Det är väl meningen att jag ska skriva om saker som händer och sker i tillvaron, och kanske inte bara betraktelser. Den stora grejen som hände nyligen var ju att jag blev påkörd av en bil när jag var ute med hojen. Men egentligen sitter jag och tänker att det kanske inte är så mycket värt att prata om egentligen.
Bilen körde på mig. Jag föll omkull, och sen reste jag mig upp igen.
The End.
När man tänker efter på det lite mer noga så kunde ju avsevärt mycket mer ha hänt, men nu gjorde det ju inte det, så varför dröja sig kvar kring vad som kunde ha hänt? Bilen nuddade aldrig mig (såvitt jag vet) utan hojen tog hela smällen. Jag fick en flygtur över styret, men jag inbillar ju mig att alla år av träning har gjort mig en aning stryktålig och gett mig en viss förmåga att landa på ett sådant sätt att man undviker skador.
Reaktion snarare än aktion. Inget jag kan ta cred för att ha gjort medvetet.
Det enda jag kan ta cred för är ju att jag hade hela den rätta utrustningen på mig.
Och här kommer min tro på Karma in i bilden.
För jag skulle ju inte ut och köra egentligen. Brorsan hade tagit tillbaka sin bil som jag haft hela vintern, solen sken som aldrig förr och jag skulle bara köra en mil till träningen. Och jag stod faktiskt och funderade innan jag körde på om jag verkligen skulle ta hela utrustningen på mig. Har ju nyinköpta kevlarjeans, som förvisso är mer slitstarka än "vanliga" jeans, men som saknar skydden. Nu tog jag inte dem.
Och jag funderade på om jag skulle ta på mig mina nyinköpta Arlen Ness handskar, som har alla möjliga sorters skydd kring handled och fingrar. Men nu gjorde jag inte det.
Vad jag däremot inte heller gjorde var att jag tog de vanliga handskarna som jag oftast använder, utan jag tog ett annat par skyddshandskar istället, som även de har skydd kring knogar och handleder.
Ett par handskar som jag inte använt på flera år för att de är lite för bökiga.
Men som dock skyddar bättre än vanliga handskar.
Man kan se det på hur många olika sätt man vill, men slumpen eller möjligtvis Karma gjorde så att saker och ting föll sig på ett sätt så att det hela slutade med att jag reste mig upp igen och blev knappt mer än lite dammig. När det kunde ha gått så otroligt mycket värre egentligen.
Fast nu ska jag kanske inte överdriva.
Jag är ju trots allt inte byggd i pansarplåt, även om jag inbillar mig det ibland.
Jag hade en seriös huvudvärk den kvällen. Nacken gjorde ganska ont den med, och lite skevt i ryggen kändes det trots allt. Och det var ytterst rörande att se alla de som hörde av sig och propsade på att jag skulle kolla upp mig ordentligt, så att inget gått fel. Vänner som bär en i sitt hjärta är i sanning den största rikedom en människa kan ha.
Det sägs att whiplash är en lömsk grej som kan komma långt senare, men doktorn kollade upp mig och hävdade att allt verkade okej, så jag får väl utgå ifrån att han har rätt. Det känns iaf okej, det är bara tummen som fortfarande smärtar rätt bra, men jag antar att den fick sig en törn av styret när jag for över framlänges. Men på det stora hela inte mycket värre än den smärta man har lite här och var som tack för många år som idrottsman.
Så med andra ord en massa snack här nu om egentligen ingenting alls.
Förutom att det förmodligen blir så att jag inte får tillbaka min hoj igen. När jag lämnade in den på verkstaden så tittade mecken på den och med ett erfaret öga konstaterade han att jag nog bör sikta in mig på att inte få den lagad igen. Vilket är extra surt med tanke på de 5100kr som jag lade ner bara veckan innan på att göra den stora servicen. Och inte lär Försäkringsbolaget bry sig ett skit om de tusenlappar jag lade ner på att sänka hojen heller.
Nu ska jag givetvis inte måla fan på väggen, för jag vet inte vad som kommer att hända ännu. En vecka har gått, och det enda jag vet är att vållandefrågan är avgjord. All skuld faller på ynglingen som plöjde in i mig, med största sannolikhet med en mobiltelefon i näven. Fast hur det hela gick till bryr jag inte mig så värst mycket om, det som har skett har skett, det är hur vi tar oss vidare som räknas.
Det enda som verkligen stör mig är ju att det är nu man vill ha hoj, nu när solen återvänder till landet igen och våren så sakta börjar ta över. Det är ju nu man vill ut och njuta av åkturerna. Förra helgen när jag körde bil hem från tävlingen och såg den enda hojkaravanen efter den andra vara ute och köra så var det verkligen ett hugg i hjärtat, för jag vill ju också ut.
Det som är lite ironin i det hela är att jag sitter varje vinter och kolla hojar på nätet. Kollar och dreglar över vilka maskiner jag vill ha. Det är ju heller ingen hemlighet att jag älskade rolighetsfaktorn i GSR'en, för det är fanimej en asrolig hoj att köra, men den var inte överdrivet byggd för långa färder. Nu hade jag förvisso nyligen gjort en höjning av styret som förmodligen hade höjt bekvämlighetsfaktorn med några hundra procent, men faktum kvarstod att en kåplös hoj är ganska jobbig att köra långt med.
