Så sitter man här på tåget igen, på väg ner för att njuta av en nyårskaramell i form av Sverige - Ryssland.
Och egentligen var det hockey jag hade tänkt skriva om, mer specifikt svinga loss en högerkrok mot de som går på hockey när de bara verkar marginellt intresserade av matchen.
Senaste matchen jag var nere på så såg jag två grabbar i periodpausen som var bra jävla dragna. Så till den grad att de förmodligen inte hade sett skillnad på om det var JVM eller en P05 match.
Jag har inget emot att folk tar några bira på en match, men var sak har sin tid, och det är ju rent onödigt att gå på en match och sen sitta i sportbaren.
Eller som de där två kvinnorna bredvid mig som kom indrällande 10 minuter in på 2:a perioden. Liksom, vad fan har ni där att göra? Kontrasten är tjejen jag träffade inne på Emporia i bokhandeln som svor högt och länge över att hon måste jobba och missar hockeyn som spelas typ 100 meter bort.
Hon svor på att hon inte skulle jobba när finalen spelas, för den matchen skulle hon bannemej se!
Jag hade inte hjärta att berätta att finalen är utsåld sen länge...
Men just det.
Det var ju inte det jag skulle skriva om. För det är ju nyårsafton ikväll. En del ser framtiden an med tillförsikt. Andra vill lägga ett uselt år bakom sig.
Personligen känns det mest som S.S.D.D.
Same shit. Different day.
Och förmodligen borde man väl se till att skaka om den där Etch'a Sketch som ens liv består av och se till att skrapa fram nya linjer i den nyslätade sanden. Men det blir väl mer att man väntar in den oväntade jordbävningen som skakar om det åt en.
Jag försökte ju förra året (om jag minns rätt) att få till en tolvslagskyss genom att gallskrikande bjuda ut dem. Blev inget av det, men jag har ett svagt minne av att jag kramades med vilt främmande människor.
De där messen jag skickade försöker jag fortfarande förtränga...
Japp, var inte helt nykter.
Fast det var inte riktigt det här jag hade gnagande i bakhuvudet. För jag såg en annan som skrev om det nya året. Och hen var mer rädd för vad framtiden kan komma med. För jag måste då säga...
Vad är det med bjuvsingar och dö i förtid!?
Alltså, det är lite väl löjligt många nu. För att vara en så pass liten ort så känns det nästan overkligt att det kan vara så många. Visst gör det sitt till när det är en sån liten ort där "alla känner alla" men oavsett så känns det som att den genomsnittlige bjuvsingen behöver både händer och fötter för att räkna hur många de känner som gått bort i förtid.
Vare sig det gäller olyckor, mord, dumhet eller bara märkliga "knall och fall" händelser.
Jag har varit borta från orten i över 21 år, så jag är inte helt ajour med alla händelser, men jag minns en tråd som startades i den där "Du vet att du är från Bjuv" gruppen på FB där man räknade upp flera som jag inte ens kände till.
Det mest orättvisa måste väl vara det som hände Syster Monika. Kvinnan som ägnade sitt liv åt att ta hand om Bjuvs barn, som lite elakt kallades "Syster Salva" men som år efter år såg generation efter generation växa upp.
Hennes egna två söner körde ihjäl sig i trafikolyckor.
Damn alltså. Det visste jag inte ens om, och man finner knappt ord ens över orättvisan i det.
Så det är kanske inte så märkligt att en del fruktar vad framtiden kan ha att erbjuda. Och jag vet inte om det bara är jag, men ju äldre jag blir, desto mer oroar man sig över alla konstiga krämpor man får och vad de kan innebära.
Och det hjälper fan inte till att varje gång man Googlar något symptom så får man upp att man är jättesjuk och ska dö...
Kanske lite överdrivet, men nån jävla gång hade det varit trevligt om man fått upp ett svar i stil med:
Oroa dig inte så mycket. Ta en alvedon och gå ut och njut av dagen.
Men jag känner att den enda lösningen är det där enkla som alla känner till.
Carpe Diem.
Lev idag. Frukta inte morgondagen. Låt ditt framtida jag tackla de bekymmer som dyker upp. För den som ständigt lever i skräck för vad som kanske kan hända kommer aldrig att kunna njuta av idag.
Jag är även en starkt troende på att vi själva skapar våra egna demoner. Att om man ständigt tror att något ska hända, så händer det.
Där den som gäspar sig igenom en flygtur kan flyga jorden runt flera varv utan problem, men där den extremt flygrädde förolyckas på en lokalflygning mellan Gnesta och Säffle.
Fast när jag får några sådana konstiga hjärnspöken så brukar jag intala mig att jag aldrig aldrig aldrig vunnit storvinsten på Lotto heller...
Gott Nytt År
