egotrippusmaximus.blogg.se

Okej, då ska vi se vart vi hamnar med denna här. 

Jag har en tanke, men som vanligt kan det alltid bli lite villospår. Dock vill jag påpeka att det är tänkt att läsas med glimten i ögat. Förmodligen kan det låta lite som Turistens Klagan; men fullt så illa är det inte. :) 

 

Så vad var det då som triggade mig denna gången? Jag hade ju egentligen tänkt mig skriva om något helt annat.

Jo ser ni, det som hände var att en vän delade ett minne på FB där hon hade lagt ut en efterlysning på en "Mr Right" och sen blev det liksom lite snipp, snapp slut och tre månader senare trillade alla pusselbitarna på plats.

 

Och jag började liksom tänka att jag har ju för bövelen letat med ljus och lykta efter en "Mrs Right" hur länge som helst nu. Skulle rentav kunna stå ut med en "Mrs Always Right" om jag blir tvungen.

Egentligen borde det vara statistiskt omöjligt att ha kunnat leta så länge som jag har gjort utan att lyckas träffa rätt.

 

Till och med den blinda hönan Agda hittar ju ett korn av misstag förr eller senare!

 

Inte blir känslan så mycket bättre heller när man känner folk som varit ihop sen typ högstadiet. Och är de inte ihop med sin högstadiekärlek så är det nån av de andra man gick i skolan med, och som man känt hur länge som helst. 

 

 

Man kan ju knappast säga att jag inte försökt iaf. En del hävdar t.om att jag flirtar med allt och alla.

Och det gör jag kanske. Så länge jag är singel så har jag ju möjligheten att säga vad jag vill till vem jag vill.

Fast många gånger så är det inte en flirt, utan bara ett sätt att föra en konversation. Men visst; andra gånger är det kanske ett ganska ogenerat flirtande. Fast jag lever ju lite efter devisen att om jag tycker att någon är fin/har något attribut som jag tycker är fint, så kan man ju lika gärna berätta det för dem.

...om inget annat så kanske deras dag blev lite bättre. Komplimanger är ju till för att delas ut.

 

Jag har även provat olika dejtingsidor och har rentav utvecklat ett hat emot de sidorna och hur man blir behandlad där. Jag har förstått att t.om tjejer med mediokert utseende blir överösta med mail, och man kan inte hinna svara på alla, men jag skrev aldrig något slentrianmässigt heller.

När man liksom anstränger sig för att skriva sakligt, koncist och utan de vanliga klyschorna så tycker åtminstone jag att man förtjänar någon form av indikation att ens ansträngning uppskattats.

Men min benhårda uppfattning är att nätdejting är till för de ytliga, där utseende räknas betydligt mer än intellekt, eftersom nästa person är ju endast ett musklick bort.

 

...nä, nu lämnar jag tankarna på nätdejting, annars kommer jag börja tugga på ett bordsben eller nått!

 

Alltså grejen är ju den att det är inte bara det att jag inte lyckats träffa rätt person.

Ju mer jag funderat på det så tycker jag mer och mer att en sak sticker ut.

 

 

 

Nä men på riktigt alltså...

Tänk efter.

Jag röker inte. Snusade förvisso, men har lagt av.

Dricker knappt sprit.

Är aldrig ute och härjar på helgerna.

En gång i tiden var jag vältränad, men numera så försöker man åtminstone vara någorlunda hälsosam.

Jag har ägt min bostad de senaste 25 åren.

Jag har haft ett fast jobb de senaste 14 åren.

Det mest brottsliga jag har gjort är två fortkörningsböter. 

 

...och jag har aldrig, aldrig, aldrig tagit några droger.

 

Nu är det kanske lite korkat att skryta om att aldrig ha tagit droger eller gjort något kriminellt, eftersom det är ju liksom inte meningen att man ska göra de där sakerna. Men summa summarum är dock att jag är nog en hyfsat reko kille trots allt, och borde fanimej vara ett kap för alla som letar efter något seriöst!

 

Men vill ni veta vad som händer?

Det har hänt mer än en gång kan jag tillägga...

 

Man träffar någon. Ses några gånger och saker och ting verkar funka bra. Man snackar lite och känner varandra på pulsen så att säga. Inte alltför påflugen liksom.

 

Sen börjar man prata om partner och tvåsamhet. Jag brukar avsky gissningslekar, så jag säger lite som det är att hon har sidor som jag gillar och antyder med största möjliga tydlighet att man vill att hon fyller den vakanta platsen som flickvän. 

 

 

Blir liksom eld och lågor över hela grejen. 

Vill köra hela wingmanstuket och hjälpa mig att lyckas genom att skriva profilen åt mig.

 

...som om jag är alldeles för korkad att kunna göra det själv.

 

Man bara sitter där och kämpar för att inte hakan ska slå i bordet. 

Man trodde att saker och ting funkade och när man så försöker ta det till nästa nivå så vill hon göra en dejtingsida åt mig. Det är ungefär lika roande som när man fått höra "åh om man ändå kunde träffa någon som du; fast inte du då alltså. Bara någon som är som du"

 

Men jag vet iofs om att jag har ju något som verkligen talar till min nackdel. Kanske den största pusselbiten i ekvationen. För jag har ju fått höra att jag har vissa grejer som talar till min fördel. 

 

T.ex sades det att när jag skaffade mc så "nu är det ju klappat och klart, alla tjejer gillar killar som kör hoj"

Och jag fick ju även en hint om att tjejer gillar fina bilar, så när jag skaffade en BMW så borde saken vara biff. 

Inte ens hundtricket med en riktig myshund som älskar allt och alla tycks ha fungerat. 

Jag menar, kan man inte charma någon med den hunden så kan man fan inte charma någon. Punkt!

 

Men jag fick en gång även höra att om jag ville öka på mina chanser att lyckas charma någon så borde jag utveckla någon form av kronisk stämbandsinflammation så att jag håller käften lite mer. 

Medges. 

De är nog inte helt fel ute där...

 

Gudarna ska veta att jag har en tendens att säga det som faller mig in, och många gånger är det inte det som man vill höra. Men dagens topptips i det fallet är ju att tänka sig för innan man ställer frågor då...

 

Jag vet t.ex en tjej som nog måste vara rekord i överkänslig. 

Där lyckades jag ta död på förhållandet på tre dagar...

Men va fan liksom...

 

Hon höll på och gnällde om sin figur, om hur mycket hon vill gå ner i vikt och sånt där.

Upprepade gånger sade jag åt henne att jag gillar henne som hon är, men till sist tröttnade jag lite och slängde in ett "sluta gnäll över hur din kropp ser ut och gör något åt det då!"

Det hjälpte liksom inte att jag började och avslutade meningen med att jag inte bryr mig hur hon ser ut, och om hon vill göra det så ska hon göra det för sin egen skull. 

Tror nog iofs att droppen var när hon för sjuttielfte gången klagade över sina bröst och jag ganska lugnt och sakligt förklarade att det finns de som tjänar stora pengar på att förbättra kvinnors anatomi. 

 

...tydligen inte rätt sak att säga skulle det visa sig.

 

Men samtidigt känner jag lite att om man inte kan hantera mig och mitt sätt att prata så är man förmodligen inte rätt person för mig heller. Och det sägs ju att det finns en rätt person för alla där ute någonstans. Även om min "rätta" förmodligen irrar omkring i någon öken i Australien den dumme fan. 

 

För jag har dragit slutsatsen att kärleken är inte bara blind.