egotrippusmaximus.blogg.se

Saker och ting blir sällan så som jag planerar dem. 

Detta är ett fakta jag har lärt mig att leva med. Gång efter annan gör jag upp stora planer hur jag tänker mig att saker och ting ska gå till, för att sedan upptäcka att jag gör något helt annat. 

 

Vän av ordning minns hur jag kände mig ganska säker på att det var Scrambler Ducati jag avsåg att skaffa mig som min nästa hoj. Den lilla stund jag fick testa den sitter ju i minnet om hur bra och bekvämt jag satt på den. Men av någon konstig anledning så satt jag härom dagen och youtubade nakna streetfighters. Ungefär som den jag hade. 

 

Kollade på MV Agusta Brutale, och tro mig, det namnet är ytterst välförtjänt!

Den hojen är på alla sätt och vis ett brutalt monster, om man ska döma av alla omdömen. De säger rakt av att detta är inte hojen för vem som helst, för den är svår att hantera om man inte har kunskapen. 

Men den är onekligen ett mästerverk av skönhet att titta på...

 

Jag råkade snubbla in på en video som gjorde ett jämförandetest mellan Brutalen och den hoj som i stort sett dominerat klassen sedan den kom ut, nämligen Triumph Street Triple. Lillebror till Speed Triple med endast 675cc stor motor, men som ändå producerar 106hk i ett mästerverk till ram. En vansinnigt rolig och potent hoj helt enkelt. 

 

Jag insåg för mig själv ett ganska enkelt fakta; nämligen att när jag skulle byta från min första hoj Hondan så kollade jag ju faktiskt på Street Triple med stort intresse, eftersom det är en rolig hoj och ganska liten till storleken, men precis som syrrans lilla Jack Russel så är det otroligt mycket hoj i den lilla förpackningen. 

 

Just storleken har ju faktiskt betydelse. Den som säger något annat ljuger. 

Därför har jag ganska bestämt avgjort att hojen som jag tänkt att jag vill ha de senaste åren, nämligen Triumph Tiger 800, helt enkelt inte är hojen för mig. 

Den är helt enkelt bara rakt av för stor för mig. 

 

Nu vet jag att det finns massor av hojar som är betydligt större som hanteras av människor som är ungefär lika små i förhållande till maskinen, det finns ju de som kör enorma Boss Hoss hojar som väger över 500kg och den som kör en Honda Gold Wing har ju några kg att tampas med. En del gillar förmodligen stort, eftersom det får dem att känna sig större. 

 

Jag känner precis tvärtom. En stor hoj får mig att känna mig som en hamster som försöker sätta på ett vildsvin. Liksom, hur mycket jag än försöker så kommer den knappt att märka att jag är där, och vid minsta lilla kast med röven så kommer jag flyga av som en vante. Nope, inget för mig det där inte.

 

Eftersom jag är den ombytliga impulsiva person jag är så blev det alltså så att jag intalade mig att det inte är en Scrambler jag ska ha, utan en Street Triple. Jag är helt enkelt en naken Streetfigher kind of guy...

Så jag började söka omkring på säljsidor efter en sådan. 

 

Jag letade mig blå, på Blocket, på Hojtorget och på Bytbil.

Värt att notera är ju att man uppdaterade modellen för två år sedan, och att man numera kan få ABS och så har man gjort ett redan bra chassie bättre, skalat bort några kilo i vikt och även gett motorn en översyn. Oavsett det så hittade jag tre st begagnade Street Triple.

En uppe i Luleå, en i Gävle och en i Göteborg. 

Detta faktum säger mig en sak.

Detta är hojen man behåller. Man kör den tills den rasar, sen lagar man den och kör lite till. För det är som sagt den hojen som vunnit alla former av jämförandetester de senaste åren. 

Så jag insåg ju att jag skulle få använda min lördag åt att köra till Göteborg för att testa en begagnad (-ish, den har rullat 200 mil) Street Triple och se om den var hojen för mig. 

 

Men eftersom jag inte helt har gett upp om Scramblern så tänkte jag att jag sticker direkt efter jobbet ner till Löddeköpinge och testar den en sväng, verkligen känner på den en runda till. 

Men då visade det sig att just den versionen som stod ute i hallen, dvs Full Throttle är precis den enda versionen av de fyra som finns som jag absolut inte vill ha, pga att just den har ett lägre styre. Jag kunde kanske ha frågat om de hade Icon stående någon annanstans, men jag struntade helt enkelt i det och gick över gatan istället för att testa deras Street Triple. 

 

Tanken var nämligen att om jag testar Street Triplen där och direkt känner att den inte är hojen för mig så kunde jag ju liksom bespara mig en 22 milatripp till Göteborg. 

