Det finns en programserie som jag följt med stort intresse på Utbildningsradion som heter "Tränarens Himmel och Helvete" och den handlar om barn och ungdomsidrott. De olika delarna tar upp saker som kosten, att träna rätt saker och att få alla delaktiga.
När jag sett de programmen så känns min tv-licens lite mer välspenderad faktiskt.
För det är good shit det där.
Jag själv sysslar ju med just den biten. Jag är tränare för barn och ungdomar som idrottar. Och ibland inser jag hur dåligt utbildad jag egentligen är, men samtidigt inser jag även hur många saker jag gjort rätt bara på ren känsla. Och det är naturligtvis en rätt skön känsla att inse att man faktiskt gör rätt ibland. Man har ju lärt sig genom åren en del saker, och vissa saker har man plockat bort, eftersom de känts rent genomkorkade.
Till exempel så har det i alla år varit en väldig hysteri kring bantandet inom brottningen. Pojk och ungdomsbrottare som bantat till en meningslös tävling, helt enkelt för att de inte insett att just den tävlingen är ganska meningslös i det långa loppet. Och en lustig sak i sammanhanget är att även jag fick påtryckningar att banta till seriematcher och fyrstads och liknande, men det var då fan ingen jävel som hjälpte till att berätta hur man skulle göra!
Egentligen är det väl ett mirakel att man inte tagit mer skada genom åren än man gjort av just den biten. Jag minns ett USM som jag bantade till genom att äta skalade räkor i en vecka. På samma USM så fanns det två killar som missade sista invägningen, för på den tiden så skulle man väga in tre gånger. Man vägde in på fredag morgon, tävlade hela fredagen och om man var kvar i tävlingen så hade man 1½ h på sig att väga in efter sin sista match, och likadant var det på lördagen, då hade man också 1½ h efter sista matchen.
Det kan låta mycket att tävla i tre dagar på ett USM, men bara i min viktklass var vi 30 personer, och det var långt ifrån den största klassen. Det fanns lite fler som höll på med brottning på den tiden, och ja, det VAR bättre förr. Åtminstonde sett till antal deltagare.
Men i alla fall, Lidköping, som var platsen för mitt sista USM så hade jag utövat självsvält i en vecka för att klara 44 kg och inför den sista invägningen så hade jag på ren disciplin sett till att hålla mig någorlunda nere, så jag hade bara 4-5 hekto att ta inför sista invägningen. I samma bastu satt det två killar och man frågar såklart hur mycket de var över. Minnet är inte helt exakt på siffrorna, men jag har för mig att Urban svarade att han var 3½ kg över vikten och när hela bastun förvånat utbrast i ett "VA" så tittade hans kompis upp och sa
"Jag har fyra kilo att ta"
På en och en halv timme...
Det sjukaste av allt?
Båda tävlade i den lägsta viktklassen 40 kg!
Resultatet blev att båda två såklart blev diskade och min klubbkompis som "var med för att se och lära" och egentligen vägde 3 kg under lägsta klassen fick en gratisresa till finalen, där han fick ett silver. Blott 14 år gammal.
Men lärdomarna jag tar med mig av detta är att jag sällan propagerar för bantning. För enligt min åsikt finns det kanske tre eller fyra tävlingar som är värda att banta till. Typ som OS, VM och SM. Men som med allt annat så finns det ju en gråzon. Vad är egentligen bantning och vad är skillnaden mot att "hålla igen" på vad man äter? Oavsett vilket så kan inte jag styra över vad ungarna gör när de är hemma. Jag kan bara försöka ge dem en sund syn på sin idrott och hoppas att de följer den inslagna vägen. Och upplysa om att det faktiskt finns både killar och tjejer som utvecklat ätstörningar på grund av hysterin och vikthetsen.
Jag läste även en ganska intressant artikel i tidningen i vintras, som jag egentligen hade tänkt skriva om för länge sedan, men som aldrig blivit av. Det började med en rubrik i lokala tidningen:
Många unga kränks inom idrotten
Och direkt när jag läste rubriken så började jag nicka instämmande, tänkte på saker man blivit utsatt för, saker man utsatt andra för och även sett folk bli utsatta för. Det mesta rena idiotierna som skett under de så kallade "tuktningarna" och även om de kanske till viss del fyllt sin funktion och lärt unga killar gränser och ödmjukhet så finns det kanske tillfällen där det gått över gränsen. Och det är ju en sån sak som kanske har levt med sen gamla tider. De unga som blir utsatta för det ger igen på nästa generation, och så fortsätter det.
Och det är sånt som jag strävar efter att ta bort. Det finns bättre sätt att lära ungarna respekt och ödmjukhet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att vissa av de där tuktningarna skulle behövts i dagens skola, för där tycks ju inte respekten finnas alls. En blodig näsa säger mer än hundra tillsägelser, så att säga.
Märk dock om min förvåning när jag läser artikeln och inser att det som de flesta klagar på är att någon sagt elaka ord till dem. 10% hade svarat att de blivit kränkta av sin tränare som "gnällt för att de gör fel..."
Jag kunde inte låta bli att tänka:
"Vad fan är det för jävla porslinsfigurer som tror att de kan lära sig om inte tränaren får tala om för dem vad de för för fel?"
För låt mig upplysa om en sak!
