Så var det dags att försöka komma med något nytt att skriva.
Problemet är att jag inte har något riktigt ämne att komma med.
Inget ämne att avhandla, inget att rasa ut mot, inget att analysera.
Så det får helt enkelt bara bli en av de där "fingrar mot tangenter och se vad fan som ramlar ut till slut"
Så var ska vi börja? Gräsklippningen har jag nog gnölat tillräckligt om, så den kan vi låta få vila en stund.
Kan ju iofs berätta om en rätt lustig grej som hände häromkvällen när jag skulle gå ut och låsa förrådet som jag alltid ställer in hojen i. Hade ju glömt bort att stänga och låsa dörren, så jag fick traska ut typ vid midnatt i kalsonger och flipflops för att låsa. Beckmörkt naturligtvis, de där ljusa sommarkvällarna har ju inte riktigt kommit fram ännu, och de blir ju sällan lika ljusa som mer norröver.
När jag så kom fram till dörren och började stänga så kom det, som skjuten ur en kanon, en av grannskapets alla katter. Förmodligen tyckte han att det var ett bra ställe att ligga och vila på. Motorn var säkert fortfarande lite varm. Och jag kunde ju inte låta bli att konstatera återigen att den som kom på att göra kalsonger vita måste ha haft något seriöst fel i huvudet...
Utöver det så har det kanske inte hänt mycket mer än att jag änt-fucking-ligen fått på mig löparskorna och gjort några varv i både slinga och backe. Inte en dag för tidigt kan jag lova, för det var då själva fan vad man tappar allt på nolltid. Tunga och stela ben, bröstkorg som gör sitt bästa för att hoppa ur kroppen och en skalle som envist försöker intala sig själv att det är belagt med dödsstraff att börja gå.
Jag har sagt det förut och det har säkerligen sagts av flera än mig.
Att vara en idrottsman innebär att ha något seriöst fel i huvudet. Man måste ha någon form av masochistisk ådra i sig, att kunna plåga sig genom vedermödor som kunde fått en normal människa att ringa ambulans för länge sen. För att inte tala om envisheten...
Lite lustigt var det när en av de nya smågrabbarna som börjat träna för mig berättade att hans föräldrar ville att han skulle börja träna brottning, för att de trodde att det skulle hjälpa hans humör.
- Hur menar du då?, kunde jag inte låta bli att fråga.
- De tycker att jag är alldeles för envis.
Jag lyckades faktiskt hålla mig från att gapskratta rakt ut, men jag berättade för honom att inom idrott så är envishet en väldigt bra egenskap att ha.
Liksom tjurskallighet. Eller vinnarskalle. Dålig förlorare. En bestämd tro på sin egen förmåga. Egoism.
Saker som egentligen är dåliga kvaliteér är sånt som idrottsmän/kvinnor behöver för att nå framgång.
Vilket gör det än mer fantastiskt att lilla landet lagom, där alla får vara med och ingen får växa till himlen ändå är ett land som hävdar sig så bra i många olika idrotter.
Låt gå att vårt fotbollslandslag är en drös lallare som med nöd och näppe skulle slå Pakistans U-20 landslag, men i idrotter där det faktiskt räknas så är vi fantastiskt bra. Som hockey t.ex.
För övrigt så gjorde jag ännu en sån där "hur fan tänkte jag där" grej häromdagen.
Skulle ta mig upp till slingan på åsen, och då med endast motorcykeln som transportmedel. Så jag vägde för och nackdelar mot varandra och tog så till sist ett beslut.
Iförd löparskor, löpartights, t-shirt och tröja med en tunn sommarjacka över så körde jag iväg.
Fullt medveten om att de där byxorna förmodligen kommer skydda mitt skinn i en halv millimeter innan asfalten börjar sin väg in mot skelettet. Även fullt medveten om den rikliga förekomsten av hjortar och liknande skit på den väg jag skulle köra, samma väg som en klubbkamrat körde ihjäl sig på för så otroligt många år sedan.
Men jag höll mig till väldigt medioker hastighet, knappt över vad en trimmad moppe skulle kunna göra. Och jag lär göra om det, för slingorna där uppe är väldigt bra att springa på, och här hemma finns det fan inte ett skit.
Vad jag däremot inte lär göra om är det där fruktansvärda misstaget jag gjorde...
Vi sprang alltså bara ett varv, uppmätt till 1.9 km och sen tog vi 10 vändor i backen och 2 vändor i branten. Att framsidorna av låren började göra rejält ont redan efter 7 vändor i backen och att 3 rusningar i backen och en vända i branten gick på ren vilja är ju lite av det tidigare nämnda felet på även f.d idrottsmän.
Men det var inte det som var mitt stora misstag.
Att få ont i kroppen när man utsätter sig för påfrestning hör liksom till.
Nah, misstaget bestod i att inte inse att man blir fruktansvärt svettig av sådana saker, och att svettiga tröjor blir blöta och att fartvind kombinerat med lite blåsande, kombinerat med en dyngsur t-shirt, kombinerat med det faktum att det fortfarande inte är sommar, innebär en väldigt iskall och frusen överkropp under hemfärden.
Fast det kanske är lika bra att vänja sig vid att vara lite dum i huvudet igen?
Det har ju börjat öppnas ett visst påtryck om ett behov av en brottare i 60kg klassen för några seriematcher, och jag skulle ljuga om jag försökte förneka att det inte kittlar en aning vid blotta tanken. Jag är ju ganska sugen på ett Veteran SM som går i aug till att börja med, och att sen gå några seriematcher bör ju inte vara så svårt.
Jimmy Samuelsson kunde ju vara med på SM nu senast, 38 år gammal. Förvisso som f.d världsmästare och med några SM titlar i bältet sedan tidigare.
Jag slutade efter DM guldet 2002, endast 29 år gammal. I efterhand alldeles för ung egentligen.
Men just då var det helt rätt beslut att ta. För jag var så otroligt trött på det.
Trött på allt. Tävlandet. Resandet. Tränandet. Avsaknaden av ett liv utanför idrotten.
Framförallt var jag trött på smärtan.
Jag hade fanimej ont överallt. Knät hade plågat mig och gör det fortfarande från och till. Handleder, armbågar och rygg, allt gjorde ont. Det var nog lättare att nämna ställen som inte gjorde ont än tvärtom.
Problemet är väl mest det att man 12 år senare fortfarande känner av samma smärtor från tillfälle till tillfälle. Med tillägget att man blivit avsevärt mycket stelare. Och betydligt mindre stryktålig. Där man förr kunde uthärda smärta utan att knappt höja på ögonbrynet så går luften ur en idag.
Frågorna som behöver få svar är följande:
Finns orken där? Svar: Knappast, men den går att finna till acceptabel nivå.
Finns kunnandet där? Svar: Förmodligen. Greppen finns där, men inte orken att utföra dem.
Håller knät? Svar: Tveksamt.
Håller ryggen? Svar: Tveksamt.
Håller valfri-smärtande-kroppsdel? Svar: Förmodligen inte.
Är du tillräckligt dum i huvudet för att utsätta dig för all den smärta som krävs för att piska kroppen i duglig form?
Svar: .......
