egotrippusmaximus.blogg.se

Egentligen har jag en massa andra grejer jag skulle kunna skriva om, och ännu mer egentligen så är inte det här en grej jag känner att jag vill skriva om. Men på något sätt så känns det lite som att jag borde sätta en strålkastare på det här. Det handlar om ett oväntat besök. Men inte ett sånt som man säger Nämen hej tjenare och sen sätter på en kanna kaffe. 

 

Häromveckan hade jag varit iväg på en tävling hela dagen. Kom hem, trött och hungrig som en grizzlybjörn och skulle följdaktligen ge mig på att sluka en ytterst sällsynt pizza. 

Det som naturligtvis händer när man är sådär vansinnigt trött och hungrig är ju såklart att telefonen ringer precis när man ska ta första tuggan. Så det blev till att prata i telefon en stund, och försöka få i sig en tugga eller två under tiden. Samtalet fick dock sitt slut när jag helt plötsligt genom köksfönstret ser två barn i min trädgård på väg till gungorna som lämnades kvar på tomten. Så jag avslutar samtalet och går ut för att ta reda på vad som försigår i min trädgård. Möts av två barn som tittar häpet på mig och säger "Ojsan, vi trodde inte att du var hemma"

.....Eeeeh va!?

 

De kom fram och förklarade sig vara kompisar till mina syskonbarn. Tydligen så hade min svåger en gång hälsat på dem precis utanför min infart, och den hälsningen blev uppenbarligen till en öppen inbjudan att gå in hos mig närhelst man själv kände för det. De frågade om de fick leka en stund på gungorna, och eftersom de anlänt under flagg som kompisar till syskonbarnen så ville jag inte be dem dra åt helvete så jag kunde få lugn och ro, vilket jag verkligen ville ha och eftersom jag i det läget mest kände det som att gör vad fan ni vill, bara jag får äta! så lät jag dem roa sig bäst de ville. 

 

Innan jag hann komma in igen så fick jag höra en upprymd stämma från pojken om vilken häftig motorcykel jag har. Tittade bort mot förrådet och tänkte det är stängt och låst där. Hur fan vet ni vad jag har i mitt förråd? 

Ställde frågan och fick till svar att jag ibland inte stängt den dörren, så när de är här och leker så hade de sett den. 

 

.....Eeeeh VA!?

 

Vilket iofs fick ganska många poletter att ramla ner. Dagar när jag kommit hem och sett garaget öppet och tänkt fan stängde inte jag där verkade ha fått en väldigt plausibel förklaring. 

 

Jag hann inte ens sätta mig ner för att äta förrän leken utomhus inte var rolig längre. Ett knackande på dörren och en fråga om man fick låna toaletten var biljetten in. Sen var de fanimej överallt utom på vinden och i torktumlaren!

 

Kylskåpet öppnades, till ett förtjust vrål wow kolla vad mycket mat och jag tänkte att du kan inte ha sett särskilt många kylskåp du. En förfrågan om de fick titta på tv blev nekad då jag inte har några tvkanaler, men följdfrågan blev såklart att jag kunde sätta på en film åt dem. Ni måste också komma ihåg att jag var ganska trött och seg och ville mest bara få äta och sen slumra på soffan.

 

Och så föll det sig att jag fann mig ståendes i hallen med två barn som satt i min soffa och glodde på Netflix och glatt mumsade i sig allt vad de kunnat snoka fram i godisform i huset, med min egen pizza allt mer kall och oäten och undrandes hur fan detta gick till egentligen. 

 

Vid detta laget hade jag smskontakt med syrran för att fastställa att det verkligen var vänner till barnen, och då fick jag förklarat för mig vilka de där två var. Och när pojken hade hittat ett paket Mariekex i skafferiet och utbrustit "Wow, sådana har jag aldrig smakat" och jag själv tänkte att det inte kan stämma med fucking 6:90 på Ica Mariekex, men syrran trodde nog att det var sanning i påståendet. 

Föräldrarna är visst lite av kändisar. Den som sett Arga Snickaren i Bjuv vet vilka de är. 

 

Det lustiga är att det inte ens var jag som kastade ut dem. 

Sjuåringen (japp, sjuåringen som är den äldre av de två gissar jag) tittade ut och konstaterade att fan, nu är det ju sketansmörkt ute och det är nog bäst att vi går hem.  

Och eftersom jag insåg att det förmodligen inte fanns något lördagsgodis hemma så fick de ta med sig allt vad ostbågar, kex och godis som de snokat fram. 

 

BIG MISTAKE!

