Jag kom ju faktiskt på att jag inte gjorde mig själv riktigt rättvisa i mitt förra blogginlägg. För jag gjorde ju faktiskt något ganska vettigt och nödvändigt i huset i helgen.
För det var ju stopp i handfatet i badrummet...
Jag hade sett det komma under en tid nu. Ni vet den där att det tar lite längre tid för vattnet att rinna undan, man spolar inte lika mycket och hårt, men ändå så tar det f-ing forever innan allt runnit bort. Och jag visste ju mycket väl vari problemet låg, och vad lösningen bestod av. Liksom inte första gången man råkat ut för det.
Den där lilla kröken under handfatet var igensatt. Simple as that.
Men jag visste ju också om att jag inte bott där tillräckligt länge för att fylla den, speciellt inte som att jag, vis av erfarenhet, sällan rakar mig i vasken. Så det var ju föregående ägares skit jag skulle rensa bort.
Och det skulle ju visa sig att den böjen inte varit bortplockad och rensad särskilt många gånger de senaste åren. För de där skruvarna satt fast värre än fan själv, krävdes en rejäl polygrip och lite ilska, samt en "fuck it, går den sönder så går den sönder" inställning.
Men jag fick loss den, och än mer imponerande, jag fick ihop den igen utan läckage, trots att vissa av packningarna var så torra att de ramlade i småbitar när man tittade på dem. Så helt overksam var jag ju inte i helgen.
Fast jag får ju tillstå att den där trenden med att ha seriöst mycket otur när jag tänker höll i sig. Även om jag till viss del kan tycka att jag hade giltigt skäl till det.
För om man somnar typ vid kl 1 så kan man inte förvänta sig att hjärnan ska spinna som en katt kl 5:25 på morgonen.
För där stod jag, och funderade på vilka handskar jag skulle ta på mig.
De tjocka och vinterfodrade, eller de tunnare och lite smidigare. Visste mycket väl att de tjocka är rätt tråkiga att ha när man kör hem på eftermiddagen i strålande solsken.
Så efter ett par minuters velande så tänker jag att det nog inte är så värst kallt ute ändå. Så tunna it is!
Behövde inte köra många km innan jag insåg vidden av mitt misstag. Och då drog jag mig till minnes att termometern bara visade på 7 grader.
Och den kyliga morgonluften, tillsammans med isbitarna till fingrar, fick mig att vakna upp tillräckligt mycket för att få snilleblixten....
Varför i hela helsebytta tog jag inte det ena paret på mig och la det andra i ryggsäcken!?
Otur när man tänker, på episk nivå minsann.
Sen när jag väl kom fram till jobbet så insåg jag en annan grej.
Det är lite såhär att eftersom vi har många säsongsanställda så händer det ganska lätt att vissa utmärker sig så att man kommer ihåg dem, andra glider mer igenom och man kommer knappt ihåg deras namn. Istället blir de kända under olika epitet. Och allt som oftast är det samma typer av karaktärer som återkommer i olika skepnader. Det finns alltid en som bara snackar om bilar, en som bara snackar om fitta och brudar. Sen finns det andra som blir lite mer legendariska.
Ni vet hur Gotham har Batman. Metropolis har Stålmannen och New York har Spindelmannen.
På vårt jobb.....
STRUMPMANNEN!
För det slår aldrig fel. Det kommer alltid någon figur som använder vårt omklädesrum som tvättkorg, speciellt för sina använda strumpor. Lukt och odör tycks inte bekomma dem. Sådana killar får vi in.
Varje
Jävla
ÅR!
Förra årets strumpman är nästan legendarisk i sin nivå av smelly feet. Och jag hade den osedvanligt stora oturen att ha honom som skåpsgranne. Och då jag befinner mig aningen närmare marken än många andra så lade jag också märke till odören redan efter första dagen som han drog av sig sina använda strumpor och knölade ner i arbetsskorna, för att använda dem igen dagen efter.
Efter andra dagens användning, och nedknölande av strumpor i arbetsskorna, så var det fler som började reagera på dofterna som spreds. Lagom efter en vecka så var det så att ögonen tårades och klökningar började framkallas. Och till råga på allt....
Det jävla hygglot lämnade kvar sina använda strumpor i skorna över helgen!
Det krävdes faktiskt en insats av en för mig okänd person som virade in skor och strumpor i sträckfilm, tejpade om det så att det blev hermetiskt tillslutet, samt skrev en ganska vass lapp om vikten av att ta hem sina äckliga strumpor. Sen fick även lagerchefen informera samtliga om att man inte ska göra på det viset.
Årets strumpman lägger åtminstone ut sina på tork över golvet, samt hävdar att det inte är hans som luktar. Häromdagen låg det tre par använda strumpor på golvet. Men ett litet samtal på tu man hand så har vi kanske kunnat övertyga honom om att åtminstone lägga dem i skåpet. Återstår att se om den polletten trillat ner.
En annan sak som jag kom att tänka på när jag skrev detta här är just det där med översättningarna av superhjältarnas namn. Numera gör man ju inte det längre. Folk förväntas kunna språket tillräckligt bra ändå för att fatta att Iron Man betyder Järnmannen. Jag som läst ganska mycket serier har ju sett många av de där gamla översättningarna.
Vissa var rena översättningar. Jag har sett Wolverine kallas för Järven. Och så då Järnmannen som sagt. Hulk kunde de nog inte komma på något till, så Hulk är alltid Hulk. Superman blev Stålmannen och Spider Man till Spindelmannen. Men så kom ju då den knepiga.
BATMAN
Jag kan fatta att man inte ville översätta honom rakt av till Fladdermusmannen. Förmodligen för att det var för många stavelser, och att det förmodligen ganska snabbt hade i folkmun förkortats ner till "Musmannen"
Ett föga skräckinjagande namn på en mörk brottsbekämpare.
Men hur fan tänkte man när man kom på det man använde då? Jag menar:
LÄDERLAPPEN
Alltså, hallå.
Vem fan var det som kom på det namnet? Kunde man verkligen inte komma på något bättre?
För övrigt så går det en legend om att Oddjörn Renfot, ordförande i nordligaste Norrlands Bondageförening "Gimparna" lär ha utbrustit i ett ilsket bröl som hördes över hela Enareträsket när han hörde talas om det och vrålat:
"Dä där namnet ä faaaaaanimej redan upptaget! Hääälvetes jääääävlar"
Väl talat, Oddjörn.
´nuff said!
