egotrippusmaximus.blogg.se

Jahapp. 

Detta kunde jag ha kläckt ur mig för två veckor sedan faktiskt, för det föll sig så pass lustigt att närapå direkt efter att jag hade skrivit klart bloggen om hur jag skulle kolla på både Tigern och Bumsen så hittade jag ett riktat reklaminlägg om en mcfirma som hade extraöppet dagen efter, och som av en händelse även säljer just Triumph. 

 

Så sagt och gjort, dagen efter så plockade jag med mig hjälm, byxor och jacka och allt sånt där och satte mig i den hastigt inlånade, och lika hastigt återlämnade bilen, för en färd ner till Löddeköpinge. Och nog fanns det massor med hojar att gå omkring och kika på. Och en hel del hojfolk som gick omkring och kikade. 

 

Men här känner jag att jag nog måste dela ut en präktig känga. 

För det är faktiskt bara dåligt affärsmanskap att låta en person gå omkring och kika på olika hojar i nästan en timmes tid, utan att en enda person som arbetade där (och de var rätt många den dagen) tar sig tid att hälsa och fråga om de kan hjälpa till med något. Låt gå att jag inte var omsvidad till mckläder som de flesta andra där, men när man är inne på sitt tredje varv inne i butiken, och ganska nyfiket studerar den nya Tigern, så borde kanske någon ta sig tid att prata, istället för att kolla mobilen. 

 

Visst kunde jag ha gått fram och börjat fråga och kanske bett om hjälp, men nog är det väl ändå en butikssäljares uppgift att lägga märke till en potentiell kund och sen övertyga honom om att faktiskt bli en kund...?

 

Tillslut tröttnade jag på att personalen bara gick förbi mig, tittade till och med på mig när jag stod och kollade på demohojarna, men ändå utan att bemöda sig med så mycket som ett "Hej" eller "Kan jag hjälpa dig med något" så jag spatserade helt sonika över gatan till den andra mcbutiken som låg där, för att se vad de kunde ha för roligt på lager. 

 

Skillnaden i bemötande kan ju bara beskrivas som monumental. 

Låt gå att det inte var tillnärmelsevis lika mycket folk där inne, men det tog liksom inte två sekunder innan den första säljaren lagt märke till mig och undrade om jag ville ha hjälp. Men jag skulle ju bara kika på ögongodis, så jag avböjde, och då fick jag till svar att det var bara att säga till om jag ville något. 

 

Och som det skulle visa sig så ville jag något alltid. 

Jag har varit lite nyfiken på den tidigare, och nu stod den så där och såg bara sådär härligt läcker ut. 

Scrambler Ducati ny modell för året. Härligt retroinspirerad, just den looken som jag älskar. Så jag var ju tvungen att fråga. 

Som sagt, skillnaden i service var av gigantiska proportioner. 

Så det var bara till att svida om till Mckläder och slänga ett ben över Scramblern. Och nu blev det ju bara en extremt kort sväng, för jag ville inte vara ohyfsad mot någon som faktiskt stannade kvar på en lördag. Men första intrycket, efter bara några 100 meter var hur otroligt skönt jag satt! 

Upprätt, med brett styre och smal midja. 

Så jävla skönt satt man, inget framåtliggande som på GSR'en. Dock vet jag inte om jag inbillade mig, men det kändes som att den vibrerade rätt ordentligt. Svårt att avgöra på en kort runda på bara några km, när det var så många nya intryck att ta in. 

 

Sen blev jag ju tvungen att rusa över gatan igen, eftersom Triumph har en rak utmanare till just den hojen som heter Triumph Scrambler. Även den byggd med retrotänk och ungefär samma stuk. Så jag var ju tvungen att gå in och be om en provkörning, och se nu fanns servicen på plats. 

Kanske var det ombytet till mckläder som gjorde susen...?

 

Provkörningen av Triumphs Scrambler blev en aning längre, vilket gav lite mer tid för att sortera intrycken. Avgasrörets höga dragning var ingen hit precis, och om inte växelspaken går att justera så tänker jag inte ens fundera på det, för den satt skithögt! Fick ju fan nästan lyfta på foten för att växla. 

Men den kändes iaf lenare i gången. Mycket mjukare än det där vibrerandet som jag har för mig att jag kände på Ducatin. 

 

Men sen när jag kom tillbaka och pratade lite med dem om hojarna så nämnde jag Tigern och hur hög den såg ut att vara. Fick till svar att man har en låg sadel som tillbehör, men inte ett ord eller en ansats till att erbjuda sig att sätta dit den så att jag kunde ta mig en provtur på den nya Tigern. 

Så hela provkörningen slutade med att jag aldrig testade hojen som jag inbillar mig att jag vill ha, och inte fann jag tiden att kolla in Bumsen i Mölndal heller förra helgen. Istället har jag kollat rätt mycket på Scramblern. 

 

Ingen av de där testerna nämner något om vibrationer från motorn, så jag börjar mer och mer luta åt att jag bara inbillat mig det. Jämförelsetesterna tycks även vara ganska överrens om att Ducatin är den bättre av de två, med bättre prestanda, men att Triumphen var mer robust och faktiskt klarar av att köra lite offroad som utseendet ger sken av. Ducatin är mer för syns skull, och ska tydligen på sin höjd köras på enkla grusvägar. 

 

Säga vad man vill om Suzukin, men de där 106 hästarna rörde fan på sig! Och det var sketansroligt att vräka på och njuta av att tryckas bakåt och nästan få hänga i styret som en Ewok i Jedins Återkomst. 

Liksom, man kunde ju hur lätt som helst komma upp över 130 på tvåan, och sen fick man sitta och sparka upp växlarna tills sexan var i och fortsätta köra. 

 

Men numera är det avgjort. 

Jag får inte tillbaka min Suzuki. 

Den kostar mer än vad de vill lägga på att laga den. Så den blir inlöst mot pengar. 

Med andra ord så skulle man kunna tro att det blir mycket enklare nu. Pengar i handen ges till försäljare och nytt fordon mellan benen att rulla omkring på. 

 

 

Faktum är att jag känner mig mer vilsen än någonsin kring vilket fordon jag vill ha. 

Scramblern var skitskön att köra, och jag ska definitivt ta en längre provtur snart igen. Men är det hojen för mig? Det är ju en caferacer i stort sett. Inga kåpor och inget vindfång. Inte ens nära på samma vansinniga vrid som min förra hoj, och framförallt undrar jag om detta är en hoj som man kör långa mil med. 

 

Tanken är ju på ganska modesta 13,5 liter, så den känns ju knappast som designad för långfärder. 

Och jag inbillar ju fortfarande mig att jag vill köra till Nordkap. Vill kröka kurvor i Alperna, köra om husbilar bland de norska fjorderna. Är detta verkligen hojen att göra sådant med? Kan jag ens packa den full och ta mig upp till Dalarna på? Måste jag tvunget ha en hoj från årsmodell 2015 som kostar över 100 000kr? 

 

Fast sen inser jag ju att Ted Simon körde jorden runt i fyra år på en Triumph Tiger 100 som inte hade en endaste liten kåpa eller vindskydd på sig, så hur långt man kan köra med vilket fordon handlar nog bara om dig själv. Och vilken fart du väljer att köra i. Det är ju resan som är målet när man kör hoj. 

 

Men nu finns det ju som sagt en hel drös med fina hojar som kan vara just den jag vill ha, som har mer effekt och bättre vindskydd. Så jag tror nog att jag ska ta och göra upp en lista på olika modeller från olika märken och provköra dem alla.