Jag är bara innerligt glad att jag inte hann köpa och montera racekåpan för tusen spänn innan kraschen!
Så här sitter jag nu.
Jag trodde jag var klar med att sitta och glo på hojar på nätet och fundera på vilken jag ville ha, men om det nu blir så att jag inte får tillbaka min GSR så måste jag ju hitta något nytt.
Och då måste jag börja kolla på teknisk data och kolla sadelhöjder och sånt igen. Jag vet ju på ett ungefär vad jag vill ha för hoj, problemet är bara att det finns ett par som är ganska likvärdiga.
Jag känner även att det är lite av mobiltelefonsyndromet som kickar in!
Alltid förr när jag var intresserad av vilka mobiler som fanns så satt jag och kollade minutiöst vilka mobiler som fanns på marknaden, vilken som var bäst och hade mest funktioner.
Trots att jag innerst inne visste om att jag inte behöver, eller ens använder alla funktioner, så ville jag ändå ha dem! Det var liksom viktigt. Jag har alltid varit en sann anhängare till tesen "Du får vad du betalar för" och därför var jag alltid beredd att lägga mer på en bra telefon som kunde allt, hellre än att spara en slant och få en skitmobil.
Numera har jag inte det intresset för mobiltelefoner, vilket manifesterar sig i det faktum att jag köpte min senaste lur från fyndbordet på Netonnet, och ibland när den lever sitt eget lilla mongloida liv så inser jag att att den telefonen blivit tillbakaskickad av en anledning.
Men mitt tänk kring det där "kunna allt" som jag hade med mobiler har istället flyttats över till min syn på en motorcykel. För jag vill ha en som kan göra allt jag vill att den ska göra.
Jag vill ha en allroundhoj helt enkelt. Jag är inte rik nog för att kunna ha en rolig hoj, en långfärdshoj och en pendlarhoj. Jag behöver en som kan vara alla de tre sakerna på samma gång.
Jag är lite fast kring hojarna som har lite offroadegenskaper, och det är framförallt BMW med sin GS och Triumph med sin Tiger 800 som det står kring. Och det lite lustiga är att just dessa två modeller, som är direkta utmanare till varandra, finns i två olika versioner. Den ena inriktad på asfalt och den andra mer robust och redo att tackla allt från grusvägar till kostigar.
Jag vet, i mitt hjärta, att oddsen för att jag någonsin ska ge mig ut och köra på en lerig kostig är fanimej sämre än att vinna storkovan på Lotto, men ändå vill jag ha hojen som kan göra det!
Problemet är bara att hojen som är designad att kunna köra på en lerig kostig har en rätt frikostig fjädringsväg, och frikostig fjädringsväg innebär hög sadelhöjd och hög sadelhöjd är inget för oss vertikalt utmanade människor.
I sanning är det en av de tristaste saker som finns. Att sitta och kolla på en hojar, hitta en man gillar och så ser man sadelhöjden och så är det bara att lägga ner. Och jag har fortfarande inte förstått vad man uppnår med att ha en sadelhöjd på 84-89 cm som man inte kan uppnå med en höjd på 80 cm. Förvisso kan man ju hävda att man inte kör hoj med fötterna i marken, men om man nån gång skulle behöva sätta ner en fot så vore det ju trevligt om man tog foten från fotpinnen och fann mer än bara luft...
Så här sitter man nu.
Funderar och funderar på vad man vill ha.
BMW's grusmonster finns att köpa fabrikssänkt från och med 2013 års modell, och jag har till och med funnit en till salu uppe i Mölndal, som jag för övrigt ska åka till nästa vecka, så jag ska absolut in och kolla på den hojen en runda. Problemet är väl mest att den kostar 100K...
Tigern har jag gillat utseendet på ända sedan modellen var ny 2011 och den har fått ett skapligt prisras de senaste åren, vilket jag faktiskt räknat med. Så nu kan man få tag på en asfaltsorienterad modell för 76K.
Problemet är bara att till detta året så uppdaterades modellen, fick en genomkörare i chassiet och motorn gjordes effektivare och snålare, och framförallt så får jag en sprillans ny Tiger XR för samma pengar som den begagnade BMW'n. Och inte fan hjälper det att läsa på kring tester heller, för den ena säger att Bumsen är bäst och det andra testet säger att Trajjan är bäst. Min gissning är att de är hyfsat likvärdiga och det helt enkelt är en fråga om smak och tycke.
Mycket prat om ingenting här nu faktiskt.
Först och främst måste jag ju få reda på vad som händer med min hoj. Om jag får den lagad och om jag inte får det så hur mycket vill de ersätta mig för den. 100K är jäkligt mycket pengar för en båge, och egentligen vill jag inte upp i de summorna och snurra, men så var det ju de där mantrat:
Man får vad man betalar för. Varken mer eller mindre"
