Jag ska inte skriva en massa om träning och sånt; eftersom jag egentligen inte tränar tillräckligt mycket för att det skall bli något värt att läsa, men jag måste erkänna att det faktiskt hänt något sedan jag köpte den där dyra och helt onödiga klockan.
På tre veckor sen jag köpte den så har jag sprungit nästan 7 mil.
Med tanke på att jag egentligen inte är överdrivet förtjust i att springa så är det inte fy skam det. Och med tanke på den vulkanhetta som denna sommaren består av så är det än mer så inte fy skam. Man har ju fått begränsa sig till att springa efter solen gått ner; men även då göra det i 25-26 graders värme.
Under dessa tre veckor så har jag förbättrat min kilometertid och så har jag troligtvis gjort min snabbaste halvmil på länge. Man mätte ju aldrig tiden när man sprang förut; förutom den där "sexan" som vi sprang i Klippan; men som jag helt ärligt känner mig ganska skeptisk till om den faktiskt är 6 km. Kalle och Jens gjorde den rundan på under 18 minuter och t.om jag själv hade 22-23 minuter som bästa tid.
Fast det är ju detta som är en del av problemet just nu...
Två gånger har jag gjort min snabbaste halvmil på dessa tre veckor; och båda gångerna har jag egentligen gått ut för att göra ett så kallat "Tröskelpass" som ska vara det som förbättrar uthålligheten mest.
Man ska hitta ett tempo som är lagom hårt och sen ska man hålla sig till det tempot hela vägen, och näst intill vara lika pigg efter passet som före.
Det går sådär med det...
Trots att jag gjort en inställning på klockan som talar om för mig när jag springer snabbare eller långsammare än det jag tänkt mig så håller jag inte mig till det. Av nån jävla anledning så måste varenda pass bli det snabbaste någonsin! Jag kan liksom inte låta bli...
Jag vet ju precis hur det blir när man gasar på för tidigt; och det är att sista kilometern blir en plåga.
Och frågan är ju varför man gör såhär mot sig själv...
Det givna svaret är ju såklart att jag tycker själv att jag springer alldeles för långsamt.
Jag menar; jag är ju inte ens under 5 minuter per km ännu. 5,06 på tredje kilometern av fem är det bästa än så länge; och då var det en ren jävla plåga att fortsätta springa resten av halvmilen. Så då får man börja med de där inre monologerna.
Ja, du är långsam. Medeltempo på 5,30 per kilometer är ganska slött. Men vem är det egentligen du jämför med? Såhär bra tempo har jag ju inte kunnat hålla på flera år; så vad är det egentligen att bara besviken över? På 3 veckor har jag gjort milen under timmen tre gånger liksom..
Trots att jag innerst inne vet om att jag är hyfsat i form så har jag ändå som allra svårast för det där med att tillåta mig vara långsam. När jag sprang 11 km förra veckan så blev det jobbigare efter ungefär 7 km. Pulsen började stiga och långsamhetsvarningen buzzade till i klockan mest hela tiden.
Men istället för att tillåta mig själv att gå ner i tempo så fortsatte man att plåga sig själv med att försöka hålla kvar samma tempo som tidigare, och när 11 km var nått så var jag nästan helt färdig i kroppen. Tröskelpass my ass liksom!
Därför var det mer än lite retligt igår kväll när jag stack ut en sväng efter kl 21.
Varmt som fan var det ju fortfarande; men jag lyckades ganska bra med att hålla nere tempot. Kollade pulsmätaren hela tiden och såg till att ligga i zon 4 nästan hela tiden; och planen var att göra åtminstone 12 km och kanske lite längre. För det är så det fungerar när jag sticker ut. Man har en plan på att göra t.ex 8 km och sen ändrar man sig halvvägs och springer antingen längre eller så springer man fortare och kortare. I stort sett aldrig har jag gjort det som jag planerade att göra...
Igårkväll höll jag min plan; hade ett lagom tempo och rätt mycket krafter kvar när jag började närma mig milen. Givetvis var jag tvungen att se till att komma under timmen; men det kan man ju inte komma ifrån.
Och sen när jag passerat milen så bara hugger det till i sätesmuskeln...!
Total jävla vansinneskramp i ena skinkan så jag knappt kunde gå.
Försökte analysera vad som kunde ligga bakom; om man druckit för lite eller något.
Insåg sen att de där två nätterna på den gamla (och hyfsat obekväma) soffan på verandan förmodligen är det som låg bakom krampen. Vilket jag förmodligen borde insett före.
Faktum kvarstår dock att jag inte kan finna en vettig förklaring till varför jag hela tiden måste tävla mot mig själv varje gång jag springer. Är jag verkligen så tävlingsinriktad att jag helt enkelt inte kan låta bli?
Men det är nog dags att lugna ner sig en aning iaf.
Det börjar liksom göra ont i det där knät som tidigare gjort att jag inte kunnat springa; och hälsenorna är inte så glada på mig heller längre. Det ska ju liksom vara kul att motionera; inte en plåga...
