Okej, då gör vi ett nytt försök att få fram den där poängen som jag tänkte mig komma med förra gången.
Jag skulle ju egentligen bara inleda med det där våldsamma...eller ja, egentligen är det inte våldsamheten inom MMA som jag inte gillar, utan bara det där med att sitta på någon och fortsätta slå som inte riktigt passar in i min moraliska värld.
Och samhället har ju blivit råare, det kan ingen förneka. Ganska många har gått ut för att ta sig en fredagspilsner, för att sen vakna sönderslagen på akuten, eller ännu värre, aldrig vaknat upp igen.
Alltsom oftast så skyller man våldsamt beteende på videovåldet. Den debatten har nog hängt med ända sedan Paolo Robertos glansdagar som "Kungen av Kungsan" och filmen "Stockholmsnatt"
Förmodligen är det säkert så att en eller annan lättpåverkad ungdom fallit för den där våldsglorifierande stilen som var rätt stor på -80 och -90 talet. Fråga vilken kille som helst, nog har han sett "Bloodsport" eller "Kickboxer" eller "No retreat No surrender" eller kanske t.om "Karate Kid". Listan kan göras ganska lång. I stort sett vilken som helst av J.C.V.D's filmer kvalar in där.
Själv har jag alltid varit ett stort fan av Jackie Chan.
Han har också gjort kampsportsfilmer, men han har själv berättat att det viktigaste för honom var komiken i hans filmer. Folk ville göra honom till den nya Bruce Lee, men själv ville han vara Buster Keaton.
Hans gamla filmer är f.ö helt underbara, och han är typ komplett hänsynslös mot sig själv i sina stunts.
När jag skulle flytta förra året och höll på att rensa ut bland gammalt skit, som VHS kassetter så hittade jag min samling med Jackie Chanfilmer på VHS.
Jag skiter fullständigt i att jag inte ens har en video längre, Jackie kastar man bara inte. Så enkelt är det!
En annan och lite mer nytida debatt är den om videovåldet i tvspel och att unga människor går bananas bara för att de spelat Doom. Tjockskallarna i Columbine hade ju tydligen psykat ut totalt på just Doom, och då var ju saken biff som man säger. Att man sen i USA kan gå fram och sparka till en sten, och hoppla, där låg det ett vapen, det var visst inte lika viktigt i debatten...
Jag har faktiskt aktivt debatterat om videovåld i tvspel i tidningen Super Play och det är en ganska enkel lösning på det hela. Följ rekommenderad ålder på spelet. Om någon är för ung för att spela ett visst spel som man kan bli påverkad av så är förmodligen personen alldeles för ung för att ha pengarna att köpa det med också. En säljare i butik som säljer ett spel med 18 års gräns till en 9 åring är nog fett jävla desperat för att sälja liksom. Och samma person skulle förmodligen även sälja knark till sin lillasyster.
Det finns ju spel som är våldsamma. Svåger visade en trailer på ett spel häromdagen, men personligen tror jag inte att man behöver lägga in det spelet i videovåldsdebatten, för man får nog vara smått psykotisk redan från början om man ens överväger att spela det.
Jag har spelat många spel. Första minnet av spel är nog från gamla hederliga Game&Watch spelet Donkey Kong (ja, jag vet P, du har ditt kvar) och sen har jag nog spelat det mesta. Har sett utvecklingen gå från kassettband på Commodore 64 till dagens multimediamaskiner. Jag kan fortfarande bli lite lyrisk över ledmotivet till första Zelda och musiken i FFVI är nostalgi på hög nivå.
Jag har spelat nästan alla GTA spelen som finns, utom de allra senaste.
Dock har jag aldrig gripits av en brinnande lust att slita ut en person ur sin bil och sen köra omring som en galning och försöka köra över Hare Krishnafigurer som går på rad, för extra bonus.
Jag har spelat Super Mario, men har aldrig försökt hoppa upp och boxa sönder tegelstenar för att se om det ramlar ut en stjärna som gör mig oövervinnelig i en kort stund.
Jag har spelat Need 4 Speed, och man har kanske haft någon flyktig tanke nån gång på att köra förbi en snutbil och se om de vill jaga dig lite för skojs skull en stund, men logiken tar överhanden och man inser att det inte finns något ställe där man kan lacka om bilen på några sekunder, och sen köra vidare som om inget hade hänt.
Jag är ju liksom inte dum i huvudet. Jag fattar skillnaden på fiktion och verklighet..
Man är väldigt snabb på att fördöma dagens spel som våldsamma och att det gör ungdomar benägna till våld, men jag har då aldrig hört någon prata om de positiva effekterna av spelandet.
Rollspelandet handlar ju om att bygga en karaktär och samla några vänner som ska hjälpa dig med ditt uppdrag. Jag har nog aldrig hört någon säga "Gud vilken social kompetens han har. Han måste ha spelat mycket Final Fantasy" och likadant är det med uppdragen man gör i spelen.
Man kommer till en stad. Åh, jasså, ni har ett problem med banditer? Lugnt, jag fixar det åt er.
En drake härjar i landskapet? No worries, I'm on it. Din hund har sprungit bort? Du har tappat bort alla dina hönor? Easypeasy. Jag hämtar dem. En belöning? Nä, jag tar bara den där gamla magiska ringen, det räcker.
Ni ser?
Barn som spelar rollspel lär sig social kompetens, de lär sig att interagera med andra människor och de lär sig att hjälpa okända människor med triviala saker. Men man hör aldrig någon prata om den positiva biten och säger att de lärt sig sakerna. Men skulle det vara ett vapen med så blir man genast en lättpåverkad vapengalning som är ett laddat vapen i sig.
...märklig logik.
Fast ibland önskar jag att det var så enkelt som en del påstår. Dvs att man blir en mordisk mördarmaskin bara av att lira lite Doom.
Att det inte är svårare än så att bli påverkad.
För den nya tidens rollspel är lite annorlunda än gamla hederliga Zelda. Framförallt om man spelar spel från Bioware.
Karaktärsbyggandet innan spelet ens börjar är en hel vetenskap i sig. Man kan ändra sin karaktär så att den ser ut precis som man själv vill ha den. Kan ända ansiktsform, ögon, näsa, ja, precis allt. Förmodligen därför så få tjejer faktiskt spelar, eftersom de fastnar vid första valet där man får välja frisyr och hårfärg och sen kommer de inte längre...
Nä, nu var jag nog lite elak, men kunde inte låta bli.
Dragon Age och Mass Effect är två spelserier som fått ganska många timmar av mitt liv.
Det händer att jag sitter i soffan på helgen och så kommer man på sig...
Jag har fanimej sovit till 11 idag och sen har jag suttit på arslet och spelat hela dagen. Ingen flickvän har man, inga barn. Bara jag och mitt ungkarlsliv.
My life FUCKING ROCKS!"
Lite skämt såklart, men ibland är livet rätt gott.
Fast just det där med flickvän är en rätt lustig grej. För i Mass Effect och Dragon Age så kan man inleda romanser med sina gruppmedlemmar, som en del i karaktärsbyggandet. Man kan ha homorelationer och heterorelationer och man kan till och med ha relationer mellan helt olika raser. Vet inte riktigt hur romansen mellan FemShep och Garrus gick till, men det gick tydligen.
I spelens värld vet jag alltid exakt hur jag ska göra för att inleda en romans. Jag vet alltid vilka de rätta valen är för att inleda romansen och i Dragon Age origins så var jag en riktig slampa som hade en relation med typ alla i spelet. Naturligtvis i olika genomspelningar. Inte med samma karaktär.
I nuvarande Inqusition så insåg jag till min förfäran att jag satt och spelade, hade en romans med Josephine och upptäckte att jag hade en möjlighet att inleda en romans med Cassandra.
Jag fick för fan dåligt samvete!
Jag satt där och tänkte "nä, nu har jag ju en romans med Josephine, då kan jag ju inte ragga på Cassandra. Så gör man ju inte liksom.
Sen tänkte jag att det förmodligen är något seriöst fel på mig som är en sann gentleman även i den fiktiva världen...
Så jag fick ju göra slut med Josephine. Kände mig lite tuff där ett tag. Liksom Tough luck Bitch. I am the Inquisitor. What'cha gonna do 'bout it?
...och sen fick jag dåligt samvete igen en liten stund.
I verkliga livet är jag så okunnig på att säga rätt saker så att det nästan når episka nivåer. Fast i verkliga livet har man ju sällan ett hjul med dialogval och en känsla för vilket som är det rätta valet.
Och jag har aldrig hört någon bli berömd för att vara duktig på att ragga på krogen med orden "fan vilken player du är på brudarna, du måste ha spelat många spel från Bioware". Man hör liksom aldrig den typen av kommentar.
Fast ju mer jag tänker på det så funderar jag om det kanske inte hade varit en jävligt bra idé för ett spel. Istället för att gå omkring och skjuta folk och bli våldsbenägen så kunde man haft en flowerpower värld och man fick gå runt och lära sig vara trevlig. Kan säljas med en slogan "Spela vårt spel och lär dig bli en äkta casanova"
I dagens samhälle där allt fler är singlar som vuxna som förutspår jag en dundersuccé.
Vem vill inte bli asgrym på att säga exakt de rätta sakerna liksom...?
