egotrippusmaximus.blogg.se

Som påpekats så har det inte blivit särskilt mycket av det där löftet att uppdatera bättre. 

Jag hade en grej jag skulle skriva om, men det är nog inte riktigt färdigkokat ännu, så jag petar in en annan reflektion så länge.

 

Jag satt och kollade på en film häromdagen, en film som verkligen hade potential för att spela på alla de rätta strängarna hos mig. Det var en typiskt amerikansk film, som handlar om den "stora hjälten i den lilla staden" quarterbacken i skolans lag som kvaddade knät i årets viktigaste match, precis när han avgör med den vinnande touchdownen. Med andra ord lite det där att offra allt för att vinna matchen. 

 

Det är okej, jag kan relatera till det. Att vara idrottsman är ju att vara ganska hänsynslös mot sig själv, att ge allt utan en enda tanke på att skada sig, för om man börjar fundera på skaderisker så kan man lika gärna kasta in handduken på en gång. 

 

Men nu handlade filmen om hur denna stora hjälte i den lilla staden blev av med allt.

Knät kaputt, chanserna för att bli löjligt överbetalt proffs flög sin kos och cheerleaderflickvännen blev ihop med lagkamraten som faktiskt blev proffs istället och hjälten gifte sig med orkesternörden istället, eftersom hon var den som tog hand om honom på sjukhuset. Typ Florence Nightingale syndromet.

 

Naturligtvis kan man ju aldrig bli lycklig när man är en fallen hjälte, så hela hans liv är knas. Problem med knät, investeringen i gården går åt fanders och i stort sett allt är skit. Som en sista utväg att hjälpa sin familj så bestämmer han sig för att se till så att de får ut på livförsäkringen för honom istället för att låta gården gå under. 

 

Och då helt plötsligt så flyttas han tillbaka i tiden, hamnar i sin unga 18-åriga kropp igen fast med sitt vuxna sinne. 

Givetvis slutar han vara snorvalpsaktigt stöddig och istället för att mobba svaga ungar så hjälper han dem. Såklart, fan vore väl annars om man fortfarande var en skitstövel med ett mer moget sinne. 

 

Så långt var det väl en okej film. Lite "Tillbaka till framtiden" vibbar, men det var ju en okej trilogi så varför inte liksom? Lite charmigt med en överdrivet vuxen 18 åring som blir chockad av att hans framtida fru nakenbadar och som tackar nej när hans cheerleaderflickvän ber honom komma in eftersom föräldrarna är borta över helgen. 

 

Redan där kände jag att det inte kändes så värst trovärdigt. 

Liksom, cheerleaderflickvännen var ju het, och hon var ju hans flickvän, så varför tacka nej?

För den delen, tänk att få chansen att pippa med sin tonårskropps energi och frenesi, men med sitt vuxna sinnes erfarenhet... 

Damn liksom, snacka om att man skulle förstört en ung kvinnas förhoppningar om ett dugligt sexliv efter det. Liksom inget skulle komma i närheten igen...

 

Fast nu var det ju inte egentligen där jag flippade på den här filmen. 

Allt leder ju fram till den där sista avgörande matchen och låt mig få säga en sak klart och tydligt:

 

 

Fråga vilken idrottsman som helst. 

Man skulle nästan kunna ge vad som helst för en chans att göra om en viktig match, men med den erfarenhet och rutin som man samlat på sig genom åren. Och man skulle ju definitivt inte låta matchen utveckla sig exakt likadant som den en gång gjorde.

För det var ungefär där som filmen gick från "okej" till "babianröv"  

 

Slutscenerna i matchen, han står där i sin huddle och ska starta spelet. Exakt samma antal sekunder kvar, fortfarande samma läge för avgörande. Står och har flashbacks och ser hur han ändrat saker och ting och blir firad hjälte i proffsligan. Han tittar bort mot sin cheerleaderflickvän och ser framtiden de kan ha. Sen ser han sin orkesternörd stå och prata med en annan kille i publiken och sen så *spoileralert* väljer han att göra samma spel som han gjort en gång tidigare, dvs springer med bollen och blir tacklad. Avgör matchen men kvaddar knät totalt. Detta trots att han som vuxen kollat på matchen åtskilliga gånger och svurit för sig själv att han valde fel taktik, eftersom två killar var fria.

 

Och det var väl ungefär här som filmens trovärdighet, även som fiktion, fallerade totalt för mig. 

