precis som vi människor är. Att vilja brotta ner sin kompis på skoj är sånt som alla vill göra, det ligger latent i bakhuvudet.
Men numera verkar det inte vara på det viset.
Jag är själv tränare för barn och ungdomar. Efter en ganska lång karriär så kändes det som det naturliga steget att ta, att fortsätta med att lära ut till andra det man själv fått lära sig. Många gånger får jag även frågan varför jag lägger ner så mycket tid på det. Om det verkligen kan vara så roligt att det är värt det. Och till syvende och sist kommer nästan alltid frågan hur mycket man får betalt för att göra det...
Och det är uteslutande bara människor som aldrig själva idrottat som ställer sådana frågor.
För en del tycks det vara ofattbart att man kan lägga ner så mycket av sin fritid utan att få rejält betalt för det. Fast det säger kanske mer om den personen än det gör om mig. Även om det kanske inte är kul varje gång, utan i själva verket kan vara rätt skönt när man får en ledig helg då och då så är det ändå tillräckligt kul för att man ska kunna motivera sig själv att fortsätta. Det finns en glädje i att lära ut, att forma en individ och hjälpa den till framgångar. Att kunna glädjas med vinster man varit med att skapa möjligheterna för.
Folk som bara mäter saker i pengar kommer aldrig att förstå den glädjen.
För mig har det aldrig handlat om hur mycket jag kan få betalt, även om det såklart inte är helt ointressant i sammanhanget. Men om det är pengar man är ute efter så sysslar man med helt fel idrott, det kan jag lova er! För mig handlar det till största delen om vad jag har att jobba med. Att jag har personer som vill träna och utvecklas. Ungdomar som är villiga att underkasta sig den disciplin som krävs för att komma framåt. För såhär är det; ska man syssla med idrott så måste man vara beredd att plåga sig själv rätt mycket.
Och det jag har märkt är att färre och färre är villiga att utsätta sig för det självplågeriet.
Ungar som tränar brottning blir färre och färre. Därav alla inställda tävlingar. Den mest naturliga impulsen kvävs och bekväma barn slutar aktivera sig.
Förmodligen är detta resultatet av alla söndercurlade "prinsar" och "prinsessor", för det är ju ingen som har en vanlig skitunge numera. Bara barn höjda till skyarna och satta på piedistal.
Barnen kommer och går på mina träningar. Man provar på ett tag och sen slutar man.
Och varje gång ett barn slutar så försöker jag analysera mig själv.
Var jag för hård?
Krävde jag för mycket?
Gav jag inte tillräckligt mycket tid åt just den individen?
Kunde jag gjort något annorlunda så att det hade varit roligare?
Naturligtvis tycker inte jag själv att jag kräver för mycket. Annars hade jag ju ändrat på mig.
Min grundregel är att aldrig kräva något som jag inte själv en gång klarat av. För då vet jag ju att det är möjligt. Och så kräver jag disciplin.
Att man gör det man ska göra när jag säger att man ska göra det.
Att man brukar allvar.
Att man verkligen försöker, även när man inte kan.
SPECIELLT om man inte kan!
Det finns tre saker som jag absolut inte vill höra på mina träningar.
Vill inte. Kan inte. Orkar inte.
Nån av de tre är ett säkert kort för att få mig irriterad. Alla tre tillsammans är bästa sättet att bränna hela proppskåpet i skallen på mig. Jag kan liksom inte fatta hur så många kan vara så övertygade om vad de inte klarar av! Och så försöker de en gång halvhjärtat och gallskriker att det inte går, och så ger man upp.
Jag kan liksom inte greppa hur man kan ge upp så enkelt. Att man inte kan ha tålamod att öva. Men det ligger å andra sidan inte i min natur att vara sådan själv. En gång i min barndom så fick jag för mig att jag ville lära mig att cykla på en enhjuling. Så jag skaffade en sådan.
Och sen övade jag.
Och ramlade omkull.