 

I lördags hade jag återigen varit iväg på tävling hela dagen. Men denna gången hade jag inte nöjet att se fram emot en slapp kväll, för jag hade beställt ved på pall till min nyligen insatta braskamin, men killen som levererade dem hade lyckats välta en pall precis på infarten. Så det var bara till att kavla upp armarna och börja köra undan ved i skottkärran till den plats den skulle vara på. 

 

Samma barn dök upp igen och erbjöd sig att hjälpa till, och jag tänkte väl lite som Han Solo i Jedins Återkomst. 

"Short help is better than no help Chewie" men i ärlighetens namn så var det mer stjälp än hjälp. 

Om inget annat så för mitt sinne som inte alls var sugen på deras lekar, i vilken jag ganska raskt blev utsedd till deras nya pappa i leken. Enstaviga svar och muttrande tycktes inte heller hindra dem särskilt i lekandet. 

 

Efter en kort stund så ville de gå in och titta på film, men jag kände inte att jag ville låta dem vara ensamma där inne, vilket senare skulle visa sig vara ett klokt beslut. Grabben hade vid något tillfälle smitit in i huset utan att jag märkte det och hittat en bok som han lekte med, som han låtsades vara en mobiltelefon. Och då blev jag riktigt förbannad! I mitt hus ligger saker framme, saker som skulle kunna vara en veritabel skatt för en ung pojke. Fan vet vad mer han stoppat på sig som jag inte saknat ännu...

 

Så de fick vara i trädgården medans jag var där och höll på med veden. Jag hade kollat på väderkartan och det utlovades regn under natten. Såklart. Så jag var ju tvungen att få undan så mycket som möjligt innan det blev mörkt. 

 

Sen kom en fråga om mat. Vad jag skulle äta, och jag sa att jag skulle äta kyckling när jag var klar med veden. Då kom kommentaren "Vet du, på riktigt, alltså inte i leken, så har vi inte ätit någon mat idag. Kan vi också få äta kyckling?" 

 

Jag kollade på klockan och insåg att en sjuåring precis hade sagt att de inte fått någon mat, och att klockan var gott och väl kvart i sju på kvällen. Så jag försökte skicka hem dem för att de skulle äta middag, men de svarade bara att mamma inte har lagat någon middag till dem. Fast nu vet jag ju att barn kan ljuga för att det ska passa deras syften, så helt blåögd är jag inte. Dock slutade det hela med att jag lovade dem att de skulle få lite kyckling de också, men att jag skulle bli klar med veden först. En stor rund knäckemacka med sylt på fick räcka så länge. 

 

Fast nu föll det sig så att jag höll på så länge där ute att det hann bli sketansmörkt igen, och barnen kände sig tvingade att avstå från den utlovade kycklingen för att istället skynda hem i beckmörkret. 

 

Söndagen var också vigd till tävling, och när jag blev avsläppt hemma efter tävlingen så stod de och mer eller mindre väntade på uppfarten. Jag hade talat om för dem i ganska skarpa ordalag att de inte fick gå in och leka på min tomt när jag inte var hemma, och det verkade respekteras.

Mitt privatliv inte lika mycket....

 

Jag hade mer ved att ta hand om, och att de ville vara och leka där fick jag väl acceptera helt enkelt. Även om de var mer i vägen och till hinder än de faktiskt var till någon nytta. 

Den utlovade måltiden igår var heller inte bortglömd, och tjatet började rätt snabbt om att få något att äta. Jag föreslog att de kunde gå hem och äta, men de ville äta här. Så den äldre sprang hem fort och frågade om de fick äta hos mig, och kom sekunderna senare rusande tillbaka glatt skrikande att pappa sagt att de skulle äta här. Min kommentar, drypande av sarkasm Vilken jävla tur att din pappa kan bestämma att ni ska äta här föll helt för döva öron....

 

Såhär är det.

Kommer det hem barn till mig och tigger mat två dagar i rad, då ser jag till så att de får något att äta!

Sen skiter jag i vems barn det är...

 

Här kan jag även ge ett tips till föräldrar som har barn som trilskas med maten. För jag fick frågan vad de skulle äta och...tja, det som serveras är ju sånt som jag äter. Så jag svarade att det är laxfilé som gäller. Dyr jävla laxfilé till på köpet. Och jag fick det där inövade automatiska svaret:

 

 

Näheh. Men gå hem och ät istället då.

Och helt plötsligt så dög det med lax trots allt...

 

Efter maten så ville de få chips och kolla på en film och "mysa lite" men då tänkte jag att nu måste jag fan sätta stopp för det här. För jag är inte dum i huvudet. 

