Ja, det har ju nästan blivit precis så som man skulle kunna önska sig. En final i JVM mellan Sverige och Finland.
Det satt tight åt det för Sverige mot ryssarna, men det var nästan raka motsatsen för finnarna.
De spelade fanimej ut Kanada!
Visst, det tog ett tag, men det var inte ens nära tyckte jag. Kanada spelade väldigt blekt, och när två av deras bästa spelare väljer att ta varsin tiominutare, ja då vinner man fan inga matcher i dagens jämna juniorhockey.
Så Kanada missar finalen igen!
Jisses alltså, jag kan inte ens föreställa mig hur besvikelsen måste hänga tungt där borta. Allt annat än guld är ju otänkbart för dem.
Och på ett sätt är jag lite besviken.
För det fanns rätt många kanadensare på plats inför semin, och jag hade sett fram emot att få höra en hängiven publik bära fram sitt lag.
För att inte nämna vilken battle det hade blivit i finalen! Mellan en stor svensk publik mot en fanatisk kanadensisk.
Men det satte Finland ganska abrupt och bestämt P för!
Jag fick iofs uppleva dem lite före och i början av matchen. Och jag kan bara säga:
De är fan inte kloka de där kanadickerna!!
För jag har aldrig varit med om maken till så många utklädda och målade människor. Nån lirare som var maskerad likt en superhjälte. Fyra snubbar i heltäckande kroppsstrumpor i Kanadas färger. Målade ansikten till höger och vänster. Skyltar med budskap. Hjälmar med blinkande lampor.
Nån jävla tokdåre hade på sig en mask av ett hästhuvud!
Jag menar, seriöst!?
Vem fan går på hockey med en hästhuvudmask? Missförstå inte, masken var av gummi, men liksom...varför??
Men inte nog med att de syntes, de hördes jävligt mycket också!
Förvisso tystades de ganska effektivt av ett smart spelande Finland, men det var ett otroligt bra drag på dem i början. Och publiken försökte verkligen få igång sitt lag, men när spelet uteblev så var det bara tacklingarna som framkallade jubel.
Det skulle vara sjukt roligt att åka till Kanada nästa år och uppleva hur det kan låta när hela publiken består av kanadensare.
Inte för att jag egentligen har några klagomål på den svenska publiken i de matcher jag varit på. Publik och arenatrycket har varit rent ut sagt gudomligt. Man får gåshud. Man lever med. Jag har fan applåderat så jag är öm i händerna.
Det är ju det jag älskar med att se hockey live!
Arenaupplevelsen.
För man kommer aldrig att se en match lika bra som på tv. Där får man repriser, det zoomas in och nån expert förklarar för dig om du själv inte fattar vad den där tvåan var för.
Så det är inte så konstigt att många väljer det bekväma alternativet soffan hemma istället för att gå på en match.
Men aldrig i helvete att det slår en bra match i en kokande arena!
Och man får ju möjlighet att lära känna massor med nytt folk, som delar ens intresse. Nu under pågående turnering har jag lärt känna en av publikvärdarna.
Och hon är minst sagt en hängiven supporter! När hon fick höra om JVM så bestämde hon sig för att bli en volontär, eftersom hon har fått se varenda match som spelats, fått hotell och mat betalt.
Hon har berättat om nyårsfester som hon avbrutit och stapplat hem med klackskorna i handen, bara för att inte missa nyårsnattens matcher.
Hennes största ångestmoment var när hon somnade i soffan precis innan matchen började, och vaknade när den var över. Extrem bakfylleångest kallade hon det, och hävdar att hon aldrig mer ska dricka på nyår innan hon sett klart matcherna.
My kind of girl...
Jag hade ju lite av ett dilemma denna vintern. För jag var rätt inställd på att fira mina dubbla 20 årsdagar på Nya Zeeland, med en motorcykel mellan benen. En "once in a lifetime" moment så att säga. När jag berättade detta för henne så fnös hon åt mig.
"Nya Zeeland går ingenstans, och du kan fylla år där när som helst. Ett JVM på hemmaplan, som vi faktiskt kan vinna, det kommer fan inte varje år"
Kloka ord kommer visst i vackra förpackningar ibland...
Och jag tycker att det är så jäkla underbart med tjejer som gillar hockey. Som verkligen lever sig in i matcherna. Jag hade en sådan tjej precis rakt framför mig idag. Hela hennes kroppsspråk, inlevelse och det faktum att hon faktiskt fattade vad som hände på isen...ja jag blev faktiskt lite kär.
Blev inte sämre av att hon ganska snabbt replikerade till de få ryska fans som skanderade:
Russ-i-a, Russ-i-a
genom att direkt vråla:
Russ-i-NO, Russ-i-NO.
Hon är säkert inte den förste som kom på just den ramsan, men det var iaf första gången jag hörde den. Fast jag måste erkänna att jag nog inte riktigt kommer upp i samma nivå av inlevelse som den där tjejen och grabbarna som hon satt med. För när Sverige gjorde mål så utbröt det ett vilt kram och pusskalas precis framför mig, och jag kunde riktigt se tårarna i ögonen på dem allihop. Funderade ett ögonblick på att sticka fram huvudet och se om inte jag också kunde få en puss i euforins hetta, men jag var fullt upptagen med att skrika själv. Och visst jublar jag över mål, och man får rysningar i kroppen när 11000 till vrålar ikapp med en, men att gå så långt att jag blir tårögd av ett mål....njae.
Men visst. Imorgon är det final.
Mot Finland, av alla jävlar att möta.
Jag minns mitt vrålande framför tvapparaten när Zibanejad sprätte in segerpucken mot Ryssland med en backhand, klockan fem på morgonen. Måhända kan ett liknande segerskott framkalla en glädjetår imorgon.
Men jag har sagt det tidigare....
Finlands #20...gad damn vad vass han är!
En seriös boarding på honom, så är kvällen kanske räddad.
Och för den delen, om det är nån som undrar om jag ångrar att jag ställde in trippen till Nya Zeeland....
Pffft, inte ens nära.
Go Sweden, GO