Jag svär. Åt helvete för mycket. Och ibland glömmer jag bort mig och ger en åthutning åt en äldre unge och kanske glömmer bort att en yngre står bakom mig och hör vad jag säger. Och det får jag ta på mitt samvete. Jag försöker dock att inte använda de grövre svordomarna i det fallet.
Men jag kan också lova att om jag hade kunnat få dem att träna som jag vill genom att säga "Snälla söta rara gulleplutte" så skulle jag ha gjort det!
För det är ju det som är min uppgift som tränare.
Att få dem att träna så hårt som det behövs för att bli bättre. Och det som tycks hjälpa är att svära och höja rösten. "Spring nu då för fan!" är betydligt effektivare än "Skulle du vilja vara vänlig och öka tempot lite är du snäll." För det handlar ju om att flytta fram gränsen för vad man klarar av, och då behövs det någon som trycker på dem. Så blir man bättre, helt enkelt.
Det sägs ju att idrotten förbrödrar och lär de unga rätt värderingar. Lär dem att respektera varandra, oavsett hudfärg och härkomst. På en träning så är alla välkomna, oavsett hur mycket de kan. Och där tycker jag att jag lyckats bra med dem jag tränar, enligt min ringa åsikt. Det är en fröjd att se dem på tävlingarna, de stöttar varandra, de är kompisar även med sina motståndare. Som klyschan går:
"Match är match, men efteråt är vi kompisar"
Och det fungerar ju. Såvitt jag kan se så åtminstone inom min idrott och de tävlingar jag varit på så är det alltid en stor färgpalett av ungar i olika klubbfärger som snackar med varandra. De har lärt sig det viktigaste, att idrott är till för att lära sig respekt och gemenskap.
Fast just den där tron på att idrotten lär ut rätt värderingar fick sig en rejäl törn när jag gick och satte mig på läktaren i ishallen. Rögle mot Djurgården. Egentligen tänkte jag köpt biljett till bortasektionen, som jag satt sist, men så köpte jag två biljetter och tänkte att det är bättre att sitta bland hemmafansen istället.
Det var det inte!
Jag kommer aldrig någonsin låta något barn till mig få sitta på den delen av ishallen!
Jag har aldrig varit med om så mycket hat!
Så mycket "jävla djur" och "döda packet" och "svin" och fan vet allt som skreks.
Av någon anledning så hade tre personer köpt biljetter till platserna på raden nedanför mig, och satt där iförda Djurgårdströjor och halsdukar. Till andra och tredje perioden kom de aldrig tillbaka till sina platser, och upprymda Röglesupportrar(?) utbytte segergester och nöjda ord med varandra över att de fick bort dem.
Grattis. Duktig idiot.
Själv satt jag där lugnt och stilla, insåg att inget gott skulle komma ut av att jag jublade över alla Djurgårdsmålen, och mål blev det oavsett om jag klappade eller ej. Och ju sämre det gick desto mer hatiska blev kommentarerna runt omkring en. Någon pajas lovade att slå nästa person på käften som reste sig och gick innan matchen var slut. Varför just den saken irriterade honom är dock inte helt klart. Jag kunde dock inte låta bli att småle av det faktum att Djurgårdens fans hördes bra mycket mer än alla Röglefans, åtminstone efter tredje målet. Och Djurgårdsfansens skanderande "Ska ni gå hem nu" när den stora massan började troppa av i slutet av tredje var faktiskt jäkligt rolig. Det sägs ju att en äkta supporter stannar tills matchen är slut.
Fast hade det blivit ett mål för RBK när det "bara" stod 2-0 så vete fan om taket hade legat kvar..
Så bra stämning var det. Och det är ju det som är det roliga med att gå på hockey.
Jag vet inte riktigt när det blev så att beviset för sin kärlek till den egna klubben började handla om att hata alla andra lag! Men jag önskar onekligen att det kunde upphöra!
Och idag så tog sig hatet sin form i en Djurgårdssupporter som blir misshandlad till döds...
En solig och vacker vårdag när livet återvänder till vårt land efter en lång vinterdvala så blev en person misshandlad så illa att han avled. För färgen på sin tröja...
Och det här må låta jävligt taskigt att säga, men jag hoppas bara att det finns någon form av kosmisk rättvisa i det här. Att personen som blev misshandlad själv har varit en av dem som misshandlat andra. Att han inte varit så jäkla oskyldig själv alla gånger menar jag.
"Live by the sword, die by the sword" så att säga.
Annars är det mer än bara tragiskt och onödigt, mer så än det redan är. Och att de personer som utförde det här själva en dag får sina egna barn ihjälstampade. Kosmisk rättvisa. Men så fungerar väl inte universums lagar, även om man kanske hoppas på det. Att dåliga saker bara ska hända dåliga människor.
Redan nu, på bussar och tåg tillbaka till huvudstaden så smids det planer på hämnd.
Det är jag helt övertygad om. Sådan är människans natur, vi vill hämnas på dem som gjort oss ont. Så till returen bör nog alla stanna hemma. Smartare så.
Jag har även hört talas om att varje gång det utförs ett våldsdåd så klagas det på att våldsamma tv-spel ligger bakom och att man borde förbjuda dem.
....kanske är det dags att fundera på att förbjuda fotbollen också?
