egotrippusmaximus.blogg.se

Det är väl lite poänglöst med ursäkter hit och dit för att man inte tagit sig tid att skriva något, men det är som det är med det. Ska se om jag kan hålla lite mer liv i saker och ting framöver. 

 

Orsaken till att jag skriver denna gången, eller rättare sagt, det ämne jag väljer att behandla är ett som har gnagt mig ett par dagar.

 

Av en slump kom jag att tänka på en person när jag var ute och gick med hunden häromdagen. Och det var en sån där tanke "'undrar vad hon gör nu med sitt liv" som man får lite då och då.

 

Det märkliga i det här fallet är ju då att detta inte är en person som jag egentligen känner. En som jag aldrig har umgåtts med, eller såvitt jag kan påminna mig aldrig ens har pratat med. Men när man växer upp i en liten ort där "alla känner alla" så är det rätt svårt att inte ha åtminstone en hyfsad koll på folk och fä.

 

Den här personen var nog iofs rätt enkel att komma ihåg för alla som gått i skolan samtidigt som henne. 

För hon hade nog någon form av diagnos. 

Någon form av handikapp. Mentalt handikapp.

Hon såg inte riktigt ut som alla andra.

 

...och vi vet ju alla vad som händer med den typen av människor som sticker ut.

 

Det var litegrann där och då som kugghjulen började klicka inne i skallen på mig.

 

För varje gång jag försökte minnas henne så kunde jag bara komma ihåg henne ensam. 

Gåendes ensam med sin lite lustiga, studsande gångstil.

 

Hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas att jag någonsin sett henne med några kompisar; sittande i skolan och snacka på det vis tonåringar gör. Som en i gruppen. 

Så jag misstänker att hon levde i ett starkt utanförskap, med massor av folk som skrattade åt henne och gjorde narr av henne. Ju mer jag funderade desto mer övertygad blev jag att hennes liv måste ha varit ett helvete.

 

Men samtidigt kan jag ju erkänna att det är då fan inte mycket jag kommer ihåg av högstadiet. 

Och det var ingen person som jag kände eller umgicks med, så jag kan ju absolut ha helt fel i att hon alltid var ensam. Det är nästan lite så att jag önskar att jag har helt fel...

 

För något som jag faktiskt kommer ihåg när jag försöker minnas är hur folk skrattade åt henne.

 

Jag tror inte att jag var en av dem. 

Jag är nästan säker på att jag inte var en av dem...

 

Men det som kom att gnaga mig lite är det faktum att jag heller inte kan komma ihåg att jag någonsin var särskilt schysst mot henne heller..

 

Och det är väl lite där min självbild krakelerar en aning. För jag har ju alltid inbillat mig att jag är en sån som är schysst mot de som inte har det så lätt. Att jag är den som skulle sätta mig bredvid den som sitter vid det tomma bordet i matsalen. Att jag är en sån som skiter fullständigt i vad andra kan ha för åsikt om någon, och väljer min egen åsikt istället. 

 

Men sen kom jag ihåg att jag faktiskt var en sån människa trots allt...

 

En av mina klasskamrater var en av de där som såg bra ut; och var fullt medveten om det. Hon var stroppig och allmänt bitchig så som bara en tonårstjej i högstadiet kan vara och...tja, vi hade inte mycket gemensamt vi två. 

Men en gång kom hon fram och vill prata med mig; och då sade hon:

 

- Vi ska frysa ut namn och nu ska alla vara med på det.

 

Jag ska inte svära på att jag minns mitt svar ordagrannt, men jag är rätt säker på att det gick såhär:

 

 

Jag tror inte att jag åstadkom särskilt mycket med min protest, eftersom den utfrysta tjejen fick byta klass så småningom iaf. Och egentligen har jag inte den blekaste aning om vad deras bråk handlade om. Förmodligen var det väl nån grej som var viktig i tonåren. Fast med tanke på att jag mest bara hade förakt över för min bitchiga klasskamrat så hade jag förmodligen bett henne dra åt helvete om hon så bara hade frågat efter ett suddgummi.

 

Jag träffade inte henne igen förrän den första klassåterträffen 10 år senare.

Och....ähm....då visade hon sig tillhöra den där skaran som peakade tidigt. Tiden som tonåring var nog de år då hon var som mest fysiskt attraktiv. Tio år senare så visade det sig att med varje extra kilo; varav det fanns måååånga, så hade hon utvecklat en personlighet också, och ville helt plötsligt prata. 

Det gick rentavt så långt att hon bad om ursäkt för sitt beteende och erkände att hon nog var rätt bitchig i skolan. 

 

Tyvärr får jag nog erkänna att mitt svar till henne var en svidande förolämpning angående hur hon såg ut. Jag tror att jag sade något i stil med "ja men nu är du fet så jag bryr mig inte"

 

Så jag är antagligen inte mycket bättre själv trots allt.

Kanske var jag en av de där som skrattade åt den där udda tjejen? Mitt minne är kanske borta, men mitt undermedvetna kommer ihåg. 

 

....är det därför det gnager mig nu?

 

Trettio år senare liksom....

 

Åh, förresten.

Min klasskompis dök aldrig upp på den andra återträffen 20 år senare. 

Förvisso var hon en av många som aldrig dök upp. Av en klass på 23 pers så var det 4-5 som dök upp på återträffen 20 år senare.

 

...så det berodde kanske inte på mig...?