Så har det återigen drällt iväg i lite fler dagar än som var tänkt sen den senaste uppdateringen, men jag började inse att jag förmodligen får bruka lite allvar nu.
Senaste krönikan fick ju ett fantastiskt genomslag, iofs föga förvånande då den handlade om en fantastisk kvinna, men nu gäller det ju att följa upp det på ett bra sätt.
Man vill ju inte göra en Rulon Gardner.
Mannen som besegrade den oövervinnliga Karelin i OS finalen, för att några månader senare sluta på 6:e plats i Peer Gynt Cup. Epic fail liksom. Mannen som slog Karelin blev bara sexa i en vanlig GP tävling.
Men jag tänkte fortsätta lite på fenomenet med sociala medier och grupper man kan tillhöra och få åsikter av andra människor ifrån. Då den förra gruppen gått in i vad jag anser vara en "relationskoma" som i stort handlar om att många träffat en partner, och alltså inte sitter på nätet lika mycket, så hamnade jag i en annan liknande grupp. Massor med nya människor, med allt vad det innebär.
En person har lyckats synas rätt mycket, även om jag har haft lite svårt att förstå syftet med allt som hon delar med sig av. Trots att jag aldrig träffat människan så vet jag ändå ganska ingående detaljer om när hon var singel och kåt. Jag vet när hon såg till att få ett skott i råttan, jag vet när hon är ledsen och jag vet när hon är arg. Och nyligen blev hon kär och jag vet allt om det också. Jag vet allt om hur lycklig hon är och hur perfekt hennes man är. Typ den bästa mannen någonsin. Det är väl egentligen bara när hon blir skitnödig som jag inte känner till något om det.
Jag har inga problem med att hon är glad och lycklig, önskar själv att jag kunde få lite av samma vara, men det jag har lite svårt att förstå är just den här viljan att gnida andras ansikte i hur bra hon har det. Blir hennes lycka mindre av att hon inte brölar ut sina känslor likt en brunstig älg? Är det inte lika äkta om man inte kan trycka det i ansiktet på folk?
Ett filosofiskt problem förr i tiden var ju den där:
Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att höra det; gjorde det då något ljud när det föll?
Men numera tycks det snarare vara:
Om man är i en relation med en person men inte skriver något om det på internet; är man egentligen lycklig då?
För lite av grejen är ju att de flesta medlemmarna på den sidan faktiskt är singel, och de allra flesta med en djup önskan om att ändra på det. En del direkt olyckliga i sin ensamhet. Och då dyker den här filuren upp och brölar ut:
JAG ÄLSKAR DIG
utan att specifiera vem det är hon ville skicka den hälsningen till, utan det är liksom meningen att alla vi ska fatta vem det är menat till. Och återigen, kul för henne, men varför skriva något sådant till gruppens 594 medlemmar när det bara är en enda person som det är riktat till? Än mer förvånande blir det när hon blir direkt förnärmad över de (till viss del) sylvasst skämtsamma kommentarer hon fick. Vilket för mig innebär att hon faktiskt är medveten om att hon gnuggar andras ansikte i att hon har det bättre än alla andra.
Ganska många i gruppen har (enligt egen utsago) ganska usel ekonomi.
Undrar om det hade varit lika populärt ifall de med hög inkomst ideligen hade skrivit om hur rika de är och hur bra de har det med allt de kan köpa. Jag tror att de människorna blivit ganska tröttsamma efter ett tag. Fast jag har ju å andra sidan aldrig förstått mig på det där behovet av att skryta på internet för en massa människor som knappt vet vem du är.
Nåja.
En annan sak som är ganska kul med de här grupperna är de olika diskussionerna som kan uppstå. De flesta av er är nog bekanta med hur det går till.
Någon ställer en fråga/påstående och alla som har lust kastar in sin hatt i ringen och dansar en stund. Ibland blir det ganska hätsk stämning med personangrepp hit och dit, rena sandlådan rent ut sagt, men då kan man alltid strunta i att läsa. Andra gånger kan man få rätt intressanta synsätt på olika saker.
Igår dök det upp en intressant fråga, förmodligen inte helt seriöst ställd. Frågan ställdes till männen i gruppen om det inte, handen på hjärtat, var rätt viktigt hur kroppen såg ut på den tilltänkta tjejen. Och som en motpol så var det en tjej som kopierade frågan rakt av och riktade den till samtliga kvinnor i gruppen.
Tjejernas tråd blev längst. 172 kommentarer.
....jag läste inte alla.
Men jag läste tillräckligt.
Låt gå att det spårade ur och blev en massa trams emellanåt, men till största delen dök det upp intressanta saker, och väldigt bestämda åsikter. Och jag kunde dra två stora slutsatser av det hela.
Först och främst var det nästan bara singlar som kommenterade och berättade om sina krav, vilket i sig borde vara en ledtråd åt dem själva, och sen drar jag den största slutsatsen att för mig är det ju helt kört enligt deras standard.