 

Låt oss ponera att jag fick chansen att gå om en match från min ungdom. Låt oss säga finalen i JSM 1992. Jag brukar ju använda den matchen som exempel när klyschan "ett silver kommer kännas bättre efter ett tag" eftersom jag fortfarande väntar på att det där silvret ska kännas bättre än den bittra smaken av ett missat guld. Det är också en av anledningarna till att jag aldrig gratulerar någon som fått ett silver, för i min värld får man inte ett silver, man förlorar bara ett guld. 

Att säga grattis till mig i det läget är ungefär lika välkommet som en spark på pungen. 

 

Naturligtvis är det dock bättre med ett silver än ett brons, eller ännu värre, en fjärdeplats. Och som en liten sidenote så anser jag att det där man höll på med ett tag inom brottningen med att dela ut två bronsmedaljer verkligen är ett hån mot alla som blivit fyror genom alla tider. 

Det man alltid kan göra är att gratulera någon till en bra tävling, men om det inte blev guld så bör man beklaga att det inte höll hela vägen fram. 

 

Det blev ett väldigt långt utlägg, bara för att komma till en enda poäng.

Hade jag fått gå om den finalen med all den rutin jag besitter idag så hade jag fanimej inte förlorat! 

Därför finner jag det helt icke-trovärdigt att den här filmkaraktären kan spela en hel match med sin vuxna rutin, och ändå hamna i exakt samma läge. 

 

Sen vet jag iofs inte om det bara är jag, men när jag är inne i en match så tittar jag då fan inte ut i publiken på cheerleaderflickvänner eller orkesternördar. 

Faktum är att jag misstänker starkt att man skulle kunna ha en hel trupp med nakna cheerleaders vid mattkanten som gör sin bästa imitation av "Spank me silly" med varsin cricketklubba i handen.

 

På gott och ont så har jag alltid varit så fokuserad i de viktiga matcherna att man knappt minns ett skit av själva matchen. Det har hänt att man blivit intervjuad efteråt utan att kunna svara på frågor om matchen. Jag minns speciellt när jag vann Vättercupen och blev intervjuad av Radiosporten efteråt, och i bilen på väg hem så spelades intervjun upp. Två saker blev ytterst uppenbara för mig då.

 

1) Jag svär som en full sjörövare med Tourettes, även när jag blir intervjuad direkt efter matchen.

2) Om man ska redogöra för vad man tog poäng på så borde man veta vad som hänt typ 2 minuter tidigare, vilket jag uppenbarligen inte hade riktigt koll på. 

 

Och däri ligger väl det riktigt tråkiga. 

Man har ju gått ett gäng riktigt viktiga matcher i livet, de allra flesta av dem innan mobiltelefoner med videokamera fanns tillgängligt. Så nästan inget finns på film. 

Och än värre, jag minns knappt ett skit av matcherna. Minns vissa fragment. Jag minns exakt situationen jag blev bortdömd på i Värnamo. Jag minns suddenpoängen jag tappade i Landskrona. Finalen i Norrtälje minns jag inte ett skit av. Men jag minns åtminstone det allra viktigaste ögonblicket uppe i Gävle. 

 

Jag minns hur jag låg under med 1-2 och hade sista möjligheten i överläge, men misslyckades med rullningen. Jag inser att det bara är halvminuten kvar, och orden Det är NU eller ALDRIG exploderar genom skallen på mig, och helt plötsligt finns styrkan där när jag behövde den som bäst. Vinner med 3-2.

 

Ironin är att min barndomskompis gick sin final bara några matcher efter mig, och jag minns hans match mycket bättre än jag minns min egen. Och med tanke på att förbundet började joxa med viktklasserna efter det, och plockade bort två klasser, där 48 kg blev till 54kg till nästa SM, så skulle det visa sig verkligen stämma med "Nu eller aldrig"

 

Så hela det där med att någon kan vara mitt inne i en match och ändå se folk på läktaren och stå och kontemplera saker och ting mitt i matchen är bara humbug för mig. 

Nu gjorde ju killen samma spel, vann matchen och kvaddade knät igen. Sen vaknade han upp och insåg att hans liv var rätt toppen trots allt med fru och barn. 

 

För den delen....

Om jag hade fått chansen att gå tillbaka i tiden till den dagen när jag pajade mitt knä så hade jag aldrig satt min fot i träningslokalen den gången. 

Jag hade besparat mig själv några decennium av smärta och haltande istället. 

 

...man kan ju tycka att en vuxen person skulle insett att en highschoolfotbollsmatch helt enkelt inte är värt priset av ett trasigt knä.