Nu föll det sig så att den hoj som fanns till provkörning var Street Triple R, en lite mer påkostad version som är aningen dyrare, men som har bättre komponenter. Dock är den även 2 cm högre, vilket är skillnaden mellan besvärligt och hopplöst. Det GÅR liksom att köra, men varje stopp är en balansakt på ett ben, och inget att rekommendera. GSR'en var en halv cm lägre i originalutförande, och jag var ytterst nära att tappa den en gång vid ett stopp. 

 

Testet gick ungefär som väntat, en skitrolig hoj att köra med samma galna vrid som GSR'en hade, så det var bara att packa bilen och bege sig iväg lördag morgon. Kom upp till Johans MC vid tolvsnåret och låt mig säga er, det var KNÖKFULLT med folk som ville testa hojar på Motorcykelns Dag. 

Nästan så det kändes lite hopplöst, men det var bara att fylla i blanketten och ställa sig i kön för provturen. 

 

Låt mig tillägga att hojbutiken kanske kan verka ligga lite avsides, men om man tar vänster och sen vänster igen så hamnar man på Gamla Böneredsvägen, och den är ett litet stycke hojgodis faktiskt, med sina tajta kurvor och berg och dalbaneliknande sträckor. 

 

Jag ska även passa på att inflika att jag innan jag körde upp till Göteborg naturligtvis hade kollat kartan och hade en hyfsat bra mental bild av vart jag skulle köra, men när jag kom upp till Mölndal så knappade jag in adressen på mobilens Maps, liksom bara för att vara på säkra sidan. 

Den "säkra sidan" skickade av mig en avfart för tidigt. Hade mig att svänga vänster, trots att min inbyggda gps skrek att det var höger som var rätt håll, och sen fick jag svänga några gånger till, innan jag till sist stod på en återvändsgränd och såg mobilen försöka få kontakt och "beräknar ny rutt" lyste vackert i fönstret. 

Den luren har aldrig känts som ett måndagsexemplar mer än just då, och det var nära att den fick gps'a sig hem själv, så förbannad blev jag. Så jag stängde av och använde mitt lokalsinne och hittade rätt på nolltid. 

Summa summarum då av Göteborgstrippen?

Hojen var precis som förväntat en fantastisk maskin, en ren fröjd att köra, massor av vrid och silkeslen gång även i låg fart på hög växel. Precis allt som den utlovats att vara. Och jag hittade faktisk en lite äldre modell till salu som ännu inte kommit ut på nätet. Snackade lite med en säljare och försökte utröna om det verkligen har hänt så värst mycket med den där uppdateringen som gjordes för två år sedan, eftersom just denna hoj hade alla modifieringar som jag ändå tänkt mig göra och den var gott och väl 20 000 kr billigare. Den allra största grejen är såklart att den äldre versionen helt saknar ABS, vilket brukar sägas utgöra 10 000kr av priset.

 

Men jag tog mig en provkörning på den också, och även om den var minst lika potent så upplevde jag att den "visslade" mer än den uppdaterade versionen. Street Triple har nämligen ett visslande ljud från motorn, det är bara en sån grej som är, och jag körde faktiskt den äldre versionen utan pluggar i öronen, och upplevde det som ganska irriterande faktisk. Så av de två är det nog hellre den nyare jag vill ha. Även om det innebär att jag direkt från start måste slänga några tusenlappar på att modifiera den så som jag vill ha den. 

 

Men under tiden som jag snackade med säljtjejen så fick jag ju bekräftat en sak.

Den typen av hoj samlar knappast damm hos en handlare. 9 gånger av 10 så försvinner de innan de ens kommer ut på nätet. 

De är helt enkelt bara så populära. 

 

Fast även om allt verkar perfekt upplagt för en Street Triple så finns det några fakta att ta i beaktande. 

Jag kände igen mig direkt från GSR'en innan den blev sänkt. Man satt liksom ovanför hojen och hade en hel del vikt på armarna, och blev lite småseg i ryggen direkt. Så en sänkning ska ju göras direkt, har redan kollat upp och det finns en sats som sänker 35 mm och i samma veva så höjer jag styret 20 mm. Det bara måste göras. Sen ska jag i så fall ha flyscreen på den, en sak som jag letade mig blå efter till GSR'en. Byta pipor är av lägre prioritet. 

 

Samtidigt har jag hela tiden gnagande i bakhuvudet tanken på hur skönt och bekvämt det kändes att sitta på Scramblern. Den tanken vill liksom inte släppa riktigt. 

Men å andra sidan är det en helt annan typ av hoj och en helt annan typ av körning. Man tar ju förmodligen inte en Scrambler till en bandag liksom, eller rättare, man KAN göra så, men det är inte rätt. Triplen däremot är ju som fisken i vattnet på en bandag, även den "vanliga" versionen. 

 

Jag vill fortfarande ha en ordentlig provtur av Scramblern, måste boka en sådan,men i grund och botten tänker jag nog att jag hellre har en hoj som är en smula obekväm, men som är fantastisk rolig att köra än jag har en hoj som är skön och bekväm, men som efter ett tag kanske upplevs som tråkig.