Tydligen är det helt oacceptabelt att en kille är kortare än sin tjej. Likaså ska en man ha hår på bröstet. Det spelar inte så stor roll hur han ser ut, bara han är snygg och sexig.
Ärligt talat vet jag inte ens om jag ids återge alla boxar som en man måste checka av för att duga.
Jag nöjer mig med att säga att så länge man letar efter en fantasiperson så är det kanske inte så konstigt att man är singel!
För visst kan jag hålla med om att man inte ska nöja sig med det näst bästa. Man ska inte vara med någon bara för att slippa vara ensam. Eller för att det är bekvämt.
Man ska vara med den man blir attraherad av, på alla plan, och fysiken är en del av det. Vore lögn att säga något annat. En person kan vara hur fin som helst på alla sätt, men om attraktionen inte finns där så kommer det inte bli mer än en djup vänskap. Och omvänt så kan man inte bygga en relation enbart på attraktion. Resten måste ju också fungera.
Jag tycker bara att det är märkligt hur en del drar sina gränser.
Det är lite som när man är inne på en bildelsbas och söker en reservdel.
25000 artiklar på lager. Man väljer bil (13000 artiklar matchar) och modell (7500 artiklar matchar) man väljer motor (480 artiklar matchar) och till sist väljer man en vänstergängad styraxelspinbultshållare med rosa krusiduller (0 artiklar matchar) och sen svär man en lång harang över hur dålig jävla bildelsbas man är inne på som inte har just det man vill ha. Och hur jävla trist det är att man aldrig kan hitta just en sån. Högergängade styraxelspinbultshållare UTAN krusiduller fanns det 180 st av.
Varje gång någon kvinna klämmer ur sig att riktiga män har hår på bröstet så grips jag av en djup lust att replikera att riktiga kvinnor har stora fasta och fylliga bröst. För det faller liksom under kategorin det är såhär naturen har skapat mig och jag kan inte göra ett skit åt saken!
Förvisso kan ju kvinnor göra bröstförstoring om de vill kasta pengarna på det, och jag förmodar att om ett hårig bringa var lika viktigt för kvinnor som stora bröst är för män så skulle hårtransplantationer för bröstkorgar vara en miljardindustri det också. En hårig rygg tycks dock inte vara lika manligt, utan bara äckligt.
Samma sak gäller när kvinnor pratar om längden. Även det en sak man liksom inte kan göra så mycket åt. Sätter en kvinna som krav att mannen måste vara 1,85 lång så minskar hon ju urvalet redan där. Kanske fanns det en fantastisk kille som skulle vara helt perfekt för henne, men han var bara 1,73 så honom ratade hon.
Jag testade att kasta in frågan om det är lika okej att bestämt hävda att det är helt otänkbart att kvinnan är äldre än 26 för att en man skulle vara intresserad, men fick mest tystnad till svar. Antar att det är lika förolämpande för en kvinna att bli diskvalificerad för sin ålder som för en man för sin längd.
Självklart inser jag ju att det inte riktigt är samma sak, eftersom en killes längd knappast ändras, men en kvinna inte förblir 26 resten av livet. Även om hon kanske (förhoppningsvis) förblir det i sinnet.
Och där har vi ju ytterligare en grej.
Vad händer om man hittar den perfekta partnern, som klarar av att kryssa i alla boxar, och som senare i livet förändras?
För man gör ju det.
Förändras. Hela tiden.
Vad ska man göra då? Byta partner? Hitta någon ny?
Man börjar ju så smått förstå varför så många är singel idag. Eftersom det är alldeles för lätt att lägga upp en kravlista, men inte lika lätt att hitta någon som klarar av att matcha listan.
Såvida man inte råkar gå och bli rik. Typ vinna på Lotto.
Då byts det nog ut till en ny lista vid namn "ka-CHING"
Då blir det nog inte lika viktigt längre med några cm hit eller dit. Då spelar det kanske inte så stor roll om man kan diska, laga mat, städa eller tvätta själv. För då kan man ju ha en butler som gör det åt en.
Fast nu är det ju såklart inte bara kvinnor som har märkliga krav på hur partnern ska vara. Finns gott om män med väldigt udda värderingar också. En del verkar ha blivit så fantastiskt curlade av sin mamma att de ännu inte lärt sig att klara sig själva och helt enkelt bara vill ha en ny mamma som städar och tar hand om dem. Så att de kan fortsätta leka med sina kompisar.
Endera dagen ska jag lista ut exakt vilka saker jag gör fel (förutom de rent fysiska) som kan göra mig mer attraktiv för kvinnorna.
Om jag ska tro på kollegan så kommer mina chanser att öka med 180% så fort jag utvecklar någon form av kronisk stämbandsinflammation så att jag kan lära mig att hålla käften lite oftare... ;)
