Nu är det förvisso ett tag sedan, men jag var nere i Tyskland på en tävling för några veckor sedan. Innan vi åkte så var det massa ståhej ang G8 mötet och att man var tvungen att ha passet med sig och allt det där; trots att Schengenavtalet tillåter fri rörlighet med endast nationellt ID kort eller körkort med sig.
Fast nu blev det inga bekymmer med det, faktum är att jag minns en gång för ohyggligt många år sedan, på den tiden så man faktiskt behövde ha passet med sig för att åka till Tyskland, som brorsan lånade mitt pass när han skulle dit. Förstod aldrig logiken i det hela, då vi inte är särskilt lika, men han kom dit och han kom hem igen så jag antar att det funkade.
En av grabbarna som var med på resan var seriöst nervig, eftersom hans pass hade gått ut, och jag tror bestämt att han svettades och såg för sitt inre öga en deportering till Gulag (Sovjet, jag vet) om han skulle bli ertappad. Fast jag lovade honom dyrt och heligt att jag i så fall inte skulle visa mitt heller utan bara visa körkortet och hänvisa till Schengenavtalet, som en solidarisk gest för en klubbkamrat.
Innan jag åkte så var jag iväg och växlade till mig lite Euro och jag hade lite svårt för att bestämma mig för hur mycket jag skulle ta med mig. Liksom, hur mycket kan man behöva för en helg i Tyskland? Ska ju bara käka och sånt, kändes onödigt att växla till sig en massa och sen ha dem med sig hem igen. Så jag avgjorde att 70€ borde fan räcka och som backup har jag ju kreditkortet som jag kan använda. Jag hade en hel del svenska kontanter på mig också om ifall att.
Redan på båten började jag fundera på om det verkligen skulle räcka. En liten lunch som inte var varken särskilt god eller billig tog sin tribut, så när jag gick en sväng i Tax Free och kollade så märkte jag att man kunde växla i kassan. Övervägde att slänga in en femhundring till, men avgjorde att jag nog hade så det räckte ändå.
Direkt när vi kom i land så körde vi bort till Bordershoppen för att kolla vad de hade där, och jag är förvisso ingen storkonsument av alkohol men tänkte att något kan man ju plocka åt sig. Var till och med så förutseende så jag bad om tips på ett gott vin man kunde bjuda bort eftersom jag själv inte dricker vin, men som någon annan som dricker vin kanske skulle uppskatta att få. Några flaskor av ditten och datten och så några flak öl, sen var jag nöjd. Och sen blev det då så fantastiskt att jag var sist ut av alla ur butiken också, och det var väl ungefär där saker och ting tog en aningens jobbig vändning.
Jag skulle betala för mina grejer och hade redan planerat in att betala med kreditkortet och sen ha kontanterna kvar till resten av helgen. Så jag petar in kortet och knappar in pinkoden.
ERROR WRONG PIN
Okej, så man står där och börjar fundera på vad fan är det som händer. Jag brukar ju ha ett alldeles ypperligt sifferminne som sällan sviker, så det är bara till att gräva i minnesarkivet och nog har jag rätt siffror där, så jag försöker en gång till. Är ju helt stensäker på min kod.
WRONG PIN. LAST ATTEMPT
Okej....
Nu börjar liksom svettdropparna komma längst ryggraden. Tänker tanken att om man misslyckas en tredje gång så spärras ju kortet. Rannsakar hjärnan en gång till, och börjar få en lite oroväckande tanke. Jag hade ju strul med kortet nere i Thailand förra året också och börjar få en smärtsam insikt om att jag fått ett nytt kort för ett tag sedan, och då med största sannolikhet fick en ny kod och att den kod jag har inpräntad i skallen gäller för det gamla kortet. Och av någon anledning kommer nån form av panik krypande, förmodligen samma panik som alla som någonsin har stått vid en kassa och försökt betala med ett ickefungerande kort känt.
Min lösning blir att i desperation be kassören plocka bort ölflaken. Jag hade inte ens räknat på summan, utan det var bara en sån där "ta bort de där så betalar jag resten kontant" som jag utgick från att det skulle räcka.
Men nu blev det så roligt att mina kontanter nästan räckte.Fattades 1€ och min sista Euro satt fast i kundvagnen och en Euro hade jag lånat ut till en annan som skulle ha en vagn, så jag fick sprinta ut ur butiken och be att få låna 1€ av någon så länge. Går in igen och betalar mina grejer och drar en lättnadens suck att saker och ting löste sig.
Sen slår det mig.
Som en spark på läppen.
Jag har varit i Tyskland i knappt trekvart, ska vara kvar resten av helgen, och jag har 2€ och lite småväxel i fickan och ett ickefungerande kreditkort...
