En sommar med helt o-fantastiskt väder inspirerar ju till att sitta inne, och då kan man ju passa på att skriva lite.
Jag tänkte att jag skulle dröja mig kvar litegrann vid det förra inlägget, dvs den där återträffen för snart 20 år sedan. För det var ju allt lite lustigt att se hur mycket en del hade förändrats, och hur lite andra hade gjort det. Gamla känslor som svallade upp och folk som kände sig manade att parkera sin fina bil så nära det gick, så att ingen kunde missa att de hade en fin bil.
...personligen har jag aldrig förstått mig på det där behovet av att skryta, men man kanske skulle prova på det litegrann. Marknadsföra sig själv lite mer så att säga.
Men nu var det inte det jag tänkte avhandla, utan det var bara en lite lustig grej som hände.
Jag träffade på en gammal klasskamrat där, den som jag umgicks mest med under skoltiden och de facto den som fick mig att följa med ner till en brottningsträning för första gången. Jag planerar att återkomma till den biten så småningom dock.
Jag hälsade på min klasskamrat på det sätt jag alltid hade gjort:
- Tjenare Krisse. Hur är läget?
Får ett lite oväntat svar tillbaka..
- Kalla inte mig för Krisse.
Näheh, tänkte jag. Nåja, kanske inte så oväntat. Det händer ju att folk växer ur sina smeknamn med åldern. Ingen har ju liksom använt det smeknamn jag själv hade när jag växte upp, myntat av en av de första lagledarna man hade inom brottningen.
Däremot så var jag inte riktigt beredd på nästa mening...
- Kalla mig för Kungen istället. Alla mina kompisar kallar mig för Kungen, så gör det.
*häpen tystnad*
- ....ähm....nä, vet du. Jag tror nog inte att jag vill kalla dig för det faktiskt. Jag använder nog ditt namn istället.
Okej, jag vet att det inte är schysst att göra narr av folk; och speciellt inte att namnge dem heller, men detta är ju bara en återgivning av fakta, så det är ju inte mitt fel om man framstår som lite....tja, korkad.
Grejen var att han hade nästan en riktig helkväll där med en massa ogenomtänkta saker.
Bland annat så var vi några som diskuterade något, jag minns inte vad, och han hade då en helt annan åsikt än oss andra. En felaktig sådan om man ser till fakta (vill jag minnas) så vi var väl iaf tre personer som argumenterade för samma sak och han den ende som argumenterade emot. Tillslut droppade han iaf det vinnande argumentet:
- Det är inte lönt att diskutera med mig. Mina kompisar säger hela tiden att det inte går att diskutera med mig, så det är inte lönt att ni ens försöker.
Tja... Jo, jag är ju böjd att hålla med dina kompisar.
Jag är ju dock helt övertygad om att han själv trodde att det inte gick att vinna en diskussion med honom, eftersom han alltid hade de bästa argumenten. Vilket också bevisar en tes jag valt att leva efter:
"Att argumentera med en smart person och vinna är väldigt svårt."
"Att argumentera och vinna mot en korkad person är helt jävla omöjligt"
Så ibland händer det att folk tror att de vunnit en diskussion med mig; speciellt på nätet, när det i själva verket bara är jag som insett att en del är faktaresistenta och helt enkelt lägger ämnet bakom mig och går vidare. Det finns ännu ett fantastiskt proverb jag gärna använder mig av vid diskussioner på nätet.
"Att argumentera med en idiot är ungefär som att spela schack med en duva. Det spelar ingen roll hur bra dina argument är, för duvan kommer ändå bara bajsa på brädet och strutta omkring som om den vunnit ändå"
Jag måste dock inflika att höjdpunkten på kvällens diskussion med min gamla klasskompis kom lite senare under kvällen. På något sätt kom vi nämligen att börja prata om droger, och han berättade att han precis tagit sig ur ett ganska tungt beroende, men att han numera var ren.
Själv tillhör jag då kategorin som aldrig någonsin har använt droger.
Inte ens för att testa. Men visst har det hänt att man nån gång undrat om det verkligen är sådär roligt som det verkar på film, men jag har aldrig varit nyfiken nog att försöka leta upp någon och testa det.
Så till stor del handlar det ju om den där gamla klyschan att man blir som man umgås.
Hade det funnits tillgängligt i min umgängeskrets så hade jag kanske också provat. Vem vet?
Jag fick iaf erbjudandet att prova under diskussionen med min klasskompis "Kungen".
Han tyckte absolut att jag skulle prova på droger, för det var något man måste göra, och sen när jag var beroende av dem så skulle han hjälpa mig att sluta.
Jag försökte förklara att jag inte var ett enda jävla dugg intresserad av att prova några droger. Inte ens att röka på litegrann. Jag höll ju fortfarade på med idrotten och drack knappt ens alkohol, så varför skulle jag börja röka på liksom?
Det totalt ologiska i att söka sig IN i ett beroende som man sen skulle kämpa för att ta sig ur igen tycktes inte alls finnas med i ekvationen. Liksom; varför börja om jag ändå bara ska sluta igen...?
Han gav sig inte dock, utan tjatade vidare om att man måste testa gränserna och man SKA ju prova allt innan man dör. Så jag bad honom återkomma till mig när han provat att suga av en kille och testat att bli påsatt i röven av en annan kille.
- Men HALLÅ! Vissa grejer vill man ju för fan inte testa!!
...Åfan, det menar du inte...?
Kommentera