Hej Bloggen.
Long time no see...
Och med det avklarat: Here we go!
En ganska lång tid nu har jag lekt med tanken på att göra en halvmara.
Inte en brottarmara då alltså utan en halv marathon.
21097,5 meter...
Fatta liksom... tjugoen tusen nittiosju meter. ...och en halv.
Men på sätt och vis är det kanske logiskt att det är den jag vill göra.
Jag har ju redan gjort några lopp på milen, så halvmaran är ju det nästa steget om man vill utmana sig själv.
Och nog fan kommer det bli en utmaning alltid!!
Jag har aldrig haft vad man skulle kalla en bra grundkondition för att springa. Har aldrig haft vad man skulle kalla ett bra löpsteg. Har aldrig haft en god teknik för andningen. Och jag har framförallt aldrig haft vad man skulle kunna kalla en överdrivet stor lust att springa...
Det var väl egentligen först när jag började försöka springa och upptäckte att mitt knä inte klarar av det som jag gav mig fan på att göra det. När jag sen fick tips av en kollega om att byta skor och löpsteg (vilket jag tror jag har skrivit om tidigare) och upptäckte att det faktiskt gick att springa utan att få vansinnigt ont i knät, så blev det faktiskt kul att ge sig ut en runda.
Men så är det ju det där med grundkonditionen...
Jag kan träna upp den ganska hyfsat, ett tag sprang jag 7-8 km och hade en kilometertid på strax över 5 minuter. Ingenting att skryta om egentligen; men efter mina förutsättningar så är det en tid jag var riktigt nöjd med. För om man tänker sig en löparkropp så är det oftast en trådsmal kenyan med långa sugrörsliknande ben och inte ett uns fett på kroppen. Som en vinthund helt enkelt.
....själv är jag mer som en corgihund. Fet och har korta jävla ben...
Och det där med grundkondition ja...
Så fort jag slutar springa regelbundet så rasar konditionen ihop fullständigt.
Det är liksom ner i kolgruvan igen direkt om man inte sprungit på några månader, och man får kämpa för att hålla samma tempo som en gravt överviktig astmatiker som röker 3 pack cigg om dagen.
Men jag har ju som sagt aldrig haft ett bra löpsteg eller en bra teknik för andningen.
Något som jag har däremot är prylar...
Jag har kompressionskläder som bara fan. Fyra tights, tre softshelljackor, åtskilliga löparstrumpor, tröjor till ve och förbannelse, tre par skor (användbara, räknar ej de förbrukade) solglasögon, löparklocka, bluetooth hörlurar och så har jag lagt asmycket tid på att rippa musik från cd så att jag kan lägga in i mobilen och skapa spelningslistor att lyssna på.
...det enda jag egentligen saknar är den där brinnande lusten att springa.
Men trots att jag har alla dessa prylar så kan jag knappt låta bli att vilja skaffa fler.
Jag ägnade hur jävla mycket tid som helst på att hitta de där hörlurarna med bluetooth (för att slippa sladdtrasslet) och eftersom jag är snål också så blev det en massa sökande innan jag köpte en fyndvara.
Sen började nästa letande efter en Mp3 spelare som har bluetooth.
Ironiskt nog; efter en jädrans massa timmars letande hit och dit, så kom jag på sen att jag faktiskt kan använda min gamla mobil som mp3 spelare. Utan simkort så är det ju i stort sett det den är. En bonus som jag inte räknat med är att Samsung Health appen faktiskt funkar utan simkort, så då får jag mitt avståndsmätning där.
Löparklockan jag gav 1000:- för har jag använt 2-3 gånger; sen har den legat i lådan...
...men likförbannat blev man toksugen på att köpa en ny löparklocka när man såg reklamen!
Nya Garmin 645 med inbyggt minne för låtar och allt extra man inte ens behöver. Som hittat för 4800:-
Och den där Intersportbutiken som ska läggas ner och som tokrear saker har jag varit in om flera gånger nu. Trots att jag inte behöver en endaste pinal i hela butiken så har jag ändå varit på väg att shoppa både det ena och det andra. Tur att man har lite impulskontroll...
Jag är ju som sagt lite snål också; ibland åtminstone.
Just idag slog det mig att det är rätt konstigt egentligen att man ska anmäla sig till ett lopp; betala 500 spänn, bara för att få plåga sig själv med att springa.
Det där gamla skämtet om att man vunnit en gratis promenad runt byn känns ju ännu märkligare i det här fallet...!
Nu ska man ge någon pengar för att få springa istället. Jag har sprungit ett par lopp redan. Fast Springtime betalade jobbet, så det är egentligen bara Änglamilen jag betalt själv. Och visst kändes det lite korkat att ge någon pengar för att springa en mil och få en t-shirt som tack; men en liten struntsumma som stöder arrangerande klubb kan jag leva med. En halv tusenlapp känns lite blodigare för en tisha...
Tidigare idag satt jag mig därför ner med Maps och började snickra ihop en egen bana på 21097,5 meter. Och jag lyckades få ihop en runda som i stort sett startar och slutar utanför min egen infart och som låg på nästan exakt 21 km.
Men man vill ju vara säker på att få rätt distans.
Inget hade retat mig mer än att springa hela den jävla sträckan; och upptäcka att jag sprang 50 meter för lite för att det ska räknas som en äkta halvmara. Så jag tänkte att jag kan ju dra igång gps och allt det där och sen cykla rundan så får jag fram exakt mått.
...och nästan genast (och ofrivilligt) tänkte jag att "fy fan vad jobbigt det där kommer bli"
Right...
.....för att springa rundan kommer ju inte alls att vara jobbigt...
För övrigt så har jag ju redan insett att om jag faktiskt gör en halv marathon så kommer idiothjärnan så småningom spotta ur sig idén att man ska göra en hel mara också.
...bara för att liksom.
Kommentera