Så vi kör vidare mot hotellet och jag sitter där bak i bilen och försöker komma på lösningar på vad som kan vara felet. Rannsakar mig själv och är som sagt väldigt övertygad om att jag helt enkelt har fel pinkod i skallen. Pratar med svåger som erbjuder sig att åka hem och leta fram lappen med rätt pinkod, men eftersom jag inte ens själv har en blekaste aning om vart den kan ligga så inser jag det lönlösa i det projektet. Jag har ju en rejäl bunt med svenska kontanter på mig också, så på något sätt finner man säkert en lösning.
Det är ju inte förrän långt långt senare som tanken slår mig att jag kanske borde struntat i att handla över huvud taget och således haft mina kontanter kvar!
Det är ju inte som att det var något som var särskilt högt på min prioriteringslista att köpa Jägermeister, Whiskey och Rosévin ändå. Men ibland har man ju en aning otur när man tänker, så även jag.
Men det blir bättre, oroa er inte. Jag kommer till det.
Själva tävlingen var en ganska okej tillställning. Man tog inte saker och ting på så särskilt stort allvar är ju det minsta man kan säga. Sällan har jag varit med om att några kommit indrällande 1½ timme efter invägningens slut, typ 20 minuter innan allt ska börja, och ändå blivit inlottade i tävlingen. Och hela min tro på att tyskar är särdeles duktiga på att följa order fick sig en rejäl törn när speakern bett samtliga lämna mattorna så att tävlingen kan börja och efter sju tillsägningar så var det fortfarande ingen som behagade flytta på sig.
Inga matchlistor delades ut, utan satt en på väggen som man fick kolla på och det hade väl funkat om de bara hade behagat att ropa ut matchnummerna också, men det gjordes ganska sporadiskt. Hade det inte varit för det faktum att jag behärskar språket ganska väl så hade jag nog varit aningen mer vilsen. Sen ska vi bara inte prata om den där regeln om att bara två ledare får vara vid mattkanten.
Här körde man mer att halva klubben skulle ligga inne på mattan och heja på, och inte fan flyttade man på sig så att nästa ledare kunde inta sin plats. Min sinnebild av den organiserade och strukturerade tysken fick sig en rejäl slagsida faktiskt.
Fast man kan inte klaga på att arrangören var snåla iaf.
En av de svenska killarna vägde in i 59kg helt ensam, så han blev uppflyttad en viktklass.
Inget ovanligt med det. Sånt händer här hemma också hela tiden.
...det som var en aning oväntat var att han fick en guldmedalj och prispengar på 100€ som tack.
Jag menar, hade man vetat det så hade det ju varit värt att snöra på sig skorna och väga in. Fast på det stora hela så var det som sagt en trevlig tävling, med det lilla undantaget att det drog ut som fan på tiden. Invägningen började 8:30 och tävlingen var färdig med prisutdelning och allt sånt till 19:40.
Hade det varit hemma så hade det ju blivit ramaskri bland ledare och brottare.
Nåväl, resten av helgen förlöpte som sig bör, jag lyckades byta till mig en 50€ sedel mot en svensk 500 sedel så jag hade den biten avklarad. Sista stoppet innan färjan var ännu ett litet stopp på Bordershoppen för att köpa det som inte köptes sist.
Nu hade jag såklart stenkoll på exakt hur många euro jag hade i fickan och kollade priserna så att jag kunde få ihop precis det jag hade råd med, vilket blev ungefär en platta cider och en platta öl. En ganska klen skörd för att vara ett besök på en bordershop, men nu fick ju plånboken styra liksom.
Fast när jag kommer fram till kassan denna gången och får mina varor inscannade så lägger jag märke till en liten detalj som jag missade två dagar tidigare. För på den där lilla displayen så visades summan jag skulle betala i Euro.
Under det stod summan i DKK
...längst ner stod en summa i SEK
En aning förbluffad så frågar jag om jag kan betala med svenska kontanter.
Får till svar att det absolut inte var några problem, men att jag bara kunde få växel i euro tillbaka...
DOH!!!
Jag hade ju ett par tusen i svenska kontanter på mig liksom.
Jag kunde ha löst problemet redan på fredagen om jag bara hade lagt märke till den lilla detaljen.
Jag hade kunnat handla betydligt mer om jag bara hade vetat om detta innan jag kom fram till kassan, men nu var det ju en färjetid att passa, så jag kunde ju inte sprinta in och hämta mer saker.
Fick liksom bara ta det som en livsläxa lärd.
Avslutningen på det hela blev ju att jag fick kontakta kortföretaget så att jag kunde få den rätta pinkoden.
...visade sig att ödet minsann har en god portion humor, ty trots att det var fyra siffror på måfå som de delade ut så var det en sifferkombination som jag definitivt borde komma ihåg. Siffror som har hög relevans för mig.
Tja, jag lär ju inte glömma dem igen.
...frågan är bara om jag fortfarande minns dem när jag fått ut ett nytt kort?
Kommentera