egotrippusmaximus.blogg.se

Normalt sett brukar jag vara ganska bra på att hålla vad jag lovar, eller rättare sagt, jag har blivit jäkligt duktig på att se till att inte lova mer än jag avser att hålla. Likt en politiker undviker jag definitiva ordalag som innebär ett konkret löfte, om jag inte vet med säkerhet att jag avser att göra det jag sagt. 

Med andra ord; när jag lovar något så ser jag till att hålla det. 

 

Dock får jag ju erkänna att det där nyårslöftet om att se till att hålla en bätte uppdateringstakt på bloggen har gått käpprätt åt fanders...

Det är ju inte som att det inte händer saker, finns massor som man skulle kunna pränta ner, men det har liksom blivit lite dåligt med det där att få fast fingrarna på tangenterna. 

 

Det finns även en aspekt till, och det är den nya arbetsplatsen. 

Förr hade jag ett jobb där man mer eller mindre kunde checka in kroppen och checka ut hjärnan. Chefen brukar ju väldigt ofta hävda att en vältränad apa kan göra jobbet med endast en knippe bananer som belöning; vilket förmodligen förklarar varför vi får fruktkorg levererat till oss. Men det är i ärlighetens namn inte direkt raketforskning som bedrivs. 

 

Med andra ord kunde kroppen göra jobbet och hjärnan få jobba fritt med andra tankar, som t.ex att skriva mentala bloggposter som bara skulle präntas ner vid lämpligt tillfälle.

Numera har man ju fått utökat ansvar och ibland känns det som att man har hela skallen full av sockervadd eftersom det är så förbannat mycket att hålla i skallen och så många olika saker som distraherar. Dock är ju inte chefen lika benägen att hålla med om detta. Vid ett tillfälle frågade han mig om en pall med fönster som stod lite vid sidan av, och jag svarade att jag hade glömt bort dem för att det var lite mycket just då. Som svar fick jag då ett föraktfullt fnysande:

 

Jag får ju utgå ifrån att det är det som räknas som bra ledarskap i hans värld...

Och det som var tråkigast av allt var att han inte ens hade stake nog att säga det till mitt ansikte, utan han liksom mumlade det sådär lagom högt när han var på väg att gå därifrån, men nu har ju jag av naturen fått ganska ypperlig hörsel så jag hörde mycket väl vad som sades. 

 

Jag ifrågasatte vid ett senare tillfälle det lämpliga i det uttalandet, eftersom jag tyckte att det var ett rätt douchigt beteende att göra så, men då flinade han bara åt mig och hävdade att det var meningen att jag skulle höra det. Det skulle kännas tyckte han, för han ansåg att jag behövde skärpa mig. 

 

...oh really??

Det där var den bästa motiveringsmoroten han hade i sin verktygslåda?

Det blir djupt ironiskt av två anledningar. 

 

Dels pga att den nya arbetsplatsen är ett helt nytt lager, och vi som är där får det att flyta helt jävla fucking klanderfritt. Saker som ska göras blir gjort, det som ska in kommer in och det som skall ut går ut. Vi gör det så bra att chefen knappt ens behöver komma dit för att se hur saker och ting fungerar, för de fungerar. 

 

Den andra saker som gör det till ett väldigt märkligt motivationsverktyg är att vi inom hela företaget jobbar med ett verktyg för att få saker mellan varandra att fungera. Ett arbete benämnt GERT. 

Akronymen står för:

 

Detta är saker som alla skall känna i sin arbetsdag. Det finns även olika värderingsgrunder inbakade. Tråkigt nog kan jag inte återge exakt alla just nu, men det är saker som Modig, Ansvarstagande, Ärlig, Glädje och några till som jag inte minns. 

 

Egentligen inga konstigheter.

Basically handlar det om att skapa en arbetsplats där alla kan trivas, där alla kan känna sig respekterade som människa och kollega, där var och en strävar efter att göra ett så bra jobb som möjligt och hjälpa varandra med det som måste göras. 

 

Och nu har jag funderat...

Verkligen funderat.

 

Vilken del av det arbetet är det jag skall känna när ens chef föraktfullt fnyser åt mig att jag inte ska inbilla honom att jag har mycket att göra?

 

Skulle jag känna mig respekterad?

Skulle jag bli inspirerad?

Skulle jag känna trygghet i att mitt arbete är uppskattat?

Skulle jag känna glädje när jag blir dissad så rakt av?

Skulle jag fyllas av en brinnande lust att engagera mig djupare?

 

Än tråkigare blir det när man betänker att den där fikarasten som vi har på eftermiddagen är något som man i stort sett jämt blir tvungen att skippa. Jag har ju liksom rätt att sitta ner och ta en kaffe i en kvart som alla andra, men man vet ju om att då hinner inte allt bli klart som måste bli klart. Det är ju det som kallas ansvarstagande i denna ekvationen. Man ser till att saker blir gjorda, snarare än att hålla fast vid rasterna. 

 

I själva verket så har jag och min kollega som har ansvaret för detta lagret lagt ner rätt mycket engagemang för att få det att fungera. Struntat i fikaraster, gått ut från lunchen för att någon måste ha hjälp och stannat kvar ganska många timmar efter arbetstidens egentliga slut, för att vänta in nån godshämtning som inte lärt sig vad klockan är. 

 

Men han har ju rätt i en sak iaf...

Hans avsikt var ju att få mig att tänka till, och tro mig, nog har jag tänkt alltid. 

Tänkt om jag verkligen vill göra det jag gör idag. 

Tänkt att livet är för kort för att gå omkring och känna sig ouppskattad. 

Tänkt att det finns säkert andra platser att vara på istället. 

Tänkt att om jag nu är så usel så borde jag ju vara enkel att ersätta.

Tänkt att man kanske borde lämna in en avskedsansökan tillsammans med en knippe bananer till ersättaren...

 

Fast sen tänker man att det förmodligen finns nån douchig chef på de flesta arbetsplatserna runt om i landet. Vore ju jävligt trist att byta den ena mot den andra...

Ingen som vinner på det liksom.

...och jag är ju inte ensam om att känna det såhär.