Titeln är lånad från en väldigt intressant programserie på Utbildningsradion. Och jag har egentligen tänkt skriva om den ganska länge nu. Men den gångna helgen var ungefär precis allt som den titeln beskriver, så då blev det en aning aktuellt igen.
En tävling som höll på till strax efter 16 på lördagen, och en nybörjartävling som höll ungefär samma tidsmått dagen efter.
Liksom, det var den helgen det....
Men det finns såklart en bit av himmel i det hela också, annars hade man ju inte hållt på med det här.
Jag har sagt det förut; idrotten har gett mig ganska mycket, så då får man ju ge tillbaka lite också. Även om det blir ganska många timmar av ens liv som man ägnar åt andras barn.
Eller som en kompis uttryckte det; det är fan inte märkligt att man inte har något förhållande, för när fan ska man ha tid att ha ett sådant?
Skulle det sedan visa sig vara en partner som inte delar intresset så är det ju megakört direkt.
Himmeldelen av det hela är ju att man får vara med och påverka en ung människas liv. Man kan se framstegen de gör, man kan hjälpa dem med andra saker som kanske inte fungerar. Idrott är ju inte bara idrott, det blir ett sätt att leva. Rätt person kan göra lika mycket nytta som fel person kan göra skada.
Jag ska tillägga att jag kör lite på frihand nu, har en tråd att följa, men känner att det finns risk för utsvävningar som kanske kan verka osammanhängade.
So be it...
Jag tänkte passa på att peta in en liten notering om den killen som var tränare åt mig själv när jag var liten knatte. I lördags på tävlingen så hölls det en tyst minut för honom.
Det var det första jag ens fick höra talas om att han gått bort. Jag hade inte en aning om det.
Så med huvudet böjt i djup respekt så undrade jag för mig själv vad fan som hände där. Det var inte så länge sedan jag träffade honom och snackade lite. Tydligen var det problem med hjärtat.
57 år gammal.
*poff*
Borta.
Bara sådär.
Jag ska inte säga att jag minns allt han lärt mig när jag var knatte/pojk.
Jag kan nog inte ens säga att jag minns något han lärt mig.
Men jag är fullt övertygad om att jag lärt mig saker från honom.
Att han har påverkat mig när jag var i mina mest formbara år.
Och jag kommer för evigt komma ihåg honom som den tränare jag hade när jag var barn.
Precis som att jag kommer ihåg att hans pappa var den som var tränare när jag som blyg liten sjuåring följde med en klasskamrat ner till brottarklubben för första gången.
Den som lever i hjärtat hos andra kommer att leva för evigt.
Ett ganska populärt proverb.
Så Tommy.
Så länge jag lever så gör du det också.
Nog om det. Lång sidonotering.
Idrottens himmel och helvete var som sagt temat.
Jag var på ett seminarium i höstas på just detta temat. Man fick träffa folk från ganska många olika idrotter och de som producerat serien var där och svarade på frågor.
Låt mig gärna påpeka att ifall du är involverad i barn/ungdomsidrott på något som helst sätt så rekommenderar jag dig att titta på denna serien. Finns på urplay.se. Även spinoffen "Tränarens himmel och helvete" är väl värd att se. Den handlar mer om saker och ting ur tränarens perspektiv, och var den serie som jag såg först.
Låt mig gärna få säga att det är rätt hemska saker man sett.
Föräldrar som lever ut sina fantasier genom barnen. Som aldrig blev något själv, men som ska fostra en världsstjärna. Eller de som satsar på sporter som genererar pengar och hoppas på rikedom.
Liksom, hey newsflash!!
Man kan inte avgöra vem som blir den nästa Tiger Woods när grabben bara är 8 år.
För den delen så tjänade Elin Woods mer pengar på en enda sving med golfklubban än Tiger gjorde på tusen. Kanske inte riktigt det man vill uppfostra sitt barn till dock...
Kort sagt, inom idrottens värld så får man se både det bästa i människor och det sämsta i dem.
När jag satt och funderade på exempel på "bästa" så kom jag osökt att tänka på min egen sport, och fotot på en brottare som bär sin skadade motståndare i famnen.
När jag tänker på "sämsta" så kommer det fram en del, men det kommer i en kommande bloggpost, så inga spoilers. Men krävande föräldrar finns det ju en del. Sådana som mordhotar en 16 årig domare. Eller som när vi fick se en sneak peak av nästa program i serien, som för övrigt haft premiär nu.
Det handlade om två flickor i ett fotbollslag som valt att klippa håret kort. Och de var med i en turnering som deras lag vann. Många ledare trodde att det var killar, tack vare frisyren.
Jag har som sagt sett en kort glimt av programmet.
Jag hade också trott att det var killar. Väldigt androgyna drag som kombinerat med en kortklippt frisyr gör att de ser ut som ett par unga grabbar. Lätt att ta miste om man säger så.
Men att som ledare för ett lag i en turnering för tolvåringar vilja slita av tjejerna kläderna och kolla mellan benen på dem för att avgöra om det verkligen är tjejer är verkligen att gå för långt!
Liksom, HALLÅ!!
Det är inte VM vi snackar om.
Tror man ens att två killar skulle vilja spela i ett lag för tjejer?
Förvisso gjordes det en film om just det fenomenet. "Ladybugs" med Jonathan Brandis (som begick självmord, se tidigare bloggpost) men då var det en komedi.
Det här var knappast roligt för någon. Inte ens när mammorna till dessa tjejer står där och säger att "vi vet hur det ser ut, men de är faktiskt flickor båda två" så väljer man att lyssna.
Som sagt, idrott tycks locka fram det sämsta i en del människor...
Jag ska erkänna att jag fått lite av en uppenbarelse av den här tvserien.
Jag insåg att min ledarstil enbart bygger på min egen moral.
Saker som jag snappat upp. Saker som jag tycker är rätt.
Försöker ta bort saker som jag tycker är fel. Som t.ex den där jävla hysterin kring bantning.
Jag insåg också att det är nog jävligt många som gör fel, helt enkelt för att de aldrig fått lära sig rätt!
Det finns utbildningar för idrottsledare, men sanningen är nog mer den att ideella föreningar ibland får nöja sig med den som är villig att ta uppdraget att träna barnen. Oavsett kunnande.
Ganska skrämmande tanke egentligen.
Jag ifrågasätter mig själv ganska ofta.
Gör jag rätt?
Gör jag fel?
Är min pedagogik den rätta?
Gör jag mer nytta än skada?
Jag hoppas bara att så länge man ifrågasätter sig själv och sina metoder så är man åtminstone inte helt ur spår. Jag är ju fullt medveten om att jag inte är ofelbar.
Jag kräver ganska mycket i fråga om disciplin.
Jag daltar inte med någon.
Jag svär och är sarkastisk ibland.
Jag skulle kunna välja mina ord lite bättre ibland.
Men jag tror att jag är på rätt spår.
Jag tror att mitt sätt att lära ut är det rätta.
Jag tror att min moraliska kompass pekar åt rätt håll.
Jag hoppas att jag kan vara en förebild som mina adepter lär sig av och kommer att komma ihåg den dag jag dör.
