Jag lät bloggen plötsligt slumra in av olika anledningar, så varför inte lika plötsligt och utan förklaringar låta den vakna upp igen?
Kan dock tillstå att en av anledningarna var att jag kände det som att jag bara klagade en jäkla massa, men att jag är alldeles för ung för att vara en bitter gammal man med åsikter och klagomål på det mesta.
...och det lär komma mer gnölande om ett tag.
Låt mig dock få börja med en liten vardagshistoria som inträffade häromdagen.
Jag var ute och rastade den fyrbenta en sväng, när jag märkte att två barn smög efter mig i buskarna.
Förmodligen lite uttråkade i det gråtrista vädret och inte hade de någon att leka med, så därför gjorde de mig till en ofrivillig deltagare i deras lek.
Efter att ha smugit efter mig en bit på det där icke-subtila sättet som bara barn kan göra, så stack en pojke upp sitt huvud ur busken och siktade på mig med något leksaksvapen och skrek:
"Hands Up"
"Hands Up"
Jag vände mig om för att se vem det var som skrek, och såg en grabb på kanske 7-9 år med sin yngre lillasyster i släptåg. När jag tittade på dem så duckade de hastigt ner igen bakom busken.
Nu skulle jag ju mycket väl ha kunnat delta i leken och slängt upp händerna och låtsas vara rädd; men med den sommar vi haft och det tilltagande regnet gjorde att jag inte direkt kände mig obligerad att ställa upp i deras lek; även om jag kände att det var bra att de åtminstone var utomhus och lekte och använde sin fantasi för att hitta nya sätt att leka.
Så jag vände mig helt enkelt om och fortsatte gå därifrån. Bakom mig hörde jag återigen:
Hands Up!
Jag valde att ignorera det och gick vidare. Men skrikandet fortsatte.
Hands Up!
Hands Up!
HANDS UP!!
Jag fortsatte att gå, nu nästan av princip för att inte bli påtvingad att deltaga i deras lek.
...och så kom det då ett sista skrik till farväl:
....fuck you
Jo man tackar.
Det är visst den här ungdomen vi ska lämna världen efter oss till...