I dagens cyniska samhälle så kan man inte bara göra en god gärning. Jag fattar alltför väl vilken typ av prat det kan bli bland grannarna om den där ensamma singelkillen som inte har egna barn helt plötsligt låter två små barn komma hem till honom som de själva vill, som ger dem mat och låter dem gå hem med godis. Som låter dem titta på film och "mysa" när de själva vill. Jag är inte dum i huvudet. 

 

Hade Jesus gått på Golgata i dagens samhälle och den barmhärtige samariten kommit fram och erbjudit sig att bära hans kors så hade nog Jesus blängt på honom och sagt:

 

 

I dagens cyniska samhälle bryr man inte sig förrän man ska tro det sämsta om folk. I Monty Pythons version av Golgata så var det ju samariten som blev uppspikad, eftersom ingen ville tro att han bara ville vara hjälpsam. En läxa värd att lära sig. 

 

Jag har pratat med vuxna om de här barnen, och alla tycks vara medvetna om att de far omkring vind för våg. Nån berättade att de en gång varit ute vid 110:an och lekt i vägrenen. 

Men ingen tycks bry sig mer än att säga att deras barn inte får leka med dem, pga dåligt inflytande. 

 

Jag gav dem mat i söndags, sen skickade jag ut dem. Förklarade att ni måste gå nu. 

De ville komma och hälsa på dagen efter, men jag berättade att jag inte är hemma på hela dagen, eftersom jag har träning på kvällen och kör direkt dit från jobbet. På tisdagen däremot så hann jag inte ens stänga dörren bakom mig och skulle ta av skorna när det knackade på dörren. Utanför stod två barn i begrepp att kliva in genom dörren. Så jag blev tvingad att säga ifrån på skarpen. 

 

 

Så de vände och gick. Båda iklädda t-shirt, en rätt sen kväll i mitten på oktober. Inte särskilt varmt ute. De andra barnen som lekte på gatan hade alla på sig jackor eller tjocka tröjor. Men ingen vuxen tycks bry sig, vilket förvånar mig. Har man egna barn borde man kanske se saker på ett annat sätt?

Idag igen hade jag varit iväg på tävling, och när jag blev avsläppt vid vägkorsningen så var det två barn som såg mig på långt håll och kom springandes till mötes. Pratandes om allt och inget och gjorde alla ansatser att följa med mig hela vägen in i huset. Så jag fick stoppa dem på uppfarten och återigen säga att de inte kan vara här idag. 

Varför inte det? blev ju den omedelbara frågan. 

Varför inte det...? Tja, kanske för att resten av min lördag avser jag att ägna åt en pizza, soffan, tv'n och kanske rentav några öl. 

Fast så sade jag naturligtvis inte. Sade bara att ni kan inte vara här för att jag inte vill det. Så enkelt är det bara. Så det var två ganska besvikna barn som gick sin väg. Den ena iklädd T-shirt...

 

Förmodligen behövs det att någon bryr sig om dem mera. För jag hörde en sak under tiden som de lekte här förra helgen, precis innan grabben måste ha smitit in och hämtat den där boken han lekte med. För han ville egentligen gå hem och hämta en leksak där hemma. Syrran hade ju varit snabbt hemma och tagit med sig sin favoritnalle, och nu ville han också ha sin favoritleksak. Men han ville inte gå hem själv, en sträcka på kanske 150 meter. Men syrran vägrade att följa med honom och de började gräla om det. Och då sade han det som ringer i mina öron....

 

Du är inte modig sade han med anklagande stämma. Du är inte modig! 

 

Jag kan inte låta bli att tänka att om man måste vara modig för att gå hem så är det nog något som är jävligt fel hemma....

 

Och så tänker jag på Bobby. 

Den där pojken som levde i total misär med sin mamma och styvpappa. Han som blev misshandlad och bränd med cigaretter, utkastad naken i snön. Ni vet han uppe i Vetlanda, för några år sedan. Inte kan ni väl ha glömt redan?

 

Ingen brydde sig om honom heller. 

Varken skola eller sociala myndigheter. Tills han blev mördad. Torterad till döds. 

Då vaknade folk till liv och började bry sig. 

 

Så jävla dags då....

Men vad vet jag? Jag kan vara helt fel ute. Jag kan ha misstagit mig när jag trodde att det var samma kläder de hade på sig för fjärde dagen i följ. Alla kan ju ha fel. 

Fråga bara socialsekreteraren i Vetlanda som sade samma sak. Ojsan, jag hade visst fel och det var värre än jag trodde. 

Ojsan in deed...