På det igen, hängande i staketet tog jag mig fram några millimeter innan jag ramlade.
Jag minns inte hur länge jag höll på att öva, förmodligen flera veckor.
Men jag minns klart och tydligt första gången jag klarade av att cykla längs hela staketet utan att hålla i mig. Hur jag flyttade fram gränsen hela tiden. En linje i asfalten fick bli nästa mål. Och till sist klarade jag hela gatan. Efter det så var den där enhjulingen mitt transportmedel när jag skulle någonstans. Förmodligen fanns det de som tyckte att man var en pajas på grund av det, men jag gjorde det som jag föresatt mig att göra och andras åsikter är just precis det. Andras åsikter.
Det var ingen som talade om för mig hur jag skulle göra.
Det var ingen som stöttade eller pushade mig.
Jag bestämde mig för att lära mig, och sen gjorde jag det. Helt på egen hand.
Och det var ingen som belönade mig när jag lyckades heller. Glädjen av att ha klarat av det var belöning nog.
Den mentaliteten saknar jag hos många idag. Det är alldeles för enkelt att ge upp och säga att man inte kan. Och som ni förstår så har jag lite svårt att acceptera den uppgivenheten. Det är ju stört omöjligt att motivera någon som redan bestämt sig för att det inte går. Och guess what....
Om man redan har bestämt sig för att det är omöjligt så lär man aldrig lyckas heller, oavsett hur många gånger man försöker.
Hur hänger då detta ihop med att det var bättre förr?
Tja, jag hamnade ju på ett ganska långt sidospår där, men min tanke var att det finns faktiskt de som försöker och som tränar idag. Som är villiga att kämpa genom smärta och tårar ibland, helt enkelt för att de bestämt sig för att de vill bli bättre. Och det är ju de som motiverar mig att fortsätta lägga min värdefulla fritid på att träna andras barn.
Skillnaden är att det fanns betydligt flera sådana barn förr.
Deltagarantalet på en tävling idag är rent ut sagt bedrövlig. Hela tävlingar idag drar lika många deltagare som det förr fanns i en enda viktklass. Och det här är inte bara ett problem bland småbarnen.
En Sweden Gran Prix tävling för svenska seniorer hade 42 invägda brottare.
....elva av dem kom från Norska Utvecklingslaget.
Återstår 31 svenska seniorer. På en tävling som ska vara rankingtävling inför SM.
Andra GP tävlingar har fått ställas in, även där pga för få deltagare.
Inte bara barn som blir bekväma verkar det som. Även de äldre blir det.
Fast det hade varit jävligt skoj om någon kunde ta deltagarlistan från GP tävlingen och jämföra med listan över aktiva som har stöd från S.O.K, dvs olympiskt stöd.
Fast jag vet ju redan svaret på den frågan.
De blivande olympierna har ju inte tid med sådana triviala saker som en tävling i Sverige.
Bättre att åka på nått läger i Armenien eller liknande. Och jag håller med, det lär vara mer utvecklande för just dem att göra så.
...men vad ska sporten göra sen då? När toppen lagt av och det inte finns någon bredd underifrån som kan ta deras plats.
Det är då sporten dör ut....
Här väljer jag att avbryta. Det finns mer att gå in på i just detta ämnet, men det kommer bli alldeles för långt och oläsbart, så jag delar upp denna krönikan i två delar...
1 kommentarer
Rickard
07 Nov 2014 09:36
Tyvärr tror jag att brottningen är på väg att försvinna som idrott. Enligt flera undersökningar så anses brottning vara en av de sporter som främjar tillväxten och är bland det nyttigaste barn kan utöva. Men den är nog för svår. Det finns inga genvägar till snabba resultat och det krävs väldigt många delar för att lyckas. Dessutom gör det ont. Brottning har sig själv att skylla på detta med internationella regler som ingen förstår och är helt ologiska. Ovilja att kompromissa ihop grekisk/romersk och fristil samt en massa korruption i den internationella domarkåren.
